Bodvattnet runt.

Stunder man känner som Jesus (alternativt annan mäktig person): När man tillsammans med kaveri tar sig an tre barn och en vandringsled ute på Replot. När man har körv, ketchup och tändstickor i väskan. Gör upp fire och äter medan det regnar. Barnen leker och ingen gnäller. Inez är så min typ av friluftsmänniska. Nästa gång ska vi ha survival camp på Tvisäck.

imageimageimage

Milkis, Masse och barnens kompis Aron.

imageimageimageimageimageimage imageimageimageimageimage

Jag tror faktiskt att det här var ÅRETS KORV 2014. Vet inte hur många gånger vi sa ”alltså JESTAS så GOTT det var!”, ”nej alltså HOHHO så god korv!”, ”men guuuuuud SÅ GOTT!”. Rekommenderar alltså Bodvattnet runt. Dit ska ni SÅ gå med era kiddos!

5 Comments

Filed under Mama's got the magic

Största orsaken till tystnad:

imageimage

Inez från skären (eller rättare sagt Inez från Tvisäck) firar höstlov med oss i Vasa. Ni har säkert hört om henne i inläggen som innefattar Snappertuna. Jemppa råkar också vara i Vasa. Jemppa känner ni från förr. Att fira höstlov med dem är såklart fantastiskt. Ett bättre höstlov hade man inte kunnat önska sig. Vare sig man är liten eller stor.

Leave a Comment

Filed under Mama's got the magic

Öppna korken, ens lite.

Jag tenderar vara en typ som snabbt samlar hjärnan full. Jag fyller huvudet alldeles sprängfärdigt varje dag, samlar på mig så onödigt mycket skräp.

Tänk så sjukt mycket information, telefonsamtal, vanliga samtal, jobbgrejer, kaffeautomatsnack, intervjuer, artiklar, tidningstexter, blogginlägg, dagislappar, instagrambilder, facebook-inlägg, mejl och sms som passerar in i huvudet varje dag. Minsta lilla butikskö ploppar mobilen upp i synfältet. Aldrig vila hjärnan.

Inte undra på att man blir kokko.

Och tenderar man vara en sån som jag, som har hjärnan fem före explosion om kvällen, borde man se till att investera i en rejäl tömning varje dag. Och nu menar jag inte tömning som i kaki, utan tömning som i mental kaki. 

De kvällar jag bara slöar hemma, ligger i soffan och scrollar Twitter, de kvällar mår jag sämst. Bara in in in mera info. De kvällar jag tvingar mig att tänka ut allt mår jag mycket bättre. I framtiden kommer man säkert att kunna diagnostiseras med förstoppning i huvudet. 

Känner ni alls igen er?

Fjolvintern var astung just på grund av det. Jag tänkte säkert att min hjärna var någon enkelriktad gata där info bara kan lagras i all oändlighet. In in in med intryck in i det sista, helst somna med podcast i öronen och Instagram i ögonen.

Det bästa sättet för mig att bli glad och fri är förstås träning, men ibland kan man också ladda ur hjärnan på andra sätt. Det är konstigt att jag faktiskt aktivt måste träna mig i att tömma mig. Tänk att det är svårt att vara fri från intryck under några stunder under kvällen. Det är patetiskt, men så har det blivit. Att bara lägga bort telefon, jobb och musik och bara tänka ut dagens intryck. Det låter lätt, men det är så himla jobbigt.

Men jag vet också hur hemskt det är att ha förstoppning i hjärnan. Att ständigt vara stressad och irriterad. Och vill man inte bli det, så måste jag varje dag ta en tur hit för att ladda ur dagens dos. Lite så där som Nokia-telefonerna på 90-talet. ”Akkun håller längre om du alltid låter den ladda ur innan du laddar på nytt”.

