Tag Archives: Dagisinskolning

Balans

Eftersom jag bloggade oproportionellt mycket om jobbig dagisstart här i höstas känner jag mig tvungen att väga upp det hela med ett inlägg om hur fantastiskt lätt det är att lämna på dagis nu för tiden (det ska vara balans i universum, tammefan!). Den här bloggen har en tag som heter ”dagisinskolning” – och den var minsann inte munter i begynnelsen. Men nu är det dags.

Jag hade Matheos utvecklingssamtal (eller var det nu heter) här i veckan. Och det fick mig att inse hur snabbt det egentligen vände, det här med att hata dagis. För Milken var det ju aldrig nåt konstigt. Hon har alltid haft bra feeling med allt och alla där. På fredag öppnade vi bara dörren och hörde ett ”heeei muruuuu” runt hörnet. Milkens ansikte sken upp och hon tog sats och så sprang fullt fart upp i Elinas famn. Häjåå mamma. Klart.

Vidare till Matheos grupp. Huomenta, huomenta! ”Men heeeeeej, är det min lilla älskling som kommer? Så roooligt att du kommer idag, så lääänge sedan” säger en av tanterna (på svenska, faktiskt – de pratar ofta svenska med honom så att han ska känna sig hemma) och jag får stor kram och hejdå. Och så går han iväg till någon lek. Klart. Det brukar ta max tolv minuter att klä av och krama. Allt som allt. Minns inte ens när det senast var sura miner. Det var kanske jobbigt i tre veckor efter dagisstart. Sedan blev det JÄTTEBRA!

Och utvecklingssamtalet var rena rama nöjet. Matheo är en bra typ, leker koncentrerat och inlevelsefullt, har bra fantasi och fungerar utmärkt i grupp. Milken är ett aivan ihana lapsi, jätteglad, inga problem, lyder jättebra (jag ba ”say whaat?”) och äter som en häst.

Ja ja, dagis är bra. Barnen är glada.

6 Comments

Filed under Mama's got the magic

I ett chip.

”Men varför kommer du redan nu?”, frågade Matheo när jag hämtade upp barnen efter skolan idag. ”Du förde mig, sedan sade det chip och så var du tillbaka!”. Vet inte exakt hur länge ett chip är, men det var kanske precis vad jag behövde höra för att bli världens, i särklass, lyckligaste typ just den här torsdagseftermiddagen klockan 16. Båda var jätteglada, solen sken och till och med jag kände att jag hade lite kvar att ge när vi sprang gatan ner.

Bara det går någon vecka kommer vi att världsvana i det här systemet. Bara de här gnälliga kvällarna med gråt, gråt, gråt och skrik, skrik, skrik från Milkens håll passerar. Huvudsaken är att båda har accepterat situationen om dagarna. Och att de trivs, leker, sover, äter, pratar och bondar på dagis. Då kan jag ta emot det där kvällstrotset med öppna armar. Så kära barn: Feel free to skrika och trotsa och gnälla hur mycket ni vill. Testa hur mycket jag håller. För jag håller. Utanför dagis finns vi faktiskt alltid här. Bring it on bara. Men sedan när ni inser det: Då vill jag gärna existera i isande, vilande, konstant tystnad i flera månader, tack så mycket.

9 Comments

Filed under Mama's got the magic

Konsten att överanalysera en ny livssituation.

Jag har så många tankar som maler runt i huvudet på mig hela tiden. Det blir nästan svårt att blogga. För man vet inte riktigt var man skall börja. Vågar knappt öppna tankekranen. Man vet att det snabbt rinner över och man får den där berömda bloggrippen. Bloggar kilometerlånga texter om hur det chääänns hela tiden. Suck, liksom. Konsten att överanalysera en ny livssituation, borde min blogg tillfälligt heta.

