YLIKIVA!

Vasas nyaste café har bara varit öppet en dag (och jag har varit där två gånger). Först med Linus i morse när de öppnade. Här finns artikeln. Sedan gick jag tillbaka med Jonna och åt lunch. Tycker det är så kul med nya caféer. Vasa har så många outnyttjade gränder och fina innergårdar (det här finns i Bouchtska gränden).

Gillade också att ägaren sa att om barnen har en dålig dag kan man komma ändå (lekhörnan är jättestor). Man behöver aldrig känna att man är i vägen eller att barnen måste vara knäpptysta. Dessutom är allt till salu. Bord, stolar, kaffekoppar. Hur bra? Blir nästan sugen på att göra det själv. Här finns de.

0

Leave a Comment

Filed under Mama's got the magic

Kort meddelande.

Hej svenska Yle, ert aprilskämt var uselt. Eller kanske inte uselt (visst log jag stundvis), men osmakligt. Jag tycker helt enkelt det är onödigt att driva med könsfrågor så här. Hen är ett användbart ord (i rätt sammanhang). Är det ”roligt” att ge folk vatten på kvarn så här? Är det HAHAHA-roligt att förstärka (vissa) människors negativa associationer till hen? Vem var det egentligen som skulle skratta?

Och framför allt: är det så här ni ser på språkutveckling och genusfrågor? Jag som tyckte att Yle alltid varit bra på att använda hen?

Jag vet faktiskt inte vad som är värre, artikeln eller kommentarerna. Här framgår det verkligen HUR TRÖTTSAMT DET ÄR ATT FOLK 2014 ÄNNU TROR ATT JÄMSTÄLLDHET OCH GENUS HANDLAR OM ATT SUDDA UT KÖNEN ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ.

Slut på argt meddelande.

2 Comments

Filed under Mama's got the magic

Skamrum.

1

I dag slösade jag fyra timmar på att reda upp i barnens rum. Två sopsäckar (!) med skitsaker förde jag upp på vinden (stackars oss när vi ska flytta). Tömde, sorterade, tvättade, skurade, torkade och bytte sängkläder (hittade bland annat en förmultnad köttbulle i en av lådorna längst upp). Det var fan i mig ingen vacker syn under sängen heller.

Barnens rum är verkligen en major katastrofzon för oss. Jag orkar inte bry mig och jag orkar under inga omständigheter städa i samma huisiga takt som de råddar. Oftast är det så fullt av kaos att ingen vill vistas där, förutom på natten.

Det största problemet är att de har mer grejer än de kan hantera. Det äcklar mig hur mycket leksaker vi har och jag vet inte hur jag ska få bukt på det här. Jag mår så skit över att det har tillverkats så här många plastiga äckelgrejer – bara för att förvaras på en kall vind i Finland (miljön tackar not so much). Får svindel av alla barnkalas, jular och födelsedagar som ännu ska avverkas i presentväg. ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ.

12 Comments

Filed under Mama's got the magic

Att leva med temperament.

0

Genom åren har jag säkert fått hundratals mejl från privatpersoner angående den här bloggen (somliga ljuvliga, somliga snudd på skräckingivande). Men den allra vanligaste frågan (spontant räknar jag till tre mejl den senaste månaden) kommer via det här inlägget som jag skrev för snart två år sedan. Mammor mejlar med gråten i halsen och frågar om jag någonsin hittade någon lösning på Milkens stormiga humör som baby (har för mig att man lätt hittar till det inlägget om man googlar arga barn).

Och det tråkigaste är att jag inte har nåt bra svar. Ingen magisk lösning överhuvudtaget. Milken ÄR helt enkelt sån.

Det hjälpte förstås lite när hon lärde sig prata. Nu kan hon i alla fall skrika ut vad hon är arg på. Och man har lärt sig leva med att hennes sura miner dyker upp nu som då, men de är tack och lov inte så långvariga. Det hade verkligen INGET med socker att göra. Det har ALLT med temperament att göra.

Vi har i alla fall (med hårda regler och bestraffningar) fått henne att sluta skrika så där förskräckligt så att trumhinnorna spricker varje gång man säger nej. Hon skriker nästan aldrig länge nu för tiden (tack gode Gud). Då får hon gå in i ett annat rum och vråla, för ingen människa i hela världen förtjänar det där ljudet i öronen. Jag har ingen aning om hur vi annars skulle ha överlevt.

Men så har hon också blivit äldre och visare. Hon är så galet rolig och snäll och kvick. På alla sätt ljuvlig. Hon har så bra humor att hon bräcker vilken André Wickström som helst. Framför allt är hon sjukt bra på att leka arg. Förut var hon mera arg än glad. Nu är hon 90% superglad. 10% ursinnig. On, off. Precis som jag. Fast liksom hundra gånger ljuvligare.

Det är roligt att tänka tillbaka på de där gångerna när hon var fullständigt ursinnig och förbannad som baby och man föreställde sig att hon hade någon form av hjärntumör som orsakade helvetisk smärta (eller nåt). I själva verket ville hon säkert ha vatten istället för mjölk, en gaffel istället för sked. Kunde i min vildaste fantasi inte förstå att nåt så litet kunde orsaka så sinnessjuk frustration. NU VET JAG.