Ibland krockar våra scheman så tiden blir tajt. Då springer jag ner hit och bara stirrar några minuter och springer sedan hem tillbaka. Ibland får man packa hela familjen med. Ibland behövs större tömning, ibland bara någon minut av hederlig lugn och ro.

Så länge man bara öppnar korken pikulite varje dag.

imageimageimageimage

11 Comments

Filed under Mama's got the magic

Yoga girl, Rachel Bråthen

image

Vill ni läsa hela yogalove-paketet som fanns i söndagstidningen kan ni köpa e-tidningen här (kostar ba 1,50 via sms). Men helt gratis kan ni i alla fall läsa intervjun med svenska @yoga_girl, Rachel Bråthen, med över en MILJON följare på insta. Knappast har ni missat vågen med alla dessa smoothiedrickande kvinnor i färggranna tajts som står upp och ner på stranden och instagrammar livsbejakande citat. Önskar att jag vore lite mer så ibland.

Här hittar ni den.

3 Comments

Filed under Mama's got the magic

Mina gator.

Sambony slutade först 19 i dag, vilket betydde att mörkret tyvärr hade lagt sig innan jag fick mitt söndagsjogg. Knäckande att inse att kvällarna inte längre är långa och ljusa, men tja, det är i alla fall inte kallt ännu. 19.30-joggen är de facto de allra, allra friskaste och ljuvligaste i oktober. Temperaturen och luftfuktigheten är ultimat.

Nå väl. Skulle egentligen prata om mörkret. Att springa i mörker är något jag ogärna gör. För det första bor det så himla mycket skumt folk här på Brändö. Och för det andra går en våldtäktsman fortfarande fri. Och för det tredje är jag en mes.

Men vägrar låta det begränsa mig. Jag ska fan i mig inte vara tvungen att offra ett jogg pga. av potentiellt högre risk för överfall. Gör mig så vansinnigt förbannad när jag tänker på det. Sami joggade iväg när jag kom tillbaka från mitt jogg. Avundas att han kan springa på alla roliga, kusliga, mörka vägar. Klart att jag också kan, men vågar absolut inte springa ensam på de slingriga småvägarna i vassen vid Metviken när det är höstmörkt ute. Vete fan vilken sjuk, ohyfsad jävel som hoppar fram.

”Är du inte alls rädd?” ropade jag efter Sami när han satte av ned för trappan. Han hånskrattade och sprang runt hörnet. AAAHHHHGGGRR. Så skulle jag också vilja känna.

Om vi ska se någon fördel med den här skräcken är att varje kvällsjogg tenderar bli tempolopp. Varje gång jag ser en man i mörka kläder ökar jag takten (hur trött en än är kan en alltid springa för livet). Det finns bara tre typer av män som jag inte får skrämselhicka av: 1. Man med fru 2. Man med hund (tänker att en man med hund måste ha någon form av godhet i sig) och 3. Man med tajts (han har säkert brådis till spinning).

Jag var egentligen aldrig rädd förut (herregud, hela min uppväxt sprang jag året runt på skogsvägar utan gatubelysning, halva året fick man mer eller mindre gissa sig till vart vägen gick, ibland gissade man fel och hade lera upp till knäna), men en gång skrattade Sami ihjäl sig när jag sa att ”nämen, det är ju bara att sparka dem mellan benen, skrika hysteriskt och springa!”.

- Nå, om det är så lätt som du säger, visa då hur du skulle göra!

Och så försökte jag mitt allra hårdaste att sparka honom riktigt hårt mellan benen, men jag hann inte ens blinka innan jag låg på golvet med händerna låsta bakom ryggen. Sedan dess är jag inte så kaxig. Jag vet att jag inte har en chans mot normalbyggd man som har skruvade intensioner.

Men det finns inte en chans i helvete att jag skulle låta det vinna. Brändö är fan i mig inte våldtäktsmännens gator. BRÄNDÖ ÄR MINA GATOR.

7 Comments

Filed under Mama's got the magic