Author Archives: Linn

Branden.

Efter en sagolik dag ute i skärgården somnade jag tätt omringad av min familj. Vi hade åkt långt ut i den österbottniska skärgården för att fira det vi kallar för villaavslutning. En knapp timmes båtfärd ut i södra Kvarken.

Det var en fin dag med båtutflykt och picnic på en karg holme. Fiske på bryggan. En fantastisk kräftmiddag för fyra. Diskussioner under en stjärnklar natthimmel. Nakendopp vid midnatt. Ett fantastiskt vittvin och en vänskap så stark som Freddie Smulter. Två familjer, en gemenskap. Det var med frid i själen jag somnade på kompisarnas vind, sent omsider. Vilken plats. Vilken kväll.

Det som sedan hände är ännu så pass nära och så pass traumatiskt att jag har svårt att sätta ord på det. Det är en av händelserna som jag förmodligen kommer att bära med mig hela livet. I alla fall prägla min reaktionsförmåga en lång framöver. Så känns det nu.

Jag tror att jag aldrig hört någon skrika av rädsla på riktigt. Liksom äkta rop på hjälp, så panikartat att blodet isar sig i ådrorna. Det här ljudet ringer ännu i mina öron. Vi hann bara sova några få timmar den natten innan jag väcktes av just det skriket. Någonstans uppfattar jag att Malin skriker att det brinner.

De påföljande timmarna känner jag så mycket skräck som jag aldrig känt i hela mitt liv. Först bär jag ner barnen utan kläder. Då tror jag ännu att det gäller liv och död. Synen som möter mig genom fönstret på nedre våningen är fruktansvärd. Byggnaden bredvid, där bastun och en minikämppä finns, står fullt i brand.

Huset är övertänt från mark till tak och enorma lågor slår i luften. Bara några meter skiljer vårt hus från det. Hettan som finns i luften går inte att beskriva. Ljudet som hörs är olidligt. Vi förstår genast att den byggnaden är bortom all räddning. Det enda som gäller är att rädda huvudbyggnaden som är minuter från antändning. Det brinner redan i gräset runt huset.

I något slags obeskrivligt tillstånd av panik besluter vi att jag ska ta barnen. De andra ska bromsa branden. Även om jag normalt är hysteriskt lagd sänker sig ett klartänkt lugn över mig. Jag klär på alla tre barnen kläder som jag hittar lite här och där och spänner hårt deras flytvästar. Packar en väska.

Telefonerna har inte täckning så här långt ut så Ronnie tar stora båten och kör iväg i hopp om att få tag på 112. Oberoende vet vi att det kommer att ta över en timme innan brandkåren hinner fram.

image

Här långt ute vid den röda pricken var vi. Umeå nästa!

Malin och Sami springer som galningar mellan havet och terassen för att hålla passagen mellan den brinnande byggnaden och huvudbyggnaden fri. Malins tandkött är så torrt av värme och panik att hennes tänder och läppar är alldeles blodiga. Hettan är så olidlig när jag bär ner barnen i roddbåten. Jag vågar inte ens kolla mot branden för jag är säker på att mina ögonbryn ska smälta. Något av barnen skriker och jag tror att det är Matheo för han saknar sina skor.

Barnen sitter som ljus i båten. Skräckslagna stirrar vi mot branden när vi ror över viken där vi vet att det finns hjälp och folk. Jag ser att branden har tagit fäste på några delar av huvudbyggnaden. Och jag hör hur Malin skriker om gasen och explosioner och hela jag vill panikera, men för att barnen inte ska freaka pratar jag lugnt om fiskar och hav och nät.

Hela situationen är så surrealistisk. Det är en så sagolikt vacker morgonnatt. Havet är spegelblankt och solen är på väg upp. Himlen är rosa. Hela vägen över hör jag det öronbedövande brummandet från elden. Ser hur Malin springer med dränkta täcken och kväver de små bränderna runt omkring. Ser hur Sami och Ronnie ger an. Hinkvis med vatten som bara ångas förödmjukande i den slukande, hungriga branden. Gasflaskor som slängs i sjön. Röken som stiger rakt upp i den blickstilla morgonhimlen.

Där sitter jag med tre barn i en roddbåt och är övertygad om att de andra kommer att dö. Jag tar i land och får husera i en stuga hos ett ljuvligt par medan de åker över och hjälper. Håller lugnet, även om det brinner inuti. Adrenalinet pumpar och pulsen är olidlig.

Jag vet att det var avgörande att vi åkte, för båda parters skull. Barnen skulle ha mått dåligt av att se paniken i släckningsarbetet. Av röken. Av de svarta, våta föräldrarna. Föräldrarna skulle ha varit oroliga för barnen.

1,5 h senare hinner brandkåren fram med tre enheter. Brandbåtarna släcker det som finns kvar. Då har Ronnie och Malin hunnit släpa ut det viktigaste ur huvudbyggnaden (ni vet, det där man alltid föreställer sig att man ska hämta). Mest oroar de sig för vad som ska hända när väggarna i det brinnande huset slutligen faller. Lättnaden när brandbåten kikade fram kring udden lär ha varit topp tre någonsin.

Det hårda arbetet belönade sig storligen för den stora byggnaden klarade sig med bara obetydliga brännskador på ena sidan. Taket fick sig en törn, men det är inget att bry sig om. Den andra byggnaden brann ner till grunden.

Det kanske låter som en solskenshistoria. Ena huset räddades och ingen kom till skada. Men det var på alla sätt en fruktansvärd natt och en stor sorg för oss alla.

Man ska absolut inte gräva ner sig i what if:s, men hade Ronnie och Malin inte vaknat just i den stunden som de gjorde hade också huset vi sov i mycket möjligt varit övertänt. Varför vaknade de mitt i natten, de som annars sover så gott? 15 minuter senare hade jag kanske inte alls skrivit det här blogginlägget.

När man en gång varit nära den där hotande hettan som bara tränger närmare vill man inte tänka tanken på att bli innebränd. Att stå meter ifrån en så där fasansfull brand är det absolut värsta jag har varit med om. När jag stod öga mot öga med Malin, som var på väg ut, tog tag i hennes axlar och sa ”MALIN, DU TAR SEN INGA ONÖDIGA RISKER!” – ja, där mitt i skräcken med lågorna utanför fönstret trodde jag på riktigt att vi alla skulle dö. Yrvaken med barnen runt fötterna.

Jag visste inte ännu då att det enbart brann i andra huset. Men det spelar ingen roll. Den skräcken där och då är så förlamande att jag ännu får panikkänslor. Det är så många små ögonblick från det där brutala uppvaknandet som har etsat sig fast.

Barnens tappra, förståndiga ansikten när det verkligen gäller. De var alla tre så fantastiska i kris. Hjälpte varandra och tröstade. Att panikartat dra dem ur sömnen ner för trappan i tron om att det gäller livet är gärna en erfarenhet jag hade varit utan.

