Tag Archives: Dagisinskolning

Balans

Eftersom jag bloggade oproportionellt mycket om jobbig dagisstart här i höstas känner jag mig tvungen att väga upp det hela med ett inlägg om hur fantastiskt lätt det är att lämna på dagis nu för tiden (det ska vara balans i universum, tammefan!). Den här bloggen har en tag som heter ”dagisinskolning” – och den var minsann inte munter i begynnelsen. Men nu är det dags.

Jag hade Matheos utvecklingssamtal (eller var det nu heter) här i veckan. Och det fick mig att inse hur snabbt det egentligen vände, det här med att hata dagis. För Milken var det ju aldrig nåt konstigt. Hon har alltid haft bra feeling med allt och alla där. På fredag öppnade vi bara dörren och hörde ett ”heeei muruuuu” runt hörnet. Milkens ansikte sken upp och hon tog sats och så sprang fullt fart upp i Elinas famn. Häjåå mamma. Klart.

Vidare till Matheos grupp. Huomenta, huomenta! ”Men heeeeeej, är det min lilla älskling som kommer? Så roooligt att du kommer idag, så lääänge sedan” säger en av tanterna (på svenska, faktiskt – de pratar ofta svenska med honom så att han ska känna sig hemma) och jag får stor kram och hejdå. Och så går han iväg till någon lek. Klart. Det brukar ta max tolv minuter att klä av och krama. Allt som allt. Minns inte ens när det senast var sura miner. Det var kanske jobbigt i tre veckor efter dagisstart. Sedan blev det JÄTTEBRA!

Och utvecklingssamtalet var rena rama nöjet. Matheo är en bra typ, leker koncentrerat och inlevelsefullt, har bra fantasi och fungerar utmärkt i grupp. Milken är ett aivan ihana lapsi, jätteglad, inga problem, lyder jättebra (jag ba ”say whaat?”) och äter som en häst.

Ja ja, dagis är bra. Barnen är glada.

6 Comments

Filed under Mama's got the magic

I ett chip.

”Men varför kommer du redan nu?”, frågade Matheo när jag hämtade upp barnen efter skolan idag. ”Du förde mig, sedan sade det chip och så var du tillbaka!”. Vet inte exakt hur länge ett chip är, men det var kanske precis vad jag behövde höra för att bli världens, i särklass, lyckligaste typ just den här torsdagseftermiddagen klockan 16. Båda var jätteglada, solen sken och till och med jag kände att jag hade lite kvar att ge när vi sprang gatan ner.

Bara det går någon vecka kommer vi att världsvana i det här systemet. Bara de här gnälliga kvällarna med gråt, gråt, gråt och skrik, skrik, skrik från Milkens håll passerar. Huvudsaken är att båda har accepterat situationen om dagarna. Och att de trivs, leker, sover, äter, pratar och bondar på dagis. Då kan jag ta emot det där kvällstrotset med öppna armar. Så kära barn: Feel free to skrika och trotsa och gnälla hur mycket ni vill. Testa hur mycket jag håller. För jag håller. Utanför dagis finns vi faktiskt alltid här. Bring it on bara. Men sedan när ni inser det: Då vill jag gärna existera i isande, vilande, konstant tystnad i flera månader, tack så mycket.

9 Comments

Filed under Mama's got the magic

Konsten att överanalysera en ny livssituation.

Jag har så många tankar som maler runt i huvudet på mig hela tiden. Det blir nästan svårt att blogga. För man vet inte riktigt var man skall börja. Vågar knappt öppna tankekranen. Man vet att det snabbt rinner över och man får den där berömda bloggrippen. Bloggar kilometerlånga texter om hur det chääänns hela tiden. Suck, liksom. Konsten att överanalysera en ny livssituation, borde min blogg tillfälligt heta.

”Håhå, det här arbetet, när det inkräktar så mycket på fritiden” brukar min svärfar säga och skratta. Han har så jättejätte rätt. Helt utan ironi. Kvällarna är ju ingenting nu mera. Tiden vi har med varandra är så minimal. Plus att jag ser nästan inget av gladbarnen. När vi väl är hemma är de hålögda och trötta – speciellt Milken är helt färdig som baby. Ingen orkar något överhuvudtaget. Man är helt enkelt done med alla kraftansträngningar. Jag är mos. Barnen är mos.

Försökte hitta på något att göra, så att kvällen inte bara skulle gå åt till att äta middag, BUU-klubben och soffpös. Gick till parken med syrran och Mats och Willy. Och vi hann bara hem innan det rådde hysterisk tröttma och barnen kollapsade runt halv åtta. Ja ba ”Jahapp, var det här nu en dag igen?”. Kul. Eller nej? Hemskt, ju. Dagarna ba swischar förbi.

Hur är det egentligen meningen att man skall handskas med den här känslan? (jo, jag vet, man skall vara hemma med barnen. Lättfixat, jag vet, men nu blir det inte så). Det är inte det att jag har dåligt samvete för det jag och Sami gör, jobbar och studerar. Utan det kryper i mig när jag går miste om livet och barnen, det är det. Det skaver och kliar om kvällarna. För att jag vill vara hos dem, med dem, för dem. 

Ni som jobbar och studerar och guvetvad heltid – hur orkar man leva med den här känslan, alltså? Avvisar ni den? Lever ni med den? Går den över? Eller finns den alltid där som ett infekterat myggbett på smalbenet? Fattar inte. Det starka bandet till barnen alltså. Can’t live with it, can’t live without it.

82 Comments

Filed under Mama's got the magic

Ordning & reda

Hej hej från lös och ledig kvinna. Eller ledig och ledig. Idag har jag sysselsatt mig med sådant som man drar sig för att göra, men förr eller senare måste ta tag i (Kela och studiestöd, inskrivning på ÅA, födelsedagspresenter och räkningar och städning). Har också blivit bokad som föreläsare om digitala medier för ett gäng unistuderanden (kul!). Men i jämförelse med dagisinskolning känns allt som ett halvt himmelrike. Heja Sami.

Jeansshorts och svarta strumpbyxor känns verkligen passé, men no can do, det är så förskräckligt skönt. Nu skall jag ta tag i livet. Ajökens!

11 Comments

Filed under Mama's got the magic

Milken, alltså.

20120829-170319.jpg

Fråga bara vem som var hela dagen utan mamma eller pappa på dagis idag, med glada miner och gott humör. Åt tre (!) portioner makaronilåda, somnade i vanlig säng (!) på två minuter (!) och sov över två timmar (!). Och lekte vilda, roliga lekar med flaggan i topp. Eller ni behöver inte fråga. Ni vet vem. Superkiden. Såklart.

Så att jag helhjärtat fick fokusera på den andra som behöver mig mest. Känns verkligen urbra. Tack snälla fina krokodilunge för att du låter mig.

10 Comments

Filed under Mama's got the magic