Etikettarkiv: Prematurbarn

Jag fick ett riktigt uppfriskande mejl häromveckan. Ni som har erfarenhet av prematurbarn, läs och häng på! Om min tid räcker till ska jag också bidra med vår story (som ni är utled på och kan utantill vid det här laget, heh)

Hej du prematurmamma eller prematurpappa!

Som vi alla vet finns det ganska lite information på svenska vid intensivvårdsavdelningarna runt om i Finland. Mitt barn föddes för tidigt, och var väldigt, väldigt sjuk den första månaden. Trots att jag själv jobbat på finska spelade det ingen roll då jag levde mitt i chocken. I en sådan situation behöver man sitt modersmål. Och att informationen man behöver finns rakt under ögonen på en – i varje fall satt jag och läste all information (på finska) jag hittade familjerummet på K7:n i Hfors.

Vill du vara med och göra en god gärning för alla de prematurföräldrar som just nu lever mitt i intensivvårdstidens helvete/himmelrike (himmelrike över att barnet är fött)? Jag har tänkt sätta ihop en liten pamflett eller broschyr med prematurföräldrars historier, med fokus på hopp. Dvs. vi som faktiskt fått behålla vårt barn.

Du som tycker om att skriva får gärna skriva själv, annars kan jag komma hem till er och intervjua. Ca 4-5 historier tänkte jag mig att jag/du skulle skriva ner. Pamfletten eller ”miniboken” ska sedan delas ut på alla intensivvårdsavdelningar.

Vem är med?

hälsar
Anna Häggqvist, prematurmamma

Ta kontakt, mejl anna.haggqvist@student.kmh.se, eller tel. 045-1388677

För att komma i rätt feeling inför i morgon har jag läst igenom alla blogginlägg från hösten 2010. Det är fascinerande, för jag känner knappt igen den där människan som skriver. Tycker nästan att jag själv är snudd på irriterande. Skojar och flamsar och gråter och är allmänt virrig. Vill helst dela ut en rak höger och säga ”Ta dig samman, kvinna, sluta skämta hela tiden!”. Jag fattar inte hur ni som läste då inte blev provocerade. Jag klarar knappt av att läsa det här.

Fast i och för sig: Det är så lätt att ta till humor och garv när verkligheten blir för brutal och svår att ta till mig. Men ändå, så här i efterhand känns det jättekonstigt och jättekonstlat att fnissa så där mycket åt döden.

Men jag förstår så väl. Tar man döden för på stort allvar blir det galet svårt att leva med den så där tätt inpå. I mina egna dagboksanteckningar från den här tiden skriver jag nästan uteslutande om gränsen mellan liv och död. Om att det ibland blir så förtvivlat och olidligt, när man inte vet vilken sida man i slutändan ska hamna på, så att man nästan frivilligt går och ställer sig hos de döda. För att döden är hundra gånger mindre skrämmande än hoppet. Jag var så innerligt förbannad på att bara hoppas och hoppas och hoppas. För tänk om man hoppas för mycket. Och så dör hon i alla fall. För att skydda mig själv, försökte jag utgå ifrån att hon ändå inte skulle överleva (eller ännu värre: överleva, men med svåra funktionshinder). Men det gick inte särdeles bra, eftersom jag är positivt inställd till livet så där i största allmänhet.

Hur man än väljer tackla en sådan situation så är det fruktansvärt påfrestande att jobba mot någonting som 1. Kan bli det bästa man har varit med om 2. Kan bli det allra värsta en förälder kan tänka sig. Till och med jag har glömt hur det tär på en människa. Man vill ju ha kontroll, statistik, svar och prognos (nutidsmänniska som man är). Ovisshet under en längre period äter en inifrån.

Av de fem kuvöser som fanns på Milkens intensivavdelning på Tays, så var det bara tre som orkade hela vägen fram. Och tänk att vi alla hoppades på att det skulle gå hela vägen. Alla vi föräldrar gick med det där äckliga, förrädiska hoppet. Och ändå var det två små som somnade bort för gott. Herregud, så jag hatade hoppet. Och herregud så hjärtat stannade när jag mötte ögonen som just hade sett sitt barn dö. Och jag sade ingenting. Jag bara stirrade som en sinnessvag. Skäms ännu för det. Men jag kunde inte. För jag minns att jag skämdes för att vårt barn fortfarande levde. Och för att rädslan var så förlamande. Min rädsla växte för varje seund – hennes var redan död. Tänk om det är vår tur nästa gång! Så jag gick därifrån. Och det var så fult. Men hela var stunden var ful.

Därför hatade jag hoppet. För att det var falskt. Men samtidigt klamrade jag mig fast vid det som en galning. För jösses, hur skulle jag annars ha överlevt?