”Håhå, det här arbetet, när det inkräktar så mycket på fritiden” brukar min svärfar säga och skratta. Han har så jättejätte rätt. Helt utan ironi. Kvällarna är ju ingenting nu mera. Tiden vi har med varandra är så minimal. Plus att jag ser nästan inget av gladbarnen. När vi väl är hemma är de hålögda och trötta – speciellt Milken är helt färdig som baby. Ingen orkar något överhuvudtaget. Man är helt enkelt done med alla kraftansträngningar. Jag är mos. Barnen är mos.

Försökte hitta på något att göra, så att kvällen inte bara skulle gå åt till att äta middag, BUU-klubben och soffpös. Gick till parken med syrran och Mats och Willy. Och vi hann bara hem innan det rådde hysterisk tröttma och barnen kollapsade runt halv åtta. Ja ba ”Jahapp, var det här nu en dag igen?”. Kul. Eller nej? Hemskt, ju. Dagarna ba swischar förbi.

Hur är det egentligen meningen att man skall handskas med den här känslan? (jo, jag vet, man skall vara hemma med barnen. Lättfixat, jag vet, men nu blir det inte så). Det är inte det att jag har dåligt samvete för det jag och Sami gör, jobbar och studerar. Utan det kryper i mig när jag går miste om livet och barnen, det är det. Det skaver och kliar om kvällarna. För att jag vill vara hos dem, med dem, för dem. 

Ni som jobbar och studerar och guvetvad heltid – hur orkar man leva med den här känslan, alltså? Avvisar ni den? Lever ni med den? Går den över? Eller finns den alltid där som ett infekterat myggbett på smalbenet? Fattar inte. Det starka bandet till barnen alltså. Can’t live with it, can’t live without it.

82 Comments

Filed under Mama's got the magic

Ordning & reda

Hej hej från lös och ledig kvinna. Eller ledig och ledig. Idag har jag sysselsatt mig med sådant som man drar sig för att göra, men förr eller senare måste ta tag i (Kela och studiestöd, inskrivning på ÅA, födelsedagspresenter och räkningar och städning). Har också blivit bokad som föreläsare om digitala medier för ett gäng unistuderanden (kul!). Men i jämförelse med dagisinskolning känns allt som ett halvt himmelrike. Heja Sami.

Jeansshorts och svarta strumpbyxor känns verkligen passé, men no can do, det är så förskräckligt skönt. Nu skall jag ta tag i livet. Ajökens!

11 Comments

Filed under Mama's got the magic

Milken, alltså.

20120829-170319.jpg

Fråga bara vem som var hela dagen utan mamma eller pappa på dagis idag, med glada miner och gott humör. Åt tre (!) portioner makaronilåda, somnade i vanlig säng (!) på två minuter (!) och sov över två timmar (!). Och lekte vilda, roliga lekar med flaggan i topp. Eller ni behöver inte fråga. Ni vet vem. Superkiden. Såklart.

Så att jag helhjärtat fick fokusera på den andra som behöver mig mest. Känns verkligen urbra. Tack snälla fina krokodilunge för att du låter mig.

10 Comments

Filed under Mama's got the magic

Magkänslan, ack och ve.

Fuck dagens outfit. Måste bara säga en sak till om dagis. Nämligen det här med att helt totalt gå emot magkänslan. Jag menar, om starten blir lite tuff, så som det nu har varit för Matheo, så känns ju allt bara åt helvete fel. Idag hittade jag honom storsnyftandes i en dagistants famn när jag hade ätit klart med Milea på våningen under. Och när jag kom upp vällde verkligen känslorna över för honom. Det var helt och hållet omöjligt för honom att prata. Det bara rann över. Forsade. Kan inte ens minnas när han senast har gråtit så. Har hans ens någonsin gråtit så?

