Kvinnligt ryt & modern myt

Foto: Arash Matin AM_031214_6

Det är söndag och det är SNAKK-time!

När ni har lyssnat klart får ni droppa åsikter om backstabbing bitchernas vara eller icke vara i kommentarsfältet. Är ni avundsjuka? Vad är ni avundsjuka på? Vem är ni avundsjuka på? Vilken avundsjuka har ni stött på i era liv? Ska man prata om ”kvinnlig avundsjuka”? Är det att belysa eller befästa? Vari ligger skillnaderna mellan manlig och kvinnlig? Och vad beror det på? Ja, hur ställer du dig till avund, helt enkelt. LÅT KOMMA!

15 Comments

Filed under Mama's got the magic

15 Responses to Kvinnligt ryt & modern myt

  1. Vad bra dethär var, jag tycker att avundsjuka är jätteintressant. Avundsjuka är ju den ultimata komplimangen ifall det stannar där. Sedan ifall nån börjar agera utifrån sin avundsjuka är det ju helt sjukt. Tycker nog att avunsjuka är ett mänskligt drag hos alla men också att kvinnor agerar annorlunda i sin avundsjuka men det beror nog på yttre omständigheter och inte DNA.

  2. Oj, det här ska bli jätteintressant att lyssna på! Innan jag vet vad ni har kommit fram till om saken tycker jag så här: avund är en dålig och destruktiv känsla man INTE ska göda eller förhärliga. Istället tycker jag man ska försöka glädjas åt varandras framgångar och träna sig i att tänka att det kommer att bli ens egen tur nån gång (det kommer inte naturligt, kanske, men det går nog att träna bort är jag övertygad om). Samma sak beträffande det där behovet många av oss har att få bekräftelse via andras avund. Jag vet att jag själv kan reagera så där, att det känns extra bra om nån är avis på något som jag har eftersom det är det ultimata beviset på att det är åtråvärt. Men jag vill inte gå med i nån klubb där det är okej att vara avundsjuk för jag tycker inte det, jag tycker det är fult och lågt och småsint. Det finns nog bättre saker att sätta sin energi på.

    • Jag håller helt med dig! Förutom att jag kanske tycker att det ibland är okej att vara pikulite avis. Små sting som kommer ibland behöver man väl inte skämmas för? Så länge det stannar där liksom. Men annars JA JA JA, det finns bättre saker att sätta energi på.

  3. Har upptäckt att jag många gånger deklarerar högt och tydligt att jag är avis. Då jag säger så, är jag avundsjuk men på ett gott sätt. Jag önskar all välgång och lycka till hen som har det bättre ställt just då. Inget illa menat där inte.
    Men, så finns det den där mörka känslan. Många gånger grundar den kanske på självömkan.
    Känner så väl igen just den mörka känslan. Det kan vara ett resultat av utanförskap. Eller en känsla av att ha förlorat något viktigt. Visst känner jag så ibland, även om det blivit allt mer sällan nu då jag blivit äldre.

  4. minna lindeberg

    Ni är roliga att lyssna på. Tack så mycket.
    Jag hatar avundsjuka. Både att utsättas för den och att känna den.
    Avund hör hemma i helvetes salonger.
    Gemene man bör utrota den med starkt ljus utspätt i hushållssprit och bikarbonat.

  5. Nå nu har jag inte hunnit lyssna men det där med kvinnlig avundsjuka: jag tror inte kvinnor är desto mer avundsjuka än män. Men kanske det låter annorlunda? Jag har hört mediamän trasha andra män så otroligt rakt att huhuh. ”Pelle är en sällsynt korkad typ, han är riktigt dum i huvudet” ungefär så låter det. Sagt med emfas och självsäkerhet. Jag alltid bara gapar när jag hör sånt och sitter som ngt fån och undrar at ajjaaa, är Pelle korkad? Har jag missat något? Är jättelångsam att känna igen manligt trashtalk.

  6. hej igen,
    jo visst är avundsjukan både fult, lågt och småsint men likväl förbannat mänskligt. Tycker inte att man skall försöka förtränga såna fula känslor. Man har väl rätt att känna vad som helst men förståss har man inte rätt att såra nån. Man sårar ju sig själv mest med sin avundsjuka.

  7. Mint

    Jag upplever saker som du, att jag inte riktigt fattar vad det menas när man drar fram kortet ‘avundsjuk’. Och speciellt då den kvinliga avundsjukan alltid presenteras som en dålig egenskap. Någon talade om den amerikanska avundsjukan och den finska. Den amerikanska går ut på det att man jobbar för att få det som man avundas i den andra. Den finska avundsjukan går ut på att önska att den andra skulle förlora det den har. Vet nu inte om det är så där.

    Jag är sällan avundsjuk jag är oftast väldigt fascinerad och glad över hur kunniga människor är. Samtidigt så är jag väldigt medveten hur bra jag själv är i vissa saker och vet att någon annan säkert ser upp till mig.

    Jag tänker att jag kan inte vara bra på allt utan vissa saker och om jag gör något som jag inte är heller naturbegåvning i så ändrar jag riktningen på mina målsättningar. Jag kan tycka att det är jätte roligt att suga i något. Liksom bäst på att vara sämst.

    Jag funderar över att huruvida människor som har lätt att vara avundsjuka kanske saknar en viss objektivitet. Liksom att allt bara inte ramlar i famnen utan människor gör ett stort jobb för att nå något.

  8. Mia

    Avundsjuka. Visst är det småsint och fult. Likväl tror jag att de flesta känner små sting av den ibland. Jag kan till exempel känna lite avundsjuka då jag ser fina smäckra vrister. Det är ju något jag helt enkelt inte kan uppnå eftersom jag nu råkat födas med lite kraftigare underben. Hur som helst är detta inte heller något jag lider mycket av, men ibland, då jag ser smäckra vrister i vackra skor. Ett litet sting. Men jag ogillar absolut inte dem med smäckra vrister, jag tycker ju de är vackra att se på! Så egentligen är väl gränsen mellan avundsjuka och beundran ibland ganska liten?

  9. Lina

    ”Jämför inte ditt kapitel 1 med nån annans kapitel 2″ tycker jag är ett bra sätt att tänka. Det går helt enkelt sällan bra för oss alla samtidigt, utan det går i skift. Och har nån nåt du inte har är de helt säkert utan nåt du har.

  10. LH

    Tips om ett blogginlägg om tabu beteendet att inte fråga om hjälp av främlingar i Finland. Denna historia utspelade sig i Brändö.
    http://kvinnanpalinan.blogspot.fi/2014/04/mannen-pa-gatan-streetwise.html

  11. henny

    jag är avundsjuk på folk som kan äta vad som helst utan att bli tjocka. helt seriöst är det här det enda som gör mig avundsjuk. skulle göra vad som helst för att ha den här egenskapen/matomsättningen. tänk att kunna ta en chokladbit och sen vara nöjd. tänk att kunna smaka en kanelbulle och inga övriga känslor skulle uppstå…. finns terapi för sånt här? kbt? jag behöver hjälp.

Add Comment Register



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>