När jag rodde ut och hörde de andra skrika om gasexplosioner ville jag inte längre titta ditåt. Jag ville inte se mina bästa vänner och Sami sprängas i luften. Att alla klarade sig är förstås det viktigaste, men en nära ögat-situation sätter spår. De upplevda känslorna där och då känns fortfarande i mig.

När allt var över och de andra kom och hämtade barnen och mig blinkade vi alla bort känslor. Det var inte läge att bryta ihop. De såriga, utarbetade händerna som drack vatten. Tröttheten, de nedslagna blickarna, tacksamheten och adrenalinet. Vi skulle inte ha gjort någonting annorlunda om det hände igen. Allt klaffade. Det var ett teamwork som aldrig svek. Vi räddade allas liv och ett hus som betyder väldigt mycket för många.

Och det inte utan att det känns. Jag drabbades inte fysiskt av branden, men paniken är inte nära på över. Jag drabbas om och om igen av branden. Just nu är det bara den som fyller mitt bröst. Minsta lilla oväntade ljud är jag på helspänn. Ibland får jag inte ens luft när tankarna tar fart. Jag knyter långsamt upp det jag tystade ner för att skydda barnen. Och det känns så mycket.

Tack för allt stöd!

20 Comments

Filed under Mama's got the magic

Avslutningsfesten

image

Frid i själen här och nu. Är bara så förbannat trött pga av förkylning, att minsta lilla ansträngning känns som första steget mot den sista vilan. Ändå tvingade jag mig att ställa till med bageri här ikväll. Vi ska ha avslutningsfest på jobbet vid halv 3-kaffet. Alla ska klä ut sig till ett valfritt folkslag. Mycket öppet tema. Man får vara Karisbo, same, finlandssvensk, tysk, Vöråbo, sydkorean – ja, precis vad man vill. Det har jag bestämt. Och så ska jag bjuda på bakverk och så ska vi ha fredagsdisco. Håller som bäst på med outfit-provning här hemma. Skrattar ihjäl mig. Min maskeradoutstyrsel är så LÄCKER.

Men det tog också alla mina krafter. Ska lägga mig och snyta mig i soffan här lite. Mest av snor, men också sorg över att det imorgon är den sista dagen. Även om det förmodligen kommer att bli den ALLRA BÄSTA DAGEN. Håll för bövelen utkik på insta!

2 Comments

Filed under Mama's got the magic

Hjölp, va nu då?

Men alltså VAD DET REGNAR! Det har regnat varje dag i flera veckor nu. Den där myyyysiga, soliga, gula hösten finns ingenstans. Jag kommer inte alls i feeling. Ni vet, den där höstmelankolin som är så ljuvlig. Känslan av nystart och ny go i själen – nowhere to be found. JAG VILL ÅT DEN KÄNSLAN. Det är ju därför jag älskar hösten. När man kan sprätta omkring i löven och ba ”COME ON VÄRLDEN, SHOW ME WHAT YA GOT”. Inte alls där ännu.

Men de facto är den här hösten – och kanske just specifikt den här veckan – en brytningspunkt för mig. Nästa vecka har jag inget dayjob längre. Och det roligaste är att det inte ens känns stressigt. Kan gott och väl unna mig några veckor av ledig tid. Få gotta mig i hösten (den gula versionen kommer nog snart!). Inte stressa om morgnarna. Föra minigåbben till förskolan i lugn och ro. Klippa poddar (och den nya Marthapoddden som kommer snart!). Strosa hemma. Tupplura. Blogga. Fota. Ströjobba.

Och så ska jag tänka på vad jag verkligen vill med livet och jobbet. Jag blir alldeles pirrig bara för att det nu finns chans till en NYSTART. Knappast vill jag göra så mycket annat än skriva och prata, men redan tanken på att det nu faktiskt är ett gyllene läge att byta bana gör mig helvild. Googlar jobbannonser, scrollar mol.fi, tänker på att bli skogshuggare. Tänk om jag kanske kunde söka ett riktigt nytt jobb? SÅ SPÄNNANDE. För i slutändan löser det sig alltid. Det är förvisso usla tider, men med blogg och podd ska vi nog klara den här vintern. Om inte annat.

Voi ledighet, så LJUVLIGT det ska bli. Ensam hemma. Mycket kaffe. Massa bra tankar. Och BOOM så är det jul och nyår och min födelsedag och syrrans nya baby. Och BOOM så är det januari och 18 dagar dagar Thailand. Ja, hösten. Bästa tiden.

image

6 Comments

Filed under Mama's got the magic

Flödesradion, den svåraste.

Dagens allra bästa inlägg skrevs av Frantzy Eva. Innan ni läser vidare här på min blogg måste ni läsa Evas inlägg om den bespottade flödesradion.

”I en direktsändning händer det ofta mycket på en gång. En gäst är på väg ut från studion (tack så mycket, jag ska se till att du får erättning för taxiresan) medan en annan är på väg in (hejhej, välkommen, får det vara ett glas vatten?) samtidigt som nyhetsuppläsaren ringer och frågar om det är okej att väderrapporten är lite lång i dag, myndigheterna skickar ut ett meddelande om trafikolycka på Åboleden och programvärden inser att den låt som ska spelas efter intervjun om eutanasi är Heaven I’m in heaven och måste hastigt byta. Melissa Horn funkar i de flesta situationer.”.

Jag hör säkert till dem som gnällde över finlandssvensk radio i tiderna. Trodde ungefär att jag skulle göra det bättre själv (HAHAHAHAHA). I dag skulle jag aldrig klaga överhuvudtaget. En blir väldigt ödmjuk inför kritiserande när en vet hur fruktansvärt svårt det är att göra radio. Jag håller med Eva i allt hon säger, förutom de facto att hon själv säger att hon behärskar uppgiften (vilket hon gör – det gör jag sannerligen inte).

Däremot älskar jag radio. Att klippa ljud är bland det bästa jag vet. Att göra intervjuer är så rrrrrrroligt. Att snacka sånt man behärskar, aaah, det är bara så härligt. Jag är så stolt över att jag överlevde en sommar (ifjol) med fem timmar långa livesändningar varje lördag och söndag (jag var fan i mig inte bra, men jag överlevde och lärde mig massor).

Myteriet har varit mitt bästa jobb hittills i livet. Det är bara ett så ofantligt bra program. Håller hög standard och är dessutom ett program som är så roligt att göra.

Tillbaka till Evas resonemang om hur snabbt och lättvindigt folk klagar:

Nu är det ingen som har klagat på Myteriet, men det händer ju nu som då att folk gärna berättar att X3M är en skitkanal med bara dravel. Då tänker jag precis som Eva: ”herregud tänk om folk bara visste hur svårt det är”.

Vet ni hur Myteriet görs? Nå, jag ska berätta. Det är alltså ett två timmar långt aktualitetsprogram. Nyheter och dagsaktuella händelser. Dagens viktigaste samtalsämnen nerkokt på två timmar mellan 12-14.