När man sedan tar honom i famn och han tittar en i ögonen och säger ”snälla mamma, jag vill inte det här!”. När man bara blinkar, blinkar, blinkar, sväljer, sväljer, sväljer och säger ”jo, vi gör det här nu, jag kan vila bredvid dig idag”, fast man egentligen bara vill skita i allt, gå hem och aldrig mer komma tillbaka. Det har varit jättekämpigt med språket för honom. Och jag förstår det. Innan man lär sig finska är det oerhört svårt att få kompisar. Vet inte hur vi tänkte här. Speciellt nu när grannpojken har varit borta i två dagar. Lyckligtvis tror jag han bondade litegrann med en annan tvåspråkig flicka mot slutet. Jag fick verkligen gömma mina tårar i kudden. Djupandas genom hela vilan. Totalt gå emot magkänslan.

Att börja dagis är ofta en av livets första stora besvikelser, som man helt enkelt får lov att acceptera, sade en av pedagogerna på gården när vi pratade om det här (nickade såklart instämmande, fast jag egentligen ville säga ”jag behöver ju inte gå i skolan, egentligen. Han skulle inte behöva acceptera det här om det inte vore för mig”). Speciellt för en känslig, försiktig, sårbar  själ som Mannat. Han som verkligen väntade så på dagis hela sommaren. Såg så fram emot hela starten. Kunde knappt hålla sig i skinnet. Vi kan milt säga att entusiasmen äro försvunnen. Tur att vi har paus ända till onsdag, så vi hinner jobba på det här. Och TUR att det går alldeles lysande för Milken. Hon tycker att dagis är en fest! Klarade sig klanderfritt utan mig hela dagen. Lill-kungen.

Ja, alltså. Det var så tungt att jag föll i akutsömn när vi kom hem. Slocknade som ett ljus på soffan och visste inte ett skvatt förrän Sami pillade på mig en timme senare. Visst var det någon som sade att dagisstarten är allra, allra tyngst för föräldrarna?

76 Comments

Filed under Mama's got the magic

Dag 3.

Fina tröstande ord här under. Tack så hemskt mycket. Har varit på dagis hela dagen idag igen, och hur mycket jag än vill, orkar mitt huvud inte svara på alla era peppande kommentarer. Tankarna som finns i hjärnan når ej ända ner till tangentbordet, sorry. För man bli så asmatt av vårt fantastiska, ljuvliga dagis (känns iaf kanon att själva dagiset känns som det bästa möjliga!).

Den här dagen gick jättebra, igen. Även om Matheo var lite sömnig imorse och vädjade ”snälla mamma, inte dagis idag, va?”. Men Sami var med honom hela dagen. Och jag tror att han trivdes riktigt bra. Min vilda gissning lyder: Om tre veckor kommer det här att vara vardag och inget vi överhuvudtaget reflekterar över. Bara jag vänjer mig, heh.

På vägen hem snodde jag Matheo på ett litet äventyr. Till Siwa. Efter popcorn (det har han längtat efter så länge). Och en trip. Och så firade vi med små pallar runt vardagsrumsbordet att Mannat & Milken är jättefina, snälla, kloka dagisbarn. Allt för att höja fiilisen!

1 Comment

Filed under Mama's got the magic

Schizofrenin.

Att möblera om i livet, som jag för tillfället gör, kan sannerligen te sig lite schizofrent (bör kanske påpekas att jag menar en psykisk omplacering, skall inte flytta hemifrån). Ena stunden är jag khool as ice, glad ända in i ryggmärgen och tycker att allt går så smooth, så smooth med skolförberedelser och dagisinskolning och allt det nya.

Och så plötsligt nu ikväll klockan 22 brister jag plötsligt ut i ett snorigt och blodigt fulgråt utan dess like (ja, jag blöder faktiskt näsblod 35 minuter efteråt). Bara för att jag tänker på Mannat som mest var ensam idag på dagis. Visst sprang jag upp och kollade läget med jämna mellanrum (men ändå – när man skolar två barn på en pers i två olika våningar är det det äldre barnet som får vara tapper). Och ja, han var jätteduktig. Jättesnäll och jättefin. Men jag vet också att han var jättespänd och kanske undrade när jag skulle komma. Och att han ”saknade mig och Milken”. Det skär i mig när han säger att han saknar mig. För jag vet precis hur det känns att sakna Matheo. Herregud, så det KÄNNS.

