Har försökt njuta av de sista dagarna till fullo. Men måendet har varit lite halvt och vädret likaså. Men det har gått bra i alla fall. Känns lite trist att åka hem imorgon. Men det skall väl också gå an. Så här utvilad har jag nog aldrig varit i hela mitt liv. Barnen har sovit helt suveränt bra och jag har sovit ännu bättre. Kvällar utan dator och tv är tydligen receptet. Känner mig så sjukt redo att ta mig an vardagen. Även om det är lite vemodigt att åka härifrån. Två veckor är en så lång tid, men samtidigt så kort. Den absolut ultimata semesterlängden för vår familj just nu. Nu längtar vi i smyg till Gula huset och tänker på allt skoj som väntar där.

Och som vanligt lite bilder på det:

Den här gången var det inte internet, det var århundradets magsjuka som slog ner med dunder och brak. Har aldrig mått så uselt i hela mitt liv. Det tog mig tre dagar att repa mig. Men nu är vi alla okej igen. Det var helt fruktansvärt. Till och med Doctor Marley Mubumba fick komma med mediciner. Annars hade jag nog legat med huvudet i toaletten ännu i denna stund. En natt spydde jag en gång varje timme och ni kan förstå att man blir lite matt då. Vi gissar matförgiftning och det tänker jag aldrig få igen. Sanna mina ord. Det var så hemskt att jag stundvis önskade att jag var död. Jag är ju ändå känd för att vara lite av en dramaqueen.

Men nu är det måndagkväll och vi har tid på oss till torsdag. Tur det, för jag hann redan få rejäl avsmak för dem här semestern.

Internet låg nere hela dagen igår, så det blev lite tyst härifrån. Idag verkar vi vara uppkopplade igen, så här kommer ett snabbt hej från Boa Vista. Allt är fortsättningsvis suveränt och halva tiden har gått. Längtar absolut inte hem. Tänker aldrig komma hem. Milisen är ett hundraprocentigt vattendjur, Masse har nya solbrillor och jag har mördande träningsvärk i röven efter tennisen.

Förresten, vet inte om jag har sagt det tidigare, men jag får återkomma till era kommentarer och mejl när jag är tillbaka i Finland. Skulle bli ruinerad på såväl nerver som pengar om jag ens skulle försöka. Ja, det var väl allt för idag. Hejs svejs!

Här har vi superturisten Massefnass med sin nya Roxy-keps.

Alltså, vi måste prata om den afrikanska solen. Den är så sinnessjukt stark att jag aldrig någonsin har stött på något liknande. Solade med spf 50 hela dagen och ändå lyckades jag bränna mer eller mindre hela framsidan. Barnen har dock klarat sig helt utan problem. Fattar inget. Kanske jag helt enkelt måste skaffa mig en uv-dräkt i storlek 170, heh.

Annars händer det inte mycket. Vi ligger på stranden, äter sjudubbelt mer än vanligt (mitt mål är att gå upp 5 kg, kommer aldrig att uppnås, men jag kämpar enträget), läser och sover. Känns om om vi har varit borta i flera veckor och ändå har det bara gått sex dagar. Hur bra? Jag kunde nog bo så här för evigt. Imorgon skall vi spela tennis, för att inte förslappas fullständigt. Det var ungefär allt.

Ps. Om ni någon gång undrar över om Bee:n är en bra resevagn, så är det rätta svaret ja. Den är så smidig överallt och lätt att bära om det behövs. Är så fruktansvärt nöjd. Men det kan jag skriva mer om när jag kommer hem.

Fortsättningsvis perfekt.

Tack för gratulationerna! Det blev precis som jag önskade igår, sushibuffet. Och gott var det. Fattar inte hur det skall gå att komma hem och börja kocka själv. Hur i helsike skall man orka? Jag menar, vem vill ha havregrynsgröt efter att ha ätit pancakes och hans vänner i tid och otid? Och kaffet vid frukosten är helt magiskt. Det är så gott att jag bara tänker på frukost nätterna igenom. Kaffe kaffe kaffe, när är det morgon, kaffe kaffe kaffe…..

Som den bästa presenten i världshistorien kom solen. Och med besked. Tusen grader varmt och inte ett moln så långt ögat kan nå. Vi gjorde stranden hela dagen och dog härlighetsdöden om och om och om igen. Det var ingen som klagade. Eller jo, en klagade. Det var mamma, för hon blev magsjuk och spydde några gånger.

Nu är det kväll och jag har läppstiftat upp mig och haft mig. Barnen sover, så jag, Sami och pappa skall gå ut och fira min tjugosjätte födelsedag med kinesisk middag. Tänker mig sushi och vin. Mamma får stanna hemma som sovvakt.

Idag har vi bytt rum och vi är jättenöjda. När vi fick nycklarna och kom hit, väntade en flaska skumpa på min födelsedag av hotellets personal. Nu bor vi närmare mamma och pappa och rummet är ljusare och terassen lika bra. Win win på allt. Idag är det inte mycket som kan göra mig på dåligt humör. Nu måste det vara sol några dagar, så jag kan fortsätta vara lika glad.

Har inte läst en endaste en blogg sedan vi kom hit. Saknar er! Har det hänt nåt skandalöst? Lotta, hur är det? Allt bra?

Här har vi inget nytt av värde att rapportera. Solen lyser fortfarande med sin frånvaro och jag har åkt på en rejäl förkylning. Vi orkade inte pina oss särskilt länge på stranden, så vi åkte in till Sal Rei. Det var läskigt. Staden låg helt öde och allt verkade skumt. Allt var stängt och det var söndag. Sedan kom vi hem och gick tre kilometer längs stranden. Hade springtävling och betedde oss som kalvar på grönbete. That’s bout it. Eller nej, en timmes helkroppsmassage klämde jag in där någonstans också. Maj gaaaad så det var gåshudigt och ljuvligt. Och så har vi som vanligt ätit som utsvultna flodhästar.