Vi är tre stycken som gör det. En programledare och två co-hosts som samlas halv nio varje morgon med ett tomt papper. På morgonmötet scrollar vi nyheter, tidningar och webb efter de viktigaste nyheterna från världen. Och bestämmer 5,6 ämnen som tas upp i dagens sändning. Sedan gör man maniskt intervjuer i timmarna tre. Ringer, klipper, skriver manus och går in i sändning och levererar. På tre timmar gör vi VARJE DAG en ny sändning. Fatta hur svettigt det är när folk man behöver intervjua inte svarar i telefon t.ex. Och klockan tickar. De gånger man ska transportera sig till någon plats, intervjua, gasa tillbaka, klippa – ja, då är tre timmar lite.

Till och med jag som annars tycker mig vara en maskin har svårt att hinna med i tempot. Det kräver så otroligt mycket finess och tur och talang för att göra bra radio. My och Kia är superstars. De är så ofantligt duktiga båda två. Jag är så tacksam för att jag har fått vara med och lära mig av de bästa.

Liksom TÄNK att det ens går att göra ett så här bra program med den tid som finns. Tre timmar före programmet går igång och röda lampan tänds har vi ännu ingen aning om vad det ska handla om. Skulle du palla trycket?

Jag skulle i alla fall inte våga klaga i en insändare utan att ens ha tänkt den tanken.

11 Comments

Filed under Mama's got the magic

Sjukstuga med Tooticki.

I och med att jag den här gången kunde förutspå det är det faktiskt lättare att acceptera. Varje år, ett par veckor efter dagisstart, slår höstsjukan till. Det är så det är och det är så det ska vara. Redan igår var jag stregrig och gnällig, men tänkte att jag lika gärna kan kriga mig igenom min sista vecka på Myteriet. Så jag åkte dit. Stretade  på i motvind.

Sov sedan några timmar efter jobbet och försökte vakna till liv. Men likväl är min öron onda som spädbarns och min kroppstemp förhöjd. JA JA JA ÄR VÄL SJUK DÅ. Trött är jag också. Och jävligt gnällig. Och måste stanna hemma från jobbet. Vill inte slösa sista veckan på sjukdom yyyyl (och som vi läste i tidningen ser det ju inte hoppfullt ut för oss frilansare där).

En annan grej: Jag sa ju att mitt hår växer snabbt. Redan nu är det så långt att det är svårstylat om morgonen. I dag är jag så eländig, men illustrerar med vindpinat exempel från förra veckan. HAHA, se så knasigt det har blivit. Är nästan långhårig igen. Kalla mig gärna Tooticki.

image

Nedan ultimata längden:

image

3 Comments

Filed under Mama's got the magic

Sökes: Hus i Brändö / Vikinga

image 

Varje kväll innan jag lägger mig har jag samma kvällsrutin. Jag går via Etuovi till Oikotie. Vidare till Jokakoti och ännu ett varv via Nettiasunto. Varje kväll hoppas jag samma sak. Att ett trevligt litet hus i rimlig prisklass ska ploppa upp i Vikinga-Brändö-området.

Inte för att vi direkt vill bort från Gula huset, men mest för att jag så innerligt längtar efter en egen gräsplätt som bara är min. Där jag kan gå ut och dricka kaffe utan att borsta håret och switcha från pyjamas. Och kanske för att jag vet att vi knappast kommer att kunna bo här för alltid (vi bor i en trea) som jag långsamt börjar söka mig utåt.

Och så är det någonting med Vikinga som gör att jag mår bra. Fine, här finns absurda skrytbyggen, havsutsikter och överdådiga strandtomter, men det känns som en så MYSIG liten stadsdel. Pastellfärgade gamla fyrkantiga trähus. Små, lummiga trädgårdar. Nära till skolan. Nära till stranden. Nära till stan. Små guppiga grusvägar i rutmönster. Vacka parker, havsluft och Yle runt hörnet. En av få platser jag kan slappna av i tanken på att rota mig.

Men varje kväll är det likadant. Det finns inga hus på Brändö eller i Vikinga. Eller jo, det finns ett par stycken men de är för fina (hah!) för att vi ens ska ha möjlighet att gå på visning. Vad vi behöver är alltså ett fallfärdigt ruckel på bra plats som vi med nöd och näppe har råd med, och som vi efterhand kan fixa till. Det är vår enda chans. Och min stora förhoppning.

Att någon ska ge ifrån sig sitt gamla eländiga hus med liten gård. Göra snabb affär och överlåta huset till en glad liten brändöromantisk familj som vill slå sig ner. Jag försöker sprida mitt budskap till alla jag känner. Och ni också till er. Ifall någon har kopplingar hit och känner till någon mormor som ska flytta till lägenhet eller så. HÄR finns en familj som gärna vill flytta in. Storlek, stil och skick spelar INGEN roll. Allt är intressant.

Håll öronen öppna!

7 Comments

Filed under Mama's got the magic

Anti-slitage

Barnen går inte längre på samma dagis. De sliter inte på varandra och sin relation dagarna i ända. Utan de skiljs åt på morgonen, hon till dagis – han till förskolan, och så möts de igen på eftermiddagen.

Det är så rörande att se när de tar farväl varje morgon. Så länge det bara går vinkar de åt varandra när vi släpper av Milea på dagis. Milea går baklänges in och Matheo öppnar bilfönstret och lägger ut sin vinkande hand. Ropar hejdå kanske femton gånger, turvist.

Och när jag plockar upp henne på eftermiddagen blir hon så glad att hon rusar till bilen. Sedan håller de i varandras händer ända tills vi kommer fram.

Att barnen går på skilda dagvårdsinstanser märks så tydligt här hemma. Och det är kanske bara hälsosamt. Att de inte kör slut på varandra dygnet runt. Att de också orkar uppskatta och älska. Inte bara slåss och gräla. De fyra komponenterna som syskon är till för.

imageimage

3 Comments

Filed under Mama's got the magic

Söndag, veckans bästa podcastdag

Söndag är den bästa dagen. Speciellt nu under hösten. Allt går i vilosam slow motion och frukosten drar ut i flera timmar. I bakgrunden kan man lyssna på poddar som blev över från veckan och kaffekopparna slinker ner, en efter en. Vasabladets söndagstidningar är veckans överlägset bästa och förmiddagen blir oftast en riktig jävla fullpott.

Jag och Nadia har som känt en podcast som kommer varje söndag. Snakk heter den. I slutet av veckan möts vi upp, den här gången parkerade vi bilen vid Vasa universitets havsutsikt (precis där Kanadagässen för ett himla liv) och pratar om sånt som två personer mellan 30-40 ofta tänker på. Nu känns det som om vi är på G efter sommarpausen. ON FIRE, som en säger.

Vi pratar om hur mycket man ska förbereda barn på att världen är en ojämlik plats. Ska de få upptäcka det själv eller ska man chansa och så ett ondskefullt frö? Och så pratar vi komplimanger IRL vs. komplimanger på Insta: Lajkar vi i onödan när det är så lätt på nätet? Och så den lilla simpla frågan: Hur mycket måste barn lyda?