Det är då man faktiskt börjar tänka om det faktiskt är meningen att livet skall vara uppbyggt så här. Att föräldrar till småbarn skall jobba långa dagar fem dagar i veckan. Det känns ju alldeles absurt att jag kommer att hämta barnen 17 från dagis. Och sedan lägger de sig klockan 20. Tre timmar. Istället för alla timmar. So cruel. För vi är så otroligt sammansvetsade, barnen och jag. Inte på ett osjälvständigt och jobbigt sätt. Utan på ett kärleksfullt, nära och naturligt sätt. Gissar att jag säkert inte är ensam om att känna så. Men vi har det så bra i hop när vi har tid för varandra. Känns verkligen konstigt att alla går på den här bluffen om att vi måste jobba 7-16 varje dag. Även att jag rationellt förstår att man inte kan leva och försörja en familj enkom på kärlek och närhet.

Så, Åbo Akademi, den här mediautbildningen – it better be good! För här är en med ett svallande, sviktande känsloliv. Men å andra sidan. Älskar känsla och känslor. Kommer sällan något gott ur likgiltighet och apati. Godnatt.

23 Comments

Filed under Mama's got the magic

Superhjältar.

Vi har varit på dagis med barnen idag. Och ända sedan vi kom hem har jag och Sami oavbrutet snackat om vilka superheroes det är som jobbar med dagisbarn. I alla fall de vi mötte idag. Såna varma, hurtiga och glada människor med tusen armar. Jag kan inte fatta hur de räcker till och orkar vara så glada och lugna hela tiden. Leker, torkar, snyter, kramar, gungar, springer, städar, hjälper, läser, pottar och klär på. De är överallt och de har fullständig koll på läget. Inga barn som grät. Och inga barn som glömdes bort.

Jag kan inte sluta imponeras över det otroliga rullande, fungerande systemet. Om det är någon som verkligen jobbar för sina pengar, så är det nog dagispersonalen. Och att våra barn skrattade och trivdes och lekte redan första dagen känns jättelovande. Fortsättningsvis känns allt bara rätt. Mysig atmosfär och fina, ljusa, luftiga rum, dessutom. Och svenskspråkig personal i bådas grupper. Tack och lov för den här braiga känslan i kroppen.

16 Comments

Filed under Mama's got the magic

Skola in på dagis?

Själv har jag inte grubblat särdeles mycket över den stundande dagisstarten. Gissar att det, som för de flesta, blir motigt i början, men sedan blir det lättare efterhand. För Matheo går det säkert riktigt bra (han har väntat på dagis och nya kaveris hela sommaren, han är så svältfödd på jämnårigt sällskap), även om det säkert blir lite förvirrande när de flesta barn pratar finska. Och han förstår ju att vi i slutet av dagen kommer för att hämta hem honom igen. Men för Milken, som varken har tidsuppfattning eller språk, blir det garanterat en massa tårar, dåligt samvete och fan-vi-skiter-i-det-här-feeling. Men som sagt – hon är inte den första 2-åringen (ja, hon fyller faktiskt två i oktober, sjukt) som börjar på dagis. Allt tar sin tid. Och jag litar på oss. Och på att personalen vet hur sånt här skall göras.

Tror faktiskt att det är min mor som grubblar mest på det här. Igår ringde hon och läste upp en hel Hbl-artikel om just ifrågavarande ämne. Men jag orkar inte riktigt måla fan på väggen (ledsen för torrt uttryck). Kanske går det till och med riktigt bra. Kanske det går åt helvete. Men då får man se till att lösa det.

Hur gick det för er? Och delge gärna era hetaste tips om hur man gör det så smidigt och smärtfritt för kidsen som möjligt!

28 Comments

Filed under Mama's got the magic