Fortfarande är hon fullkomligt usel på att ta ett nej (det kan förvisso vara en bra sak). Hon ger aldrig upp, förlorar hon i fotboll lägger hon sig ner och ylar (värre dramaqueen än jag själv) – däremot stiger hon upp en minut senare och ger igen tills hon vinner (se bild). Att vara en fighter är bra, men vägen hit har ingalunda varit lätt för oss föräldrar. Herregud så jag har rivit mitt hår och gråtit. Man hatar sig själv mest, förstås.

Att vara superarg och temperamentsfull är nödvändigtvis inget dåligt. Så länge föräldrarnas trumhinnor håller. Är övertygad att hon kommer att få precis vad hon vill här i livet. Bara hon lär sig att tackla sin explosiva ilska (och där är hon redan långt på G). Själv har jag skrällskada på höger öra.

Det är så konstigt att gå från ett barn som lyder precis allt, till ett barn som skiter i precis allt man säger.

Men vi jobbar på det. Satsar på att vara klar om 15 år.

18 Comments

Filed under Mama's got the magic

Kotikenttä.

1

Hemma igen! Vad det är lätt att köra när det inte är vinter!

Och så är det söndag igen. Det betyder att vi har gjort ett nytt avsnitt av SNAKK. Den här gången är speciell på det viset att det inte förekommer ett endaste ett gapflabb. Kanske för att man inte kan gapskratta åt panikångest. Nadia kommer ut som panikangstare och vi håller ett betydligt lägre tempo (vi pratar också om Homerun-jackan, men det är en annan historia). Här kan ni lyssna. Jag hade faktiskt glömt att jag och Nadia var samtidigt i Tammerfors då när jag låg och knep igen. Hur, var och varför framkommer i avsnittet.

Vitsi det är sjukt att Nadia är en så himla bra bloggare nu för tiden. Hon uppdaterar som en dårka och har värsta feel good-bildbloggen på G. Om ni inte läser den är ni konstiga. Här hittar ni såklart den.

Leave a Comment

Filed under Mama's got the magic

Helande.

1

Säg den åkomma som inte lite Sannäs biter på. Stress, irritation, acne – you name it. Det var säkert inte här ni hörde det först, men en rejäl dos landsluft och koskitsdoft helar både det yttre och det inre. Har nästan inga finnar och en begynnande solbränna i fejset. Har normal puls och en solnedsjogg i benen.

Allt är Sannäs förtjänst.

Det är bara synd att en långhelg går så makalöst snabbt. Hann inte träffa en endaste en utanför familjen. Mommo har varit här ända sedan onsdag och fammo har varit här på lördagshäng, men likväl har dagarna varit fullsmäckade av to do:s. Fast bra program, förstås. Mest vila, grilla, äta, sova, klippa podd på terrassen.

“När ni kommer ner på våren, då kommer våren!” sa mamma. Ifjol var vi också med när terrassmöblerna bars ut. Och när grillen gav ifrån sig sina första väldoftande gaslågor. Så även i år. Dikeskanterna är fulla av tussilago. Det stinker alldeles underbart av koskit. Fåglarna skränar. Luften är mjuk. Och kvällshimlen är så där positivt röd över fälten. Ni som är uppvuxna på landet vet exakt vad jag menar. Det doftar liksom .. återuppstånden åker?

Barnen har däckat som små klubbade hönor om kvällarna efter att ha varit ute mest hela tiden. Ibland sörjer jag att de inte får växa upp här. Älskar Brändö (Lord knows jag älskar Brändö), men det är ju inte Sannäs. Å andra sidan: De växer upp här. Bara inte fullt lika mycket som jag.

1 Comment

Filed under Mama's got the magic

Full av obehag och beundran.

“Se inte dit, se inte dit, se inte dit om du inte klarar av det!” sa Sami.

På ena sidan diket rusar ett femtontal brandmän runt en fullständigt demolerad personbil med taket avklippt. Kaos. Sirener. Brandbilar. Ambulanser. Polisbilar.

Trafiken står stilla.

På andra sidan diket står en uppenbart chockerad chaufför. Framåtlutad står han och slår knytnävarna mot knäna. Långt från vägen, nere i skogen, står hans långtradare, krökt i en konstig position.

Trafiken står stilla. Barnen gnäller. Vi ska till Helsingfors. Har just pausat. En långtradare och en personbil har krockat.

“Se inte dit, se inte dit, se inte dit om du inte klarar av det!” upprepar Sami.

Men klart man ser när det händer på båda sidor.

När trafiken börjar löpa igen kör vi förbi personbilen. Just när vi passerar dras det vita tyget snabbt över föraren. Han är fastklämd. Och död. Jag ylar till.

“Men jag saaaaaa ju”, säger Sami när jag ängsligt darrar av pratrippe. “Du ska inte kolla ditåt om du inte klarar av det”.

Än en gång blir jag alldeles full av beundran inför folk som jobbar med uttyckning och första hjälp och räddning av alla de slag. Tänk att de har sinnessnärvaro att klippa ut folk ur bilar, stanna trafik, rädda liv och möta död. Att det ingår i deras arbetsbild. Övergår mitt förstånd.