HÄR ska ni trycka så kommer ni till podden.

Ha en fantastisk söndag!

1 Comment

Filed under Mama's got the magic

Loppisfällan.

image

Måste ännu tillägga en grej om loppis som jag kom att tänka på efter förra inlägget:

Visst, det är fantastiskt att köpa second hand och återanvända andras grejer. Men – när jag går omkring på loppis (i alla fall på de vanligaste köp- & säljloppisarna) får jag ofta dålig feeling över hur mycket överprisatta paltor där finns. H&M-toppar. Gina Tricot-klänningar. Lindex-bodyn. De där verkliga fynden som man förut kunde hitta på missionstorget i Karis are nowhere to be found. Slit och släng-outfittarna dominerar utbudet och där om någonstans blir det väldigt påtagligt att vi lever över våra tillgångar.

Jag vet att jag själv många gånger har motiverat köp med ”ähh, jag kan sälja det vidare sedan”. Men det är ju exakt lika dåligt. Det är på inga sätt bättre än att bara konsumera.

Och många gånger har jag köpt saker på loppis ”bara för att det är billigt”. Hade jag varit tvungen att köpa en helt ny hade jag förmodligen inte köpt någon alls.

Det här skapar i slutändan en lömsk rundgång i systemet. Folk som säljer mycket på loppis (jag) motiverar sina nyköp med att det går att sälja vidare. Och folk som köper mycket på loppis (jag) köper för att det är roligt och billigt. Ofta köper jag mycket fler grejer på loppis för att det inte alls märks i plånboken och för att jag ”återanvänder” (yeah right). Dessutom är loppis så mycket bizniz i dagens läge. Att hyllorna i de stora loppishallarna hålls fulla med grejer förutsätter att någon konsumerar så in i helvete.

Det är såklart bättre att köpa second hand är nyproducerat. Men det finns ändå något som irriterar så oerhört i dagens loppiskultur. Loppis är liksom inte bara bra längre.

11 Comments

Filed under Mama's got the magic

Utvärdering: Juthbacka

Min kompis Doktor-Malin tyckte jag var en skam för regionen som har bott i Vasa i flera år, men aldrig besökt Juthbacka-marknaden. ”Om det så betyder att jag ska bära dig dit, så far vi!”. Och dit for vi.

Å herre min skapare, så mycket krimskrams (vi gjorde förresten ett litet inslag om Juthbacka i Myteriet innan vi åkte, ni kan lyssna på det här, Johanna Koo var med!). Det var så mycket prylar att det var svårt att fokusera. 720 försäljare. Tiotusentals besökare. Hela riksåttan från Vasa norrut förstoppad (tog 60 minuter att köra till Vörå – annars tar det 30!).

Juthbacka var ungefär exakt vad jag hade förväntat mig. Massa överdyrt Arabia-porslin, superläckra väckarklockor, färgat glas, vackra bestick, pinnstolar, korv, skrotsamlargubbar, vinyler, kaffekannor, Iittala-klassiker, vaser, tavlor, trasmattor och affischer med Jesus. Så mycket skatter, så mycket skit.

Efter tre timmar fick vi så ont i fötterna att vi gav upp. Fredagströtta som vi var orkade vi inte kriga längre. Då var vi inte ens i närheten av slutet. Vi köpte inte så mycket. Det var liksom för mycket fint på ett och samma ställe. Omöjligt att gå loco. Dessutom börjar jag ha lite mättad lösning med gamla second hand prylar. Det är liksom samma saker överallt. Man har sett se här sakerna på 70 andra loppisar redan. För 5-10 år sedan hade jag säkert gått i bitar av entusiasm. Borde ha gjort premiär 2008. Hade säkert svimmat.

Men visst är det alldeles ofattbart fin folkfest för Nykarleby! Att det här GALNA dygnet återkommer år efter år på en åkerplätt mitt i ingenstans. Har man någon gång kallat sig en loppismänniska kan man faktiskt inte låta Juthbacka gå förbi obemärkt. För visst kom jag hem med några smågrejer i alla fall:

image

Den guldiga ljusstaken i mitten köpte jag för några eurosar. Råkar händelsevis vara svag för just mässing- och kopparfärgade ljushållare.

image

Har alltid velat ha en liten tassig guldklocka. Den här kostade hela fem euro och känns väldigt näpen jämfört med min vakioklocka. Och så fick barnen en varsin dinosaurie. Och kylskåpet några nya vykort från Aja och Lundagård.

Leave a Comment

Filed under Mama's got the magic

Scener ur ett småbarnsliv.

Ännu på temat den fria leken och nej till skärm: alltid när vi kommer hem från förskolan och dagis följer dagens peak i tv-tjat. Här kommer en autentisk dialog med sexåring från i eftermiddags:

16.30

- Mamma, får jag se på tv när vi kommer hem?
- Nej, jag tycker ni ska leka istället. Bygg lego, lek Landet ingenstans, lek butik, gå ut på gården!

16.45

- Mamma, jag har tråkigt. Får jag se på tv?
- Nope.

17.00

- Mamma, får jag se på tv efter maten?
- Nej!

17.15

- Mamma, du är tråkig, här hemma är tråkigt, allt är tråkigt. Får jag se på tv?
- … (inget svar, bara en djup suck från trött mor)

Lång tystnad

18.30

- MAMMA! VÄLKOMMEN TILL MIN NYA DINOSAURIEAFFÄR! ALLT KOSTAR FEMTIHUNDRAELVA EURO OCH HÄR FINNS BÖCKER OCH FIGURER OCH PUSSEL OCH FILMER OCH TECKNINGAR OCH TIDNINGAR OCH BÖCKER. HÄR ÄR KASSAN, HÄR FÅR DU PENGAR, HÄR ÄR DINA KLÄDER. MILEA SKA VARA SNOWBOARDARE OCH DU SKA VARA GUMMA. KOM OCH KÖÖÖÖÖP!

6 Comments

Filed under Mama's got the magic

Jag: mottaglig för ASMR

Det bästa med att jobba på X3M är mina korridorkollegor Anka, Petter, Magnus, Johannes och Elin. Jestas, så de lär mig om livet och internet om dagarna. Dessutom äter vi bulla precis varje dag. Eller nu ljög jag, ibland går vi faktiskt till Kextra på glass istället. Nå väl, alla de här människorna vet så mycket om sånt som jag inte har EN ANING om.

Ta nu den här dagen som exempel. Petter hade varit inne i stan på nåt ärende och hämtade stadsbulla (fest!) och ställde till med en alldeles speciell kaffepaus (fest!). Kommer förmodligen att minnas den här eftermiddagen för resten av mitt liv.

Det här var nämligen dagen när Petter introducerade mig till internetsubkulturen ASMR.

Har ni hört om det? Nå, inte hade jag heller. OCH JESTAS, JAG TRODDE JAG SKULLE DÖ AV SKRATT OCH FÖTRJUSNING.

