Att leva med temperament.

0

Genom åren har jag säkert fått hundratals mejl från privatpersoner angående den här bloggen (somliga ljuvliga, somliga snudd på skräckingivande). Men den allra vanligaste frågan (spontant räknar jag till tre mejl den senaste månaden) kommer via det här inlägget som jag skrev för snart två år sedan. Mammor mejlar med gråten i halsen och frågar om jag någonsin hittade någon lösning på Milkens stormiga humör som baby (har för mig att man lätt hittar till det inlägget om man googlar arga barn).

Och det tråkigaste är att jag inte har nåt bra svar. Ingen magisk lösning överhuvudtaget. Milken ÄR helt enkelt sån.

Det hjälpte förstås lite när hon lärde sig prata. Nu kan hon i alla fall skrika ut vad hon är arg på. Och man har lärt sig leva med att hennes sura miner dyker upp nu som då, men de är tack och lov inte så långvariga. Det hade verkligen INGET med socker att göra. Det har ALLT med temperament att göra.

Vi har i alla fall (med hårda regler och bestraffningar) fått henne att sluta skrika så där förskräckligt så att trumhinnorna spricker varje gång man säger nej. Hon skriker nästan aldrig länge nu för tiden (tack gode Gud). Då får hon gå in i ett annat rum och vråla, för ingen människa i hela världen förtjänar det där ljudet i öronen. Jag har ingen aning om hur vi annars skulle ha överlevt.

Men så har hon också blivit äldre och visare. Hon är så galet rolig och snäll och kvick. På alla sätt ljuvlig. Hon har så bra humor att hon bräcker vilken André Wickström som helst. Framför allt är hon sjukt bra på att leka arg. Förut var hon mera arg än glad. Nu är hon 90% superglad. 10% ursinnig. On, off. Precis som jag. Fast liksom hundra gånger ljuvligare.

Det är roligt att tänka tillbaka på de där gångerna när hon var fullständigt ursinnig och förbannad som baby och man föreställde sig att hon hade någon form av hjärntumör som orsakade helvetisk smärta (eller nåt). I själva verket ville hon säkert ha vatten istället för mjölk, en gaffel istället för sked. Kunde i min vildaste fantasi inte förstå att nåt så litet kunde orsaka så sinnessjuk frustration. NU VET JAG.

Fortfarande är hon fullkomligt usel på att ta ett nej (det kan förvisso vara en bra sak). Hon ger aldrig upp, förlorar hon i fotboll lägger hon sig ner och ylar (värre dramaqueen än jag själv) – däremot stiger hon upp en minut senare och ger igen tills hon vinner (se bild). Att vara en fighter är bra, men vägen hit har ingalunda varit lätt för oss föräldrar. Herregud så jag har rivit mitt hår och gråtit. Man hatar sig själv mest, förstås.

Att vara superarg och temperamentsfull är nödvändigtvis inget dåligt. Så länge föräldrarnas trumhinnor håller. Är övertygad att hon kommer att få precis vad hon vill här i livet. Bara hon lär sig att tackla sin explosiva ilska (och där är hon redan långt på G). Själv har jag skrällskada på höger öra.

Det är så konstigt att gå från ett barn som lyder precis allt, till ett barn som skiter i precis allt man säger.

Men vi jobbar på det. Satsar på att vara klar om 15 år.

18 Comments

Filed under Mama's got the magic

18 Responses to Att leva med temperament.

  1. Haha, känner SÅ igen mig i det där att gå från ett barn som lyder ALLT till ett barn som lyder INGET!! :) Och de där ljuden/skriken… De har vi inte än riktigt fått bort… Men vi jobbar också på det! Och hoppas trumhinnorna håller. ;)

    • Mitt högra öra har på riktigt någon form av skada. Vid höga ljud skräller det bara. Det uppkom ungefär samtidigt som Milea, haha.

  2. Annars, underbart skrivet om en mycket viljestark flicka! Hon kommer som sagt att komma mycket långt!

  3. Annika

    Sådär har vi med dottern som nu är fyra år, dock har hon aldrig skrikit men däremot envis som synden och till synes heeelt oberörd vid tillrättavisningar… Vilket ju resulterar i halvtimmes sessioner med att kunna säga förlåt till storebror och frusterade föräldrar när det känns som hon tittar rakt genom en och tänker yada yada. Men 90% av tiden har hon ett hjärta som sammetslen choklad. Enligt dagis är hon en tjej som styr leken och passar det inte får det vara, hon har en vilja av stål och ingen sätter sig på henne. Men ack vad hon ger mig gråa hår ibland!❤️

    • Eller hur! Minns att jag alltid kände mig som en suverän babyförälder med Matheo. Med Milken kände jag mig alltid fullständigt hopplös. Alltså riktigt SKIT. Men nu börjar det ta sig!

  4. Johanna S

    Som en som levt enligt on-off-principen i snart 32 år är det ganska skönt att kunna säga att vi alla är olika och att vissa helt enkelt lever mer på tårna än andra. Det är inte sockret, inte dålig uppfostran, inte sjukdom. Man bara lever till tusen, och när livet suger, då SUGER det ända in i själen. Sen svänger det lika snabbt. I Spanien skulle ingen reagera. Där lever fler enligt on-off.

    • Och så ska man ju minnas att när on-off-människorna är glada så är de (vi) ju inte glada, utan SUPERGLADA. Milken SPRICKER av entusiasm ungefär tusen gånger per dag. Och vad är väl egentligen bättre än att från tårna få KÄNNA KÄNSLOR? Nå, inget!