Flera dagar senare darrar jag till när ser jag den döda på min hornhinna. Tänk att Sami och många andra ser döda mer eller mindre varje vecka. Skulle, uppenbarligen, aldrig klara det med psyket i behåll. Eller döden i sig är liksom ingen grej. Folk som dör av långvarig sjukdom och ålderdom – inget problem. Men snabba, hemska, oväntade dödsfall i trafiken. Hujedamig. Ena sekunden kör man bil i solsken. Nästa är man död. Blod, söndriga rutor, sirener och glasbitar.

Och tänk alla de här supermänniskorna som klippte sönder bilen och förgäves försökte få loss honom. Har de månne klump i magen? Eller förstår de varje gång att de gjorde vad de kunde?

Jag kan i alla fall erkänna att det är svårt att föreställa sig tragiken bakom de små notiserna. Tänk att en trafikolycka som låter så harmlös i tidningen kan te sig så FRUKTANSVÄRD i verkligheten.

14 Comments

Filed under Mama's got the magic

Otippat!

1

Alltså, vilken dag! I Sannäs drämde vi av en riktig junidag på terrassen. Solen gassade som en galning och vi tog fram termometern (som genast slog upp till 33). Barnen fick ta av sig jackorna och kaffet smakade guld.

1

Där satt vi i nästan fem timmar och bara tjöt av glädje. Mamma, mommo, Sami, jag och barnen. Genast i morse när jag vaknade på Karkkis soffa i Kronohagen visste jag att det här skulle bli en makalöst bra dag, men aldrig anade jag att den skulle sluta i en brännskadad näsa. I MARS.

1 Comment

Filed under Mama's got the magic

GULD.

Dagens feel good-soundtrack: Klingande – Jubel.

1

I dag har jag jobbat bort allt som måste jobbas bort den här veckan. Knöt ihop alla lösa rosetter som har släpat efter mig en lång tid. SÅ OBESKRIVLIGT SKÖNT. Tvättade, spelade in SNAKK, lämnade in jobb. Fan, till och med joggade i solen. För i morgon åker jag till den finska södern. Eller vi åker till den finska södern. Sami har också ledigt nu. Så vi ska vara i Karis onsdag-söndag. Eller mig släpper dig av i Helsingfors. Ska ha sleep over med Karkki & Märtha och gå på middag med SBM-gänget. Så värt att vara nere och klättra i dödens brant (nå näh), om man bara får lite ledigt efteråt.

2

Så länge sedan den här bloggen har rapporterat från Karis. För att slänga mig med ett klassiskt Hannah Norrena-Anne Hietanen-uttryck: Den här helgen kommer bli GULD.

1 Comment

Filed under Mama's got the magic

2 x feedback.

De senaste två dagarna har jag stött på två (väldigt) olika typer av negativ feedback. Lyckligtvis är bara den ena riktad till mig.

bild 3 (2)

1. Denna är ej i skrift, men uttalar väldigt tydligt sitt budskap. Föreställ den på en dörr till ett barnrum. Har för mig att den betyder ”HÅLL DIG UTANFÖR MITT RUM, DU DIN TRÖGA VUXENMAMMA”. Jag älskar den här skylten. Även om den inte är särskilt välkomnande för mig. Men den tyder i alla fall på att mitt barn har bra feeling.

bild 2 (1)

2. Den här älskar jag också. Varje gång jag vikarierar Nicke blir jag så glad i denna. Förvisso står det jättemycket snällt på hans feedback-vägg också, men det här är verkligen något i hästväg.

6 Comments

Filed under Mama's got the magic

Rent.

5

Har ägnat stor del av förmiddagen på att försöka hitta vårt kök under all skit som den senaste veckans massförstörelse medförde (sjuka barn, mycket jobb, ingen ork). Men långt där under flera maskiner av disk och tork och slit fanns det. Oj, om ni ändå visste hur äckligt det är i vårt hus med jämna mellanrum. Lovar att ni aldrig skulle återvända till den här bloggen. Njut av glansbilden, ba.

2

Rumsdoften har jag fått att Dermoshop.

7 Comments

Filed under Mama's got the magic

Som om ni inte hade fått nog.

Med tanke på att jag har förpestat samhället med tio timmar liveradio den här helgen, så tar det verkligen emot att länka till veckans SNAKK. Är så förbannat utled på att höra min egen röst. Överlag är jag också ganska trött på mig själv. Och trött (tror jag har haft en ledig dag på två veckor nu).

Men ni som inte hatar mig fullt lika mycket, kan somna till tonerna av stilsnack här. Det roligaste av allt är att så många har hakat på blogglistan. Om man har lajkat SNAKK:s fb sida så dyker alla era listor upp i flödet. Jag lägger upp i takt med att jag hittar. SÅ ROLIGT att läsa era svar. Speciellt kul är ju att se vad ni aldrig i livet skulle lägga på er. Skrattade jättemycket.

Stort tack också till Hannah (SÅ kul att hon födde en son samtidigt som vi publicerade!) och Anna-Lena som hjälpte oss med vårens trender! Om ni klickar play får ni höra vad de anser vara SUPERHETT I VÅR (borde jobba på Veckorevyn, jag). Både i kläder och hemma. Häj!