ASMR är alltså förkortning av ”autonomous sensory meridian response”. Det är alltså en känsla. Har du varit med om den så vet du genast vad jag snackar om. Ett pirrigt, krypande välbehag i hjärnan, liksom i bakhuvudet och nacken. När någonting är överskönt, typ som när någon kliar dig på ryggen. När man är nyförlöst och ammar kan man drabbas av känslan. När någon jag gillar masserar mig kan jag få den känslan.

Hanna Fahl beskriver det så bra här: ”Det är ett fysiskt påtagligt om än svårbeskrivet fenomen; själv kan jag ibland känna det hos frisören eller om någon sminkar mig. Men för den växande skara människor som tittar på ASMR-videor på internet räcker det med en väldigt specifik typ av ljud och bild för att framkalla reaktionen. Vardagliga sysslor som utförs precist, en viskande röst nära mikrofonen, ibland ett knappt hörbart prasslande eller knäppande (schackpjäser som förflyttas på ett bräde, en hand som stryker över ett papper).”.

Folk laddar alltså upp videos på youtube där de i en halv timme med viskande, långsam röst typ recenserar smink, pratar om smycken och packar upp lådor som skapar välbehag hos andra. Ofta prasslas det med papper eller en hand som stryks över en soffa i stora mjuka rörelser. Folk tittar på de här klippena för att få feelgood i kroppen, för att slappna av och för att somna. DET VAR SÅ BISARRT att jag skrattade hysteriskt när Petter introducerade mig till en sminkvideo. FÖR JAG VAR SÅ MOTTAGLIG FÖR ASMR.

”AHAHAHAHAHAHA DET HÄR ÄR SÅ SJUUUUUKT!” ylade jag samtidigt som nackhåren reste sig och hela min hjärna pirrade. Det var så hypnotiserande att jag nästan såg i kors.

Jag citerar Hanna Fahl igen: ”Att upptäcka den internetsubkultur som är ASMR är att falla ned i kaninhålet och se en ny, fullkomligt bisarr värld öppna sig.”

Sedan jag bytte bloggbas kan jag inte embedda youtube-klipp men ni kan börja med den vi började med. Klicka bara på länken. Jag vet inte riktigt vad jag vill säga med det här inlägget, förutom att DET ÄR SÅ FANTASTISKT att jag har kollegor som känner till sådana här underliga juttun. Och att ASMR är så sjuuuuuukt. Fast också jättejätteroligt och humoristiskt – även om det för många är blodigt allvar. Det där specifika ‘okay’ som de hela tiden är så fantastiskt underhållande.

Alltså, är det här inte det ljuvligaste ni har hört idag?

36 Comments

Filed under Mama's got the magic

Håret bla bla bla

image

Ja, håret. Måste ännu få prata ut om håret.

Nu märker jag att det också finns dåliga hårdagar som korthårig. Under de första dagarna var det förvånansvärt medgörligt. Men fan i helsikkkkke så ett kort hår är fult när det är fult. Ett långt hår kan aldrig vara av samma kaliber. Min vakioknåka brukade rädda vilken katastrof som helst. Men nu finns det liksom inga snabba räddningsaktioner. Man måste helt enkelt blöta och börja om. Letar för tillfället efter en kick ass-turban som kan rädda när en får svår hårangst. Ni tror kanske att jag skojar men jag vill på riktigt se ut så här. Okej, minus brillorna då, hah.

Annat problematiskt är kläder. Det hade jag inte alls räknat med, att friktion mellan mina kläder och mitt nya hår skulle uppstå. Låt mig ge ett exempel. Jag brukar känna mig rätt så fresh & young & cool & hip (sori) med mina svarta byxor,  prickig Marimekko-tunika, rött läppstift och vakioknåka. Men alltså HERREGUD, en morgon lade jag på mig samma outfit med korta håret. Jag garvade så jag höll på att dö. Det var SÅ kulturtanten på väg till bokcirkel. ”äh, men kanske läppstift gör saken lite bättre” sa jag och smetade på mitt bästa. Men det blev bara VÄRRE. Då såg jag ut som mamma när hon ska på fest. Jag frustade som en galning och bildbombade syrran på whatsapp (just nu är det vårt favoritskämt, när jag liknar mamma).

Så alltså slutsats: Massor av mina kläder är helt körda. I de flesta ser jag ut som en nörttitant. Som t.ex i träningskläder. Alltså JESTAS, hur gör folk? Kort hår och mjukisbrallor – DET GÅR JU BARA INTE.

MEN: Snart ska jag testa på sidoslick som Shailene Woodlye. Ha luggen neråt liksom.

10 Comments

Filed under Mama's got the magic

Gör mig så glad i magen

Inget gör mig så lycklig som när barnen får allt fler egna kompisar och egna umgängeskretsar. När de träffar nya kaveris och blir bjudna över på lek. När kompisarna kommer hit och vänskapen växer starkare. Blir så INNERLIGT varm i hjärtat när de upprätthåller egna relationer och söker sig utåt från familjen. Att de kan, vill och behöver andra människor i sitt liv. Det är bara så fint. Så rörande för en hulkande mor.

Och nu börjar det märkas att Massler af Kassler värdesätter sina jämnåriga kaveris sjukt mycket. De har så kul och han väntar så otroligt på att de ska komma över. Planerar och har sig. Räknar timmar och ritar teckningar.

image

Men det finns en sak som jag tänker mycket på i det här lekandet med kompisar. Tänkte kolla med er om det förbryllar er lika mycket.

Ta nu vilken vanlig playdate som helst. Vi har haft massor av barn här under sommaren, det ena ljuvligare än det andra. De leker ofta jättebra tillsammans när de väl kommer igång. Men jag hävdar ändå att 8 av 10 barn inom de första tio minutrarna frågar om de kan kolla på tv/spela på telefon/spela på ipaden. Mina barn gör förmodligen det samma hos andra, det betvivlar jag inte.

Jag säger alltid nej. Det är pretty much den enda regeln som finns. Har man kaveris här så ska man leka. Leka när man ännu har chansen. Visst, det finns tusentals pedagogiska appar och fiffiga tv-program, men HERREGUD använd era hjärnor och kroppar och fantasier! Tio minuter senare byggs det nästan alltid kojor i högsängen, museum på gården eller massiva legotorn i sovrummet. Och rösterna går i falsett av entusiasm.

En gång hörde jag ”men ååå,  tråååkit, vi gör det hos mig istället”.

Jahapp.

Det finns någonting här som irriterar. Att vi som föräldrar ofta ger upp så himla lätt. Jag är absolut ingen supermom (snarare rotimom i många avseenden), men jag tänker bara att alla de där fina kreativa lekarna med falsetter och lösningsinriktade ”men hej, JAG VET, vi gör så här!” hade uteblivit om jag hade sagt ”nåja, kolla nu en stund på ipaden då”.