Herregud så det är skönt att bara leva i nuet. ”Skall vi göra det? Ja, vi gör det!”. Och så gör man det man känner för. Och just nu känner jag mest för lite sol. Orka gå omkring och halvfrysa hela tiden. Det blåser så sjukt mycket. Direkt solen tittar fram bakom molnet blir det svinhett. Men så stannar den bara för en minut i timmen. Är det inte soligt imorgon emigrerar jag till Senegal.

Annat då? Tja, vi har konstaterat att barnen är supertacksamma att hänga med här. De uthärdar inte – utan de trivs, njuter, mår super och älskar att pynja i sanden. Ibland sover de i en vagn eller i en solstol. Och äter allt som bjuds. Fastän inget är som hemma, är de precis som hemma. Inga konstigheter, alltså.

Det slog mig att jag inte har hört eller läst en endaste en nyhet från hemlandet, eller från övriga världen överhuvudtaget, sedan vi kom hit. Och så är det presidentval idag. Måste nog ta en sväng via iltasanomat ikväll.

Nu över till er – vad vet ni? Allt under kontroll i svenskfinland? Vad har vi missat medan vi har kliat oss i huvudet, tagit ett dopp och ätit musslor för brinnkära livet?

Igår var det ganska molnigt och svalt här på Boa Vista, men ändå känns det ganska ömt i kinderna. Solen är så förbaskat stark här. Trots att jag satt och frös och huttrade i en solstol har jag bränt kinderna. Så fånigt.

På måndag skall vi byta rum, så vi kommer lite närmare mami och papi. Vi är helt i andra ändan av hotellet. Hade för övrigt inte ställt in mig på ett så här enormt hotell. Det är så stort att man gärna hade förminskat det med 10. Lite väl mycket stök och dunka dunka för min smak. Men rummena är i varje fall fräscha och terassen är skön. Tyvärr blåser det så inihelvete här på den här sidan av ön, så man har sand i öronen hela tiden. Men det är i och för sig ganska svalkande när temperaturen är hög.

Jättekul att läsa om hur ni resonerade kring barnskrik. Jag tycker också att barngråt är det värsta ljud som finns. Det tär liksom på psyket direkt. Men innan man fräser till skall man veta att det är föräldrarna till barnet som skriker som lider allra mest. Jag kämpade som fan för att få tyst på henne. Tårarna brände i ögonen och skammen var total. Jag hatar när andra lider för min skull. Men vad skulle jag göra? Gå ut från flyget? Jag bad om ursäkt till alla omkring oss när vi landade. Alla viftade bort det och sade att det inte gjorde ett skvatt, ”så där låter det när barn flyger, lyckligtvis är det inte frågan om uppfostran ännu i det här skedet, håhåhå, inget att oroa sig för”. Alla hade vuxna barn och hade rest med barnen när de var små och visste precis hur det kan låta. Orkade inte ens be om ursäkt till surpupporna. När vi åker hem åker vi på dagen, så jag hoppas på en piggare milis.

Idag ser det ut att vara lika mulet, så vi skall försöka hitta på lite aktiviteter. Kanske åka in till Sal Rei. Eller ta en promanad längs stranden. Om vi vågar. Är lite småskraj för de här rånarna som alla varnar för överallt. Hur som helst känns det ljuvligt. För varje morgon som går, minskar ögonpåsarna med hälften.

Ett dygn har passerat i den afrikanska övärlden. Och jag har äntligen masat mig till receptionen efter internet. Det är alldeles fasansfullt dyrt att vara bloggare här nere (sju euro i timmen kostar wifin), så jag skall försöka fatta mig kort. Resan hit ner var fruktansvärt tung, Milisen är ingen hundraprocentig flygare, kan man kanske säga om man säger det snällt. Matheo däremot, han är det bästa flygsällskapet man kan önska sig. Han är så ljuvlig och tacksam att resa med. Och man märker så tydligt hur han är i sitt esse här. Han är så glad och full av energi.

Men olyckligtvis hamnade vi bakom väldens nervvrak till par. I vår ålder ungefär. Satt med huvorna uppdragna över huvudet, framåtlutade med fingrarna i öronen. Stirrade fult och pratade om när man skall uppfinna barnlösa flyg. När milisen blev trött (hon hade för fasen stigit upp 2 på natten, då blir vem som helst lite grinig) och hade lite svårt att komma till ro i min famn och grät, vände sig bruden om och väste ”KOITA NYT VITTU TEHDÄ SILLE JOTAIN!!”. Fick svindålig fiilis och hoppades att det snart uppfinns flyg för barnlösa. Men nu är vi här och alla njuter, så vi spricker. Skall passa på att njuta nu, för det tar säkert 10 år innan jag vill flyga med Milisen igen. Tur att det är två veckor tills nästa gång.

Idag har vi bara latat oss i liggläge och ätit diverse godheter. Är så sinnessjukt utmattad. Nåt mer tänker vi inte göra heller. Nu vågar jag inte utmana nätödet mer, så vi slutar här. Återkommer imorgon om det vill sig. Nätet funkar som sagt inte riktigt när man vill och varje dag, så vi hörs när vi hörs.

Ps. Milsy redan haft vattkoppor i Finland. Hon fick en dryg vecka innan vi åkte. Vi fick läkarintyg på att hon inte smittade och ingen stoppade oss vid gaten, så vi hade galen tur. Vågade inte blogga om det, ifall .. ja, jag vet inte. Ifall det skulle lägga käppar i hjulet.