MAMASGOTHEMAGIC3

4 Comments

Filed under Mama's got the magic

SNAKK:s stillista.

stillistanSNAKK.jpg

Min stil i tre ord: kostnadseffektiv, mainstream & färglös (mer om det i morgondagens SNAKK – där framkommer det exakt hur tråkig stil jag har!). Om jag orkade offra tid på utseende, skulle jag kanske önska mig nåt i den stilen.

Det här plagget skulle aldrig komma nära min kropp:  Odd Molly. Taxklack.

Just nu har jag på mig: Har kommit hem från jobbet och rivit av mig shortsen, så jag går sexigt omkring i nylonstrumpbyxor. Sami tycker det ser ytterst obehagligt ut. Grå tröja till.

Det här är en bild på mig när jag kände mig bekväm: Ah, vi säger fast den här gången från i somras. När jag och Lotta gick till Strampen en fredagkväll och åt ribs. Tröjan är Samis och den är så jävla bra. Tror den är från Acne.

2

Det här är bild på mig för länge sedan: Här är mitt happy år, 2009:

b

Jag känner mig allra snyggast i: Stor tröja, vippig kjol, boots. Alternativt: Jeans & Nike-sneakers.

Mitt favoritplagg just nu: Om du scrollar tillbaka till första bilden. I högra hörnet finns en grå perusklänning med nå glittertjafs på axlarna. Den är så otroligt skön. Som att gå runt i nattlinne på jobbet.

Min stil hemma med tre ord: Underlig mix av sjuhundra stilar. Färggrant och mönstrat. Jättemycket loppis och sånt vi har ärvt eller hittat. Och herregud, Ikea. Är det ens möjligt att bo utan Ikea?

Jag skulle aldrig inreda med: Väggord. Shabby chic. Lantligt. Rosetter.

Pryl jag suktar efter: Kan ej reducera alla mina suktningar till en pryl. Allt jag dreglar efter har jag samlat på ett och samma ställe – här kommer du till min Bo så här-board på Pinterest. Men mest av allt behöver jag lampa till vardagsrummet. Hela vintern har man inte sett ett skit. Tur att det snart är sommar så man ser vem som rör sig i sofforna.

Mitt bästa stylingtips: Ta de färgstarkaste blommorna du hittar och ställ dem på vardagsrumsbordet. Läs mycket böcker och ha dem framme. Köp guldiga eller silvriga ljusstakar på loppis. Våga svarta väggar.

Min favoritplats hemma: Sofforna. För vi har så otroligt sköna kuddar.

Mitt problemhörn hemma: Sovrumsgolvet. ALLTID fullt med kläder (alltså liksom inte som bilden som man skulle önska). Och överlag sovrummet. Det känns liksom aldrig lika bra som vardagsrummet, fast vi har bott här i tre år. Känns aldrig hemma. Det är alltid så.. kallt?

18 Comments

Filed under Mama's got the magic

Pippi, Katta & co.

Det kanske är en slump att jag tre kvällar i rad har varit tvungen att ta korta hyperventileringspauser mitt i natisagan för att orka läsa vidare. Eller så är det inte. Ska härmed frusta ut lite barnboksirritation för att få det ur mig.

VAD ÄR GREJEN ATT FLICKOR ALLTID SKA BEVISA NÅGOT FÖR ATT VARA MED?!

För tre dagar sedan läste vi en bok som hette ”Var är monstret?”. Handlade om två kusiner, en tjej och en kille, som hade lov från skolan och den ena reste till den andra för att fira lovet där. Någonstans mitt i sagan gick de ut till parken. Där spelade pojkarna fotboll och kusinpojken sprang med och kusinflickan fick sitta bredvid och vara ledsen. Ändå tills bollen i misstag rullade mot henne. När hon skulle sparka tillbaka den visade det sig att hon kunde skjuta jättemegahårt och bollen for swoosh in i mål. Och då ville plötsligt alla pojkar ha henne i sitt lag. Stred om i vilket lag hon skulle spela. ”Happy ending!”. ”Girl power!”. Inte.

I dag råkade vi återigen på samma tema i boken ”Spinkis & Katta”. Olle (som också kallas för Spinkis) ska åka på läger med sin fotbollsklubb. På matchdagen har nästan hela laget ätit dålig korv och har magsjuka (suverän plot!). Det ser dåligt ut i laguppställningen inför den viktiga matchen. Då händer följande: Olles kompis och tjejlagets bästa spelare Katta och några andra chicks kallas in som back up. Det tas emot så här:

2

De ligger under med två mål. Sedan händer det mirakulösa. Katta gör tre magiska mål och laget går av planen som vinnare. Motståndarlaget surar jättemycket och säger: – ”Vi vill ha revansch, och nästa gång vill vi minsann också ha tjejer i laget!”. SKOJAR NI MED MIG?!

Två kvällar i rad har jag nu varit nära att riva de här puckade historierna i bitar. Jag menar, tanken är säkert god, men ska det vara nödvändigt att plantera de här kassa stereotyperna i barnen? Vill för bövelen inte att flickor ska behöva bevisa något för att få vara med i leken. Jag förstår att slutet är gott och flickorna får sin revansch. Men varför ska pojkarna alltid vara så självklara? Va? Va? Och hur ska det någonsin bli bättre om vi, gång på gång, bekräftar det i barnböcker?