Vissa stunder och vissa gånger behöver barnen förvisso lite hjälp på traven för att komma igång. Ibland måste man föreslå och plocka fram och ibland måste man höra på protester och gnäll och tjat och ”vaaarför får jag aaaaaldrig när alla andra får?”, men det belönar sig alltid när leken väl är i full gång..

För det känns så ljuvligt när den där spontana, fri leken blir riktigt, riktigt lyckad. När timmarna flyger iväg och intrigerna djupnar. Nu är jag ingen vetenskapsman, men hävdar ändå att (mina) barn inte når samma extas med en app som med en lek.

I dag satt jag på Smulterö och njöt som en tok när Matheo och en kompis från gamla dagiset samlade skatter till ett museum. De planerade och pratade oavbrutet i mun på varandra i några timmar. Högt och lågt for de och skratten klingade mellan bodarna. Och jag tror säkert att de glömde att jag satt och tittade på en bit bort. Jag ser på honom hur han njuter av att gå fullt upp i en lek. Hur bra han mår. Hur hela barnet växer. Utvecklas och övar samspelet mellan människor.

Nu var det heller ingen som frågade om tv i dag. Och jag säger inte det: tv är bra! Filmer är bra! Appar är bra! Spel är bra! Men överlag undrar jag: Förstår vi vad vi väljer bort när vi lättvindigt väljer skärm?

image

16 Comments

Filed under Mama's got the magic

Dagens tips.

- Följ @fetkvinna på Instagram och läsa Ninas blogginlägg om hur övervikt behandlas i samhället. Får absurt dålig feeling varje gång @fetkvinna lägger upp en ny story. Det tipsade jag förvisso om på min bloggs Facebook-sida igår, vilket osökt leder oss in på följande tips..

- Den här bloggens fb-sida. Det är ingen störande spamsida där jag spammar med spammande nya inlägg. Jag postar faktiskt rätt sällan egna inlägg där, i alla fall inte varje gång, utan mycket annat som jag läser och gillar på nätet. Grejs från jobbet, tips och efterlysningar. Jag tycker du ska gilla den sidan så you and me snabbare kan komma i kontakt med varandra.

- Podden! Jag och Nadia Boussir har haft ett långt sommarlov från varandra. Ni kanske trodde att vi hade blivit osams och lagt oss ner för att dö. Men det har vi ju såklart inte. Ett alldeles nytt avsnitt av vår podcast SNAKK lades ut imorse. På grund av Hannah & Amandas rosévin Perfect day (också ett tips!) blev det ett sällsynt fnittrigt premiäravsnitt. Huvudsakligen pratar vi om vårt förhållande till alkohol. Du kan (och ska!) lyssna här.

- Den här helgen borde jag ha varit i Hangö på Publicistförbundets sommarträff, men av olika logistiska orsaker körde det ihop sig för mig. Peppe var Årets kåmpis 2014 och coverade min back. Där skulle jag ha paneldiskuterat poddar i svenskfinland och det är just vad jag vill tipsa om. Vi namedroppar lite nya poddar i avsnittet ovan (tycker till exempel ni ska lyssna på Nyfiken i en pod med Hanna & Marica). Men framför allt vill jag boosta Peppe & Magnus podcast. Den är så otroligt innehållsrik och smart. Blir så inspirerad varje gång jag lyssnar på den. Har ni ännu inte lyssnat så kan ni bara inte låta det gå er förbi. Tryck här.

- Och så vill jag också tipsa om Marica Öst. Den kvinnan kan klippa hår. Borde finnas någon lag som säger att människor som är så där bra på att klippa hår MÅSTE upprätthålla frisörsalonger. Tänk vilken förlust för hårbranschen! Ska ni klippa kort ska ni vända er till Marica. Dessutom fotar hon som en chef. Så ska du han bilder på bröllop, gravidmagar eller vad som nu råkar vara på tapeten så vet du vart du ska vända dig.

- Som sista tips vill jag tipsa om den här doftpåsen. Kostar 2 € på Säde. Tuscan wineyard. Doftar himmelrike:

image

9 Comments

Filed under Mama's got the magic

Frippan.

Ps. Är ännu i det skedet när man är nyförälskad i förvandlingen. Måste ta minst två selfies per dag för att få in den nya korthåriga identiteten i hjärnan.

image

7 Comments

Filed under Mama's got the magic

Snapshots.

Ibland stöter man på läbbiga sägningar på internet.”Collect memories, not things” till exempel. I grunden är det väl en sanning som man borde leva efter, men den har tyvärr carpediemiserats (ni vet, man har sett den i skrivstil på så många vita väggar att den känns lite milt frånstötande).

Nå väl, som den goda, livsbejakande (hah) person jag är har jag nu tänkt tillbaka på sommaren som gick och collectat några memories i en lista.

- En varm morgon i juli cyklar jag till jobbet. Klockan är lite efter 8. På trottoaren ligger en polityrgubbe. Han vilar så fridfullt med händerna under huvudet. Eftersom det inte är ovanligt med dessa farbröder här på Brändö kollar jag att han andas och cyklar sedan vidare. Alla dagar orkar jag inte ringa 112.

- Känslan när jag första fredagen efter första arbetsveckan cyklar hem, uppför backen, från Yle till Brändö torg lite efter 16.00. Luften står stilla av hetta. Lättnad i sinnet, mjölksyra i benen. Och dem där ljuvliga nedförsbacken till höger efter K-market som tar en nästan hela vägen hem om man trampar hårt nedförs. Vinden i håret där. Känslan av världens bästa jobb.

- En morgon i juni, när jag ännu var ledig, vaknar jag sent. Känner på mig att vi hade sovit länge. Hör att det viskas från köket. Smyger sakta dit och där står båda barnen utan kläder med håret på ända och äter smörgåsar som Matheo nyss har serverat. Som aningen partisk kan jag berätta att det var övergulligt. Plötsligt har jag barn som gör egen frukost.

- Platsen är Vikinga badstrand. Klockan är 13.00 och det är lördag när solen är som hetast. Sami badar med barnen i vattnet och jag är fem före sömn. Och det är så skönt när solen bränner över hela kroppen och man sakta kan glida iväg till sömnens rike. Att för en gångs skull inte behöva frysa. Bara i allskönsro steka den frusna istappen till själ medan hela världen doftar billig solkräm från Lidl.

- Det är en ljummen lördagkväll och jag och mamma fräser med båten från Barösund till Snappertuna. Vi står i båten och låter kinderna fladdra fritt i sommarkvällen. Det är så varmt och så ljuvligt och pappa står med maten klar vid grillen när vi tar i land i bryggan.

- Vi har badat, poolat och ätit hos Sofie och Johan. Klockan är runt 23 när vi cyklar hem längs vattnet samtidigt som solen går ner över Vikinga. Matheo ramlar med cykeln och Milken är trött och gnällig. Men det gör inget, för jag är lycklig och hemmakär. Ropar drömskt till Sami ”herregud, här skulle jag faktiskt kunna tänka mig att dö! Det är nog i Vikinga vi ska bo!”.