Ikväll började vi med den tjocka Pippi-boken. Öppnade starkt med att retstickan Bengt ger sig på Pippi för att hon är ”alla tiders jänta”. I ring hånar de henne för det håret, skorna och det ena och det andra. MEN SÅ VÄNDER DET. Pippi slänger upp pojkarna i trädet och säger ”Är det något ni har att säga om mitt hår eller mina skor ska ni passa på nu, för snart går jag hem!”. Men sini då, då vågar de inte längre. Då har hon bevisat att hon är starkare än dem.

1

Det är inte det att jag inte gillar kusinflickan, Katta och Pippi – suveränt med starka kovisbrudar som tar för sig – men det här förbannade bevisandet hit och dit förstärker bara kvinnans roll som det sekundära könet. 

Pojkar får alltid vara med. Och det får flickor också – bara de först visar att det är tillräckligt bra.

Så galet sunkigt.

6 Comments

Filed under Mama's got the magic

Klippt.

1

En dag i veckan jobbar vi med SNAKK. I teorin låter det som värsta lattjodagen. Man droppar in på morgonen hos Nadia. Vi dricker kaffe. Nadia bjuder på snakks. Vi klottar på papper, hafsar ner manus och strider om vems familj som har mera magsjuka den veckan. Och sedan sitter vi jättenära varandra i soffan och spelar in sisådär 45 minuter. Skrattar, pratar alldeles för fort. Sedan suckar vi. Skrattar vi. Avslutar vi. Och börjar fundera på nästa veckas avsnitt. Vid den tidpunkten är man ännu glad.

MEN SEDAN!

Att gå hem och lyssna på samma satans juttun en gång till i klippet. I dag klippte jag i flera timmar och när man för femte gången hör samma story så vill man ba hämta en stor whiskey och Samis triangelmediciner. Första gången skrattar jag. Andra gången ler jag matt. Tredje gången vill jag slänga ut datorn genom fönstret. Det är först när man är klar, lyssnar igenom och förnöjt komprimerar skiten till en mp3:a som man är glad igen.

Men extra nervös ikväll eftersom SNAKK nu åkte via vår nya sponsor för genomlyssning. Helt huisit att vi fick det här suveräna företaget med på noterna. Tycker det är så modigt att satsa stålar i två fnittrande kärringar från Vasa. Från att ha varit mitt bästa företag i Österbotten, går de nu till att vara mitt favoritföretag i världen. Kan ni gissa vilket?

Nå, svaret får ni på söndag.

Nu ska jag ställa om mitt huvud till public service. Ska vara på Yle veckan ut. Programmera om hjärnan till att icke älska företag högt. Häj!

3 Comments

Filed under Mama's got the magic

Österbotten, inte så fräscht?

1

I dag på matpausen landade nyaste Coastline i mitt synfält. ”Vaaaaad är Coastline?”, frågar kanske någon.

Svaret finns i ett ordagrant citat från Vbl 14.3:

”Landskapsdirektör Olav Jern säger att Österbottens förbund använder Coastline i sin marknadsföring. Detta för att både nationellt och internationell kunna visa vad Österbotten står för. Tidskriften, som utkommer vartannat år, presenterar Österbottens företag och näringsliv. Språket är engelska och de tilltänkta läsarna är internationella.”

Vid första anblicken tycker jag det ser fräscht ut. Snygg layout och lyxig känsla. Har många kompisar som skriver för Coastline (och jag har för mig att jag i tiderna skrivit någon enstaka artikel jag också). Informativa, lätta texter om kustens succéföretag.

MEN – några frågor förblir obesvarade. Var är kvinnorna? En snabb (och förmodligen slarvig och ovetenskaplig) räkning ger mig 185 ansikten i hela tidningen. Varav ett är en hund och ett är ett litet barn. Sedan följer 142 (!) män och 41 kvinnor. Ser fördelningen ut så här i verkligheten också? Nä?

Och framför allt: Vill Österbotten verkligen förmedla den här unkna, ojämställda bilden nationellt och internationellt?

Det här kan man väl inte ens skylla på de som gör tidningen. Skrev ju ett lass med företagstexter 2011 och vet att företagen själva väljer vilken bild av företaget de vill förmedla. Tycker det är konstigt att företagen inte ens försöker dölja den här brutala obalansen.

Gubbar, gubbar, gubbar i kostym. Gubbe i skyddshjälm. Gubbe i skyddshjälm. Gubbar i kostym. Gubbar i kostym.

8 Comments

Filed under Mama's got the magic

Some things never change.

- ”Du har tuff vecka going on, Linn, hoppas du orkar!” sa en en kollega.
- ”Ja, det lugnt, bara allt klaffar och inga barn blir sjuka längs vägen ska det nog gå bra! Ses i morgon!”

Två minuter senare: Sms om att Masse somnat på soffan i feber i Vörå.
En timme senare: Masse spyr rakt utanför trappan i Gula huset.

1

3 Comments

Filed under Mama's got the magic

Mentala bryggor till fritiden.

En bra kvinna som bor på yttre sidan om Replotbron lärde mig i dag ett nytt mentalt trick. Hon pendlar till och från Vasa centrum varje dag och vi snackade lite huruvida det är blä eller jee att pendla. Min egen svärfar har ju också kört av och an mellan Vörå och Vasa i en herrans massa år (40 km varje morgon och kväll i sisådär 40 år?) och han har någon gång sagt att det är det ultimata avståndet för att hinna koppla bort jobbet innan man kommer hem. Funkar säkert tvärtom också. Man hinner långsamt mjuka upp i jobb-mode innan man hinner fram.

Nå väl, tillbaka till Replotkvinnan. Hon berättade att broar är utmärkta sätt att markera skillnaden mellan jobb och fritid. Ända fram till bron får man tänka på jobb, på andra sidan är det frizon. Jobb förbjudet. Där finns lugnet.

- ”HAH, så där ska jag börja tänka varje dag när jag cyklar hem över Brändöbron!”, sa jag på skoj.

Fast sedan när jag slutligen cyklade hem tänkte jag ”tja, varför inte?”. Det kan ju vara en vettig mental riktlinje. Så allt jag behövde tänka på avklarade jag i superspeed längs Sandögatan, Järnvägsgatan och Kyrkoesplanaden. Vid Brändöbron svängde regelrätt jag till sommarplaner och ommöblering av sovrum.

På den här sidan ska jag hädanefter vara fri.

(… ääää ända tills torsdag när jag jobbar på Yle, fan)

6 Comments

Filed under Mama's got the magic

Kärlek.

1

Körde nyss ensam hem genom ett stillsamt Vasa. Det kom lite snö inatt. Den vilar obekvämt på gatorna, som en chock över vårstaden. Kvällsol. Kallt. Men ändå hoppfullt. Köpte lite knackkorv och mysli och yoghurt i Neste. Tankade bilen. Såg hur snön smälte och åkte hemåt. I radion sjöng Anna Abreau en halvusel, banal låt om beach, bikini och mi chica buenas. Fick precis lika corny feelgoodkänsla.

meil on sangriaa ja karnevaalit
meil on tequilaa ja kasvomaalit
huominen on huomenna, vaik oltais jo sen puolella

Jag är har en stark älska Vasa-period nu. Ni som har följt mig länge vet att det har varit lite upp och ner med den kärleken genom åren. Men just nu älskar jag. Eller så är det det motsatta jag känner, att Vasa älskar mig. För staden ger så otroligt mycket nu i vår. Eller så är det befolkningen som är ultimat. Det bor helt fantastiska människor i den här passligt stora och lämpligt lilla finstaden.

Kvalitetsstaden.

Ta nu den här morgonens roliga historia som exempel: Jag kom gående längs Hovrättsesplanaden när jag kände att något klibbade under skon. Där var ett tuggummi och Karins mosters visitkort. Det var ett så lustigt sammanträffade att jag hade Bodil i fickan hela dagen som en påminnelse över min Vasakärlek.

Är alldeles ensam hemma ikväll, efter en dag som söndagsreporter. Såg faktiskt Sami glida förbi som söndagskonstapel när jag var ute på uppdrag. Barnen är hos farmor och farfar. Äter knackisar och njuter. Och saknar.

Jobbar söndag-söndag nu. Så jag passar på att dra några djupa andetag. Överlevnadsmode på bara, som Smulan sa.

Hur var det nu igen man gjorde med kvällar som inte kräver natisaga?

4 Comments

Filed under Mama's got the magic

Det är nu den börjar, podcastvåren.

När jag och Nadia gjorde vår första podd i november i fjol undvek vi i mån av möjlighet ordet podcast eftersom vi gissade att det kan vara ett ord som avskräcker de stora massorna (vi ville ju att alla – även de skeptiska – skulle lyssna!). Vi kallade det för trygga ord som diskussion, samtal och sällskap och what not (haha!). En podcast är ju alltså som ett radioprogram du kan lyssna på NÄR SOM HELST det faller dig in. Man trycker bara på play och så får du tillgång till när jag och Nadi kärringdravlar (förvänta dig inga rapporter från Krim).

Nu ska vi återigen köra tio söndagar framöver. Vi börjar försiktigt med ett lite kortare avsnitt, för att så många som möjligt ska orka lyssna och hoppa på tåget. I dag spekulerar vi kring drömpartnerns existens. Vad man sökte och vad man fick. Vardagshångel. Vårkänslor och så. Vi ansträngde oss riktigt mycket för att inte blir för garviga (svårt dock). Vill man lyssna på de fem första kan man göra det här.

Se det som en bussfärd hem från stan och du får tjuvlyssna på de två fnittrande kvinnorna i sätet framför.

Här kommer du till klippet.

1

Ljuvliga Arash Matin tog bilden. 0,5 sekunder innan Nadia slog luften ur mig och jag föll medvetenslös på vardagsrumsmattan. Nå, inte riktigt. Men det hade onekligen varit en bra story.

19 Comments

Filed under Mama's got the magic

En solskenshistoria.