- Och så natten när vi tog oss an OITNB:

image

Vilket ögonblick minns ni allra starkast från den här sommaren?

6 Comments

Filed under Mama's got the magic

Klipp, sa det.

”Jag vill ha flera bilder och en ingående beskrivning på hur det kändes när håret rykte!”

”Vill liksom Malin också har en psykologisk analys av att kapa håret!”

Er önskan är min lag – den psykologiska analysen (haha!) kommer här:

Man kunde ju tänka sig att kapa av sig håret skulle kännas megapirrigt. Och visst kändes det lite så där ”eeeeeeh är jag nu riktigt säker?” när Marica tog ett barskt tag kring hästsvansen och sa ”JAHA, DET ÄR VÄL LÄTTAST OM JAG BARA TAR RAKT AV HÄR!” och så swoosh var den långa trygga svansen borta. Och så fick jag den i handen. Hoppsan hejsan. Hjölp?

bild

Men då var det bara att ta ett steg tillbaka och tänka på hur överjävligt mitt hår har varit de senaste åren. Jag drar mig för att duscha, för det är så sjukt svårt att reda ut det våta håret efteråt. Vi var båda förvånade över hur mycket hår jag faktiskt har. Det ser liksom tunt ut, men är tjockt. Att jag ville kapa det berodde delvis på mitt innerliga hat för hårborstning (och stockade golvbrunnar). Att tänka på mina forna hårbelamrade hårborstar fick mig att njuta av framtiden. Att se min frilla utspridd över hela Maricas köksgolv gjorde mig alldeles salig.

Svårast var det med den överlöjliga faktorn ”snyggheten”. Någon väldigt liten och banal gubbe på högra axeln sa ”men du kommer inte att vara lika snygg i kort hår”. Och ja, traditionellt förknippar man (nå, jag) babes med långa, böljande hårsvall. MEN JAG HÖR JU SJÄLV HUR DET LÅTER. Så jag skrattade länge åt min megatöntiga resonemang. Liksom babefaktor? Bor jag på Brändö eller i en Frida-tidning från -97?

bild (1)

Vad behöver jag snygghet till, egentligen? Jobbar ju herregud på radio.

Långt blont hår kanske får småpojkarna som dricker Juissi utanför Siwa att busvissla när jag cyklar förbi, men långt hår kommer inte få mig att skriva vassare texter och göra bättre intervjuer. OM DET ÄNDÅ HÄNGDE PÅ SNYGGHETEN.

Kort hår, däremot. Det är så fascinerande. Kan titta på mig själv och tänka ”men alltså jestas, kan jag se ut så här också?”. Som en helt annan. Och det är så lätt att dra handen igenom. Lätt att borsta, lätt att tvätta, lätt att styla. Lite äldre kanske jag ser ut (även om Maricas man var vänlig nog att säga att jag såg yngre och fräschare ut i kort). Att se äldre ut stör mig inte nämnvärt heller. Herregud, jag ÄR ju en tanty. Vill vara en tanty (fast också lite Robyn).

Hela mitt liv har jag lockats av tanken på att raka av mig håret. Bara för att testa på känslan. Det här är det närmaste jag kommit. För jag har faktiskt aldrig haft kort hår. Bara när jag var bebbe och flintis. Och ni vet ju regeln, man MÅSTE testa på alla frisyrer innan man dör. Har kommit igenom de flesta klassiker nu. Långt hår, löshår, permanent, page, pannlugg, rött hår, svart hår, blont hår, brunt hår, hockeyfrilla, mitt naturliga hår hela vägen från rot till topp, slingor, undercut och nu kort hår. Rasta, blått och helrakat måste jag ännu prova på. Kanske sedan när jag är 80.

Min håridol Anna Lidström välkomnade mig i kortklippta klubben igår på insta. Hon påpekade att håret faktiskt inte behöver nudda axlarna bara för att man är kvinna. Fler borde testa på hur skönt det är! Bara jag vänjer mig. Hajade till och skrek högljutt varje gång jag gick förbi ett bil- eller skyltfönster. VEM ÄR DET SOM FÖRFÖLJER MIG?!

imageimageimage

32 Comments

Filed under Mama's got the magic

Hann bli mörkt innan jag kom hem

… men BOOM – där rök håret!

image

17 Comments

Filed under Mama's got the magic

Igår: Sminkande mig

imageimageimage

Har haft en så gott som sminkfri sommar. Och det ljuvligaste med det är att det numera krävs bara lite mascara och läppstift för att jag ska känna mig SUPERPIFFIG. Snabbt går det också. Att förbereda mig för sexårskalas igår gick på rekordtid (medan Milken bajsade).

Överst är också ett ypperligt bevis för att INGEN FÖRTJÄNAR SÅ HÄR BORING HÅR.

Leave a Comment

Filed under Mama's got the magic

Till mommos förfäran.

Jag har bara två dagar kvar som långhårig. På måndag ryker håret. Nya poddguden Marica Öst ska klippa det. Jag är så löjligt pirrig. Det är INTE KLOKT hur skönt det ska bli. Tänk att borsta håret utan att det tar sju år och att hälften faller av! Senast jag hade kort var när jag var 2 år. NU BLIR DET ÄNTLIGEN AV.

imageimage

 

6 Comments

Filed under Mama's got the magic

Borta är spärren.

Vete fan vad som hände, men jag föll av blogghästen förra veckan. Hade en klassisk skitvecka. Liksom inget monsunkaos, utan det kändes helt enkelt som om jag med förbunda ögon gick runt i tjära med en get i ryggsäcken och en överviktig farbror i skottkärran framför mig. Du fattar. Psykiskt och fysiskt utmattande. Hur man än vänder och vrider kan man inte slappna av.

I dag är det fredagkväll och jag ligger hemma i sängen. Äter godis och slappnar av. Alla andra är borta och det är kanske det jag behöver. Bara ligger och tänker fritt.

Och vet ni vad jag just tänkte på? Jo, jag tänkte på manliga förebilder.

När jag själv växte upp var ju kvinnorna i regel mycket mjukare och vänligare än männen – om vi tänker så där på mammas och pappas bekanta överlag. Mycket karikerat nu: Kvinnorna pratade och intresserade sig för en när de kom på besök. Männen not so much. Nu gäller det ju förstås inte alla (många män var superbra typer!). Men i regel bondade man med mammas kompisar. Inte pappas.

Fast det här gäller kanske inte så mycket min egen pappa. Hävdar att han var ett steg längre än många i sin generation. Han har alltid lekt mer med oss än mamma, alltid gjort mat, fixat hemma, engagerat sig osv. Liksom ingen traditionell gubbe som förväntar sig mat på bordet klockan 17 och att kvinnan köper alla presenter när det nalkas kalas. Nåja, anyways. Sidospår.