I tisdags tappade jag min plånbok när jag handlade här på Brändö. Av alla sorters vardagliga rådd, så smäller nog tappa plånboken högst. Bankkortet bryr man sig inte så mycket om och kontanter har jag inte haft sedan början av 2000-talet, men alla id-kort gör en lite skakig. Alltid rädd att någon ska beställa varor för hundratusentals dolarer från Amerikat. Och att skaffa nytt körkort när ens pass har gått ut – hur gör man ens det? Jag var papperslös, helt enkelt.

Och studiekort och Kela-kort (och båda barnens Kela-kort), herregud så tidskrävande att ställa allt till rätta. Så makalöst irriterande! Letade, svor och ringde i flera dagar. Fick jättemycket skällor av Sami (eeh, det var ju som sagt inte första gången..).

 Men jag kunde ha fått tillbaka redan samma kväll om jag hade varit lite mer uppmärksam på sociala medier.

Tre dagar senare, på fredag förmiddag, sms:ade Rolle från Åbo Akademi att en äldre finskspråkig dam hade stegat in på Academill med min plånbok i högsta hugg (fatta detektiven i henne som hade avläst studiekortet!). Lämnade tillbaka alla kort och alla pengar. Men tyvärr inget namn. JAG TJÖT AV GLÄDJE. Allt fanns kvar!

MEN – jag kunde ha fått den redan samma dag. För i dag när jag scrollade facebook råkade jag av misstag trilla in i övrigt-mappen under meddelanden. Och HELT SJUKT! Där fanns ett supersnällt meddelande av en kvinna att hon hade hittat den och att hon hade försökt ringa (men tydligen fått numret till min ipad från numeropalvelu?). Bara 30 minuter efter att jag hade tappat den. Men eftersom vi inte är fb-vänner, så fick jag inget PLING. I flera dagar gick jag alltså runt ovetandes om min plånboks trygga, goda öde.

Eftersom jag inte svarade på fb (eller svarade i ipad) förde den här superschyssta kvinnan plånboken till Åbo Akademi och jag hämtade den därifrån. Och jag blev så glad när jag fick ett face på kvinnan när jag öppnade övrigt-mappen. Vi chattade lite och jag bad om hennes kontonummer. Tillade att jag är ofarlig tvåbarnsmor och att min sambo är polis. NU SKA DET BLI HITTELÖN! TACK FACEBOOK! VILKEN MAKALÖS TUR JAG HADE!

bild (11)

ps. mamma skrev genast ”10%  hittelön sen!!”. Jag ba ”vad blir det på 30 cent?”. Heh.

8 Comments

Filed under Mama's got the magic

Bortom sandlådskanten.

bild (10)

Håhå, dit for två dagar utan att jag ens hann säga PAUS TACK!”Det är liksom inget speciellt som gör mig utmattad, utan bara livet som sådant. Märker hur mycket jag behöver kvällarna för mig själv för att jag ska fungera som en normal människa. De senaste tre kvällarna har jag socialiserat. Och det är ju rooooooligt att ha gäster, ljuuuvligt att dricka vin på Ernst osv., men jag är en kvinna som behöver så omänskligt mycket ensamhet för att ladda min sköra akku.

Har för mig att det blir obeskrivligt luddigt nu. Är alldeles för trött för att leverera någon form av resonemang, men jag kör ändå (håll i er, för nu blir det åka av):

I går fick jag en kraftig aha-upplevelse när jag filosoferade fritt i Nadis soffa. Vi pratade om det där klassiska jobb vs. ledig tid – och vad som krävs av respektive för att vardagen ska vara ultimat. Ni har hört den förut.

Men plötsligt blev det solklart: Ju mer jag satsar på mig själv desto sämre mår jag, ”satsar på mig själv” – urk alltså, så töntigt det låter.

Och med det menar jag, för vissa kanske, självklarheter som utbildning och studier och jobb och jobb och jobb. Och det är ju klart som korvspad att man ska studera och jobba. Det anses knappast som att satsa på sig själv i den här delen av välfärdsvärlden, snarare en självklarhet. Att man ska ha examen och stabilt jobb. INVÄSTÄRA I SÄJ SCHÄLV. Bli en framgångsrik, klok och häppy familjemor.

När jag var hemma med barnen gnällde jag ofta över att det var så tråkigt. Vardagen var så stilla, så vanlig, så lugn. Vi sov länge, jag bloggade mycket, vi var ute hela tiden, jag jobbade lite nu och då, möblerade om, skrev på en bok och såg ut som her majesty sunkdrottningen själv, alltid klädd i myzbralla och flottigt hår. Och jag var tidvis så uttråkad att jag tyckte livet var grått, platt och meningslöst. Ville bara fraaaaaaaaamåt. Viiiiiiiiiiiidare.

När jag var hemma med barnen hade jag också all tid i världen att filosofera. Då tänkte jag ofta att lyckan skulle vara total bara jag fick en examen och ett riktigt journalistjobb. En fullspäckad vardag, fylld med action, utmaningar och dagisliv. Bara jag fick göra saker som gjorde mig mig mig glad – DÅ skulle jag äntligen vara nöjd. Jag hade lagt så många år på barnen att jag verkligen kände det var min min min min tur. Min tur att utvecklas, studera, jobba, avancera. AH, så jag skulle TYCKA OM MIG SJÄLV och SÅ JAG SKULLE TRIVAS, bara jag slutligen skulle landa i en hektisk journalistvardag.

Nå, det var nu reven det (som man skulle säga i Karis).

Ju mer jag gör saker som i teorin ska göra mig glad (få en examen, bli en bra journalist, bli en superskribent, få ett jobb, få en karriär) desto mer bryter jag ner mig själv, känns det som. I dåligt humör, dåligt samvete, dålig ork. Jag kan inte ens skylla på kvinnofällan. För det är liksom inte moderskänslorna och den goda modern-plikten som talar. Att jag känner att jag försummar mina baaaaa-haaarn. Inte alls.

Utan jag blir bara så förbannat trött av att försöka göra mig till en supermänniska. För jag blir aldrig nöjd. Det är så mycket bättre när jag får lägga mitt fokus på någon annan. Mår jag kanske rent av bäst när fokus inte är på mig?

Visst är livet snudd på svinigt bra mellan raderna, men jag blev faktiskt inte lyckligare av examen, jobb och egoboost på jobbet. Jag är mitt inne i det där livet som jag drömde om där vid sandlådskanten. Så mycket action! Pirr! Liv! Puls!

Ändå undrar jag: Var jag kanske inte ens lite, lite lyckligare då? När ingen krävde någonting alls? När jag fick varma små händer runt halsen som tack, även när jag bara orkade servera färdig leverlåda från Siwa?

Förstå hur irriterande den här 80-tals generationen är. För i helvete aldrig nöjd.

Godnatt. Älskar att ni finns.

17 Comments

Filed under Mama's got the magic

Teatäl.

Har övervägt att gå på teater med barnen, men ställt mig tveksam till huruvida Milner klarar av att hålla humöret och benen i schack i två akter (bio i 60 minuter var redan lite tråkigt mot slutet). Har högt spekulerat om saken här hemma med Sami och hon har uppenbarligen snappat upp ett och annat, för tidigare i dag satte hon sig plötsligt rakryggad ner på golvet, fötterna disciplinerat rakt fram och ögonen stängda. Alldeles BLICKSTILLA väste hon ur ena mungipan:

- Sii mamma, si så jag KAN sitta stilla på teatäl!

Den goda viljan är det i alla fall inget fel på.

bild (8)

6 Comments

Filed under Mama's got the magic

Tvätten.

Vill ni höra om dagens bästa moment? Bra! Det inträffade nämligen under förmiddagen när jag insåg att det faktiskt går att torka kläder utomhus. Jag tvättade en massa kläder, lade dem i en korg och kilade ut på gården för att hänga dem på sträcket. Det är svårt för mig att förmedla lyckokänslan här, men det var snudd på magiskt. Förmiddagssolen stekte i kinderna och vinden spred tvättmedelsdoft över hela gården. Bekymmerslösheten var total och våren ba sprattlade i mig. Tänk att vi överlevde, i år också. Tänk att vi snart kan andas igen! Öppna upp! Sluta frysa, sura och överleva! Leva, inte överleva.

Den här dagen ifjol var det -20 grader och snö och is och gnistrande vinter. Nu har häggen knoppar och jag kan dra avgrundsdjupa lyckoandetag medan jag hänger tvätt. Jag försökte faktiskt spänna öronen efter lite fågelsång, men allt kan man inte få här i världen. Sedan öppnade jag ögonen och krattade gräsmattan, plockade skräp längs vägen, skurade trappan och torkade ytterdörren. Barnen tog ut alla spadar, hinkar och uteleksaker. Allt kändes bara fantastiskt.

Och medan jag drack en kaffe och pustade ut på trappan grävde barnen sig leriga i rabatten. Insåg hur rätt jag gjorde som gav oss lite ledigt i sommar. Det här är deras barndom också, inte bara Samis och min jobbvardag.

Och kläderna de fladdrade i vinden. Ah, livet.

6 Comments

Filed under Mama's got the magic

Google you.

Häromveckan presenterade jag mig för en ny person och hon sken upp och sa ”Men hej, jasså det är du! Har läst din blogg i flera år, men aldrig riktigt förstått hur du ser ut!”. Tänkte inte på det mera just då, men i dag på Nassikkapaini dök det upp. I bomskydd fungerar som känt inget internet – där får man klara sig med sin egen tankeverksamhet. Satt länge och spekulerade över hur jag ser ut på internet. Direkt brottningen var över gick jag upp och googlade mig själv.

Kan hålla med om att bilden av mig kan te sig en aning schizofren:

Jättesvart mediastud.

Ganska blond och pryd.

En felfärgning.

”ååå lugg är SÅ din grej, Linn”

70′s böjet.

Och VAD är detta?

Glad i Amsterdam.

Selfie i Sannäs.

Nervös inför operation i Vasa.

Långhårig pannbandsmuija.

Schysst lugg!

IMG_1401

Snyggt hår där också. Kan jag faktiskt vara 15 när jag ser ut som 9?

Popkalas i mittbena.

Brillor och dåligt hår.

Den där ena gången jag lät håret rymma med mopon.

Den solbrända versionen.

Den jätteblonda versionen.

Mystiska versionen. Vad är detta alltså?

Den ojämna luggen.

Yle-passet.

2008-looken?

Vem är dom? Känner ej.

8 Comments

Filed under Mama's got the magic