Förutom pappa så fanns det väldigt få vuxna män som man kunde ty sig till. Alla vuxna kompisar var alltid kvinnor. Alla dagistanter. Alla lärare i lågstadiet. Alla scoutledare. Alla fritidsledare. Ja, förutom vår fantastiska handbolltränare Bosse då. Han är en av få gubbar som man genuint tyckte om. Alla som man hade vågat krama var oftast kvinnor. Alla som man eventuellt hade vågat berätta en hemlis åt var alltid kvinnor.

Än idag kan jag krama alla mina kaveris mammor i megaeufori när jag träffar dem. Men nästan aldrig deras pappor. Är det inte konstigt när man tänker på det? Eller är det bara jag?

Däremot kan jag krama alla pojkkompisar. Samis kompisar. Alla mina kompisars pojkvänner. De flesta män under 40. Är de hemskt mycket äldre blir de besvärade, skruvar på sig och slänger snabbt fram en betryggande handskakning. Nå, förstås inte alla, men ni fattar.

Att mina barn inte alls verkar uppfatta samma splittring mellan könen är på något sätt så ljuvligt att se. Milea slänger sig upp i Puttes famn, ylar av förtjusning och tindrar med ögonen när han kommer hit. Matheo tjatar och tjatar och tjatar efter att han och Conny ska ha fisk- och simdejt. Båda gillar nya dagistanten Juha också.

Orsaken att jag är ensam hemma just ikväll beror faktiskt på Conny. När fotbollsträningarna var slut drog Sami på nattskift och Conny tog ett extratäcke och mina barn på övernattning. Jag menar, det är ju helt befängt att tänka att pappas någon (barnlös) fotiskaveri på feeling hade tagit med sig två små barn på fredagsmys. Kuriosa: 90 minuter innan skjutsen kom lade barnen på skorna. Aldrig sett maken till entusiasm.

Och med detta vill jag inte låta som mommo (sori mommo, jag vet att du nu kan läsa det här på din ipad, haha!). Hela vår uppväxt har mommo glorifierat pappa som ett överdådigt helgon bara för att han har varit som en vanlig mamma.

”Oj oj oj seee på väääärldens bästa svärson när han lagar mat/diskar/hänger tvätt/bygger trädkoja/dukar/gör efterrätter/dekorerar tårta/packar paket/köper kläder/whatever oj oj oj finns inte en lika bra pappa i hela väääärlden”.

Vi himlar alla med ögonen och mommo går an halva kvällen. Ps. Vi älskar både mommo och pappa.

Istället är jag bara genuint glad att det inte verkar finnas en mental spärr hos mina barn.

Vad någon har för kön definierar inte relationen.

Är det inte en positiv utveckling, så säg!

image

10 Comments

Filed under Mama's got the magic

Paradoxen.

image

Jag anpassar mig rätt så bra till nya saker. Nya människor, nya situationer, nya uppgifter. Jag överlever det mesta – och i de flesta fall: UTAN att det går åt helvete.

MEN: Om det är något jag inte är bra på, så är det att inse det i förväg. Inombords stressar jag ihjäl mig inför nya situationer. Vilket paradoxalt nog är SÅ HIMLA ONÖDIGT med tanke på att det i nio fall av tio går bra. Rationellt vet jag att jag kan ta och tycka om de flesta arbetsuppgifter, jag kan ta och tycka om de flesta människor. Men ändå är jag en obotlig jännäre.

Inför alla nya jobb jag tar mig an får jag nästan burn out kvällen innan start, hur mycket jag än försöker intala mig själv att jag borde – och KAN – lita på mina skills (skulle jag vara 100% korkad skulle arbetsgivaren förmodligen inte ha anställt mig).

Inför en viktig intervju kan jag ha hjärtklappningar så att jag hör mina egna hjärtslag i öronen, men direkt jag ställer första frågan så märker jag ”herregud, det här var ju inget att spänna sig för, det här är ju det jag älskar att göra!”. Sekunden innan har jag varit säker på att det här är det sista jag gör innan jag går ut ur studion och säger upp mig.

Inför ett avgörande möte ifrågasätter jag min sociala kompetens. Ja, inför varje uppträdande, föreläsning, sändning, prestation och what not är jag så nervös att jag tvivlar på hela min existens.

Och efteråt typ svävar jag på moln för att jag inte dog. Och för att det gick.. bra? Den här gången också! HAPPY DAY! LIVET ÄR HÄRLIGT! Tills nästa utmaning och it starts all over again.

Vad mina erfarenheter utsäger stämmer under inga omständigheter med vad mitt förnuft förväntar. Jag förväntar mig att det ska gå åt helvete och det blir nästan alltid party. Hur i HELA FRIDENS VÄRLD kan en människa vara så här irriterande uppbyggd? Första stycket i den här texten – NÄR ska förnuftet ta in det?

10 Comments

Filed under Mama's got the magic

Välkommen.

image

I dag är en betydligt bättre dag. Maj gaad, vilket neggo jag var igår. Jag var så uppgiven av ångest att jag fick en jättestor klump i halsen och darr på läppen när Sami påpekade att jag tuggade högljutt när jag åt kvällsmål (HAHA!). Jag ville så gärna ta till storlipen, men en vill ju inte verka psykotisk, så istället avbokade jag grejer i augusti. Planerade, strukturerade och ordnade i hjärnan. Och sedan var det klart. Slut på angsten.

I dag har jag mest omfamnat hösten, cyklat med barnen och pratat om dagisstart. Letat fram tofflor, tvättat dagisväskor och duschat bort hela sommarlovet från deras små kroppar. Vi är redo nu. Precis som Brändö verkar vara. Löven gulnar och faller. Vindarna blir friskare och kvällarna är så där ljumma som bara de sista kvällarna i juli kan vara.

Nu börjar det. Vardagen. Låt den bli en bra en.

3 Comments

Filed under Mama's got the magic

Botten.

image

Usch, jag drabbades ikväll av en förskräckligt reality check när jag insåg att vi ansökt om dagisplats från och med 1.8. Och det är i övermorgon (!). Jag var tvungen att sätta mig i soffan, ta mig för pannan och djupandas några gånger när jag förstod vad det innebar. Jag stirrade tyst i väggen i flera minuter när jag tänkte att det är slut på sommarlovsbarn som sover länge. Slut på mat på bordet när jag kommer hem.

Att jag ska återgå till de där hemska, hemska dagismorgnarna när man också måste se till att två andra får mat och kläder. Och att jag från och med den här hösten måste skjutsa till två olika ställen, till dagis och till förskolan. Jag nästan grät när jag tänkte på hur stressigt det ska bli. Och hur tidigt vi måste vakna. Och hur omöjligt det ska bli för mig att vara påläst på morgonmötet. Jag kommer aldrig att ha tid med tidningen.

Och att allt bara kör ihop sig den viktigaste veckan i augusti. Ja, det var en sån dag i dag. Det åskade och regnade och hela jag var ett moln av ångest. Orkar inte ta in det här riktigt ännu. Vill bara fortsätta med lediga barn och semesterman. Hulk. Snyft. Synd om mig. Snyt.

3 Comments

Filed under Mama's got the magic