  5. Henrica

    Vår förstfödda på 4år var också väldigt temperamentfull och fysisk och det fanns inte en minsta chans till att någonsin kunna avleda. Skriket är inte av denna värld men nu har han också äntligen blivit lite bättre efter att han lärt sig prata. Var rädd att det var något i vår uppfostran först, att vi var dåliga föräldrar. Men nu vet vi att så inte är fallet då yngsta pojken inte på långa vägar har samma temperament och bete’nde. Och det bästa är att man just kan avleda han lätt om han blir arg/lessen.

    Känns ganska bra att läsa att det finns andra som går igenom samma sak. Och visst är det super med vilja när dom lär sig behärska den!

  6. Mamma till tre

    Hur bemöter du hennes skrikande? Jag lever med en ilsken fyraåring och jag blir arg, ropar och sätter gränser. Känns så jobbigt med kloka ord och blogginlägg om att man aldrig ska skrika åt sina barn (syftar inte på denna bloo, för du har inte så många pekpinnar här). Nää, det låter bra i teorin att aldri skrika! Men kom hit en vecka då och få vardagen att fungera med tider som ska passas och tänder som måste borstas!

    • Jag skriker nog tillbaka. Sweet Jesus, så jag har skrikit tillbaka. Det går inte att behärska sig alla gånger när man lever med en explosiv skrikhals. Man gör sitt yttersta och oftast går det bra. Men även de bästa kokar över.

      Oftast får hon gå ut från rummet. Bär henne till sitt rum så får hon gasta på tills hon är tyst. För oftast VILL hon ju vara med oss. Så det brukar gå över efter en kvart, tio minuter. Eller en timme. Sedan när hon är tyst kommer hon smygande.

      Fast det beror ju på vad hon skriker om. Hon skriker inte på samma sätt mera som hon gjorde när hon var baby. Då kunde allt förstöra allt.

      Nu kan jag muta eller hota bort det mesta, för hon vet att jag på riktigt menar att hon går gå bort från bordet utan mat om hon skriker, eller att hon får stanna hemma från jumppan om hon skriker, eller att hon gå och sova om hon skriker. Här hemma är jag stenhård.

      Och hon – hör och häpna – tystnar. För det mesta.

  7. Ojoj oj, vad jag känner igen mig och mina sötnosar :)
    Tänker ofta att jag är tacksam över att ha fått två barn, som är så olika till temperamentet. Med första barnet kännde jag också mig som ”världens bästa mamma” och trodde att det hade med mig och vår uppfostring att göra att barnet lydde, var snällt, sov bra, åt bra – vi hade ju så bra gränser och var så insatta i uppfostran. HAHA, little did i know, men vet det nu att det inte har NÅT att göra med mig eller oss som föräldrar!

  8. Alexandra

    Oj jag känner så igen mig. Alltså att jag själv varit sån, det var ju skitjobbigt som barn för det måste ju bara ut och ju äldre man blev desto mer börja man skämmas för sina utbrott men ändå kunde man ju inte göra något åt dem. Det värsta var ändå alla vuxna i omgivningen som tyckte om att skämta om det. Ens temperament gav ju ofta upphov till roliga historier och anekdoter som jag idag gärna berättar och skrattar hjärtligt åt men som liten var det riktigt kränkande. Så det är ju kanske något att hålla bakom örat, förlöjliga aldrig dendär ilskan om inte barnet själv gör det för det kan ta så ont. För som sagt så med åldern, om det håller i sig, så börjar man skämmas över att man står och skriker i tid och otid och man märker att föräldrarna blir obekväma men man kan bara inte göra något åt det. Jag minns inte att mina föräldrar skulle ha skrattat åt min ilska för jag tror de såg att jag skämdes efteråt men andra vuxna kunde finna det komiskt och alla vet ju att det sista man vill då man är arg är ju att någon förlöjligar det. Och o ja vad mina föräldrar fått höra att jag var ouppfostrad och att de borde hålla efter ungen sin bättre men det var nog bara ett sjuhelvetes temperament som låg bakom. Det är nog först de senaste åren (närmar mig 30) jag lugnat ner mig och nu kan jag istället tycka att jag blivit lite tråkig men det är ändå skönt att jag kan lita på mitt temperament idag och inte söndrar telefoner och datorer och annat bara för att det råkar vara närmast då utbrotten kommer. Men det har absolut haft sina fördelar också för det var nog inte lätt att köra över mig som barn för både barn och vuxna fick nog svar på tal i alla situationer för man var ju inte precis rädd att höja rösten inför andra. :)

  9. asd

    Det är egentligen idioti att rekommendera en bok man inte läst, men jesper juul har just gett ut ”aggression – ett nytt och farligt tabu” som såvitt jag har förstått det handlar om att hantera sin barns aggression på ett bra sätt och själv vara sunt aggressiv. Kanske någon kunde få en ny infallsvinkel därifrån?

  10. Tack för en bra uppföljning på det länkade inlägget! Jag skrattade så då jag läste det första inlägget (samtidigt som jag förstod att det inte var roligt för er föräldrar eller barn). Sedan dess har jag fått en son som visat sig vara en som inte tål ett nej. Han får utbrott, han rullar längs gator, han slåss och kastar saker. Jag förstår att problemet är att han inte blir förstådd, men jag förstår inte hur svårt det kan vara att acceptera ett nej :) Ofta har jag tänkt på ditt inlägg om utbrott, ibland har jag läst igen. Tack för att du hjälpt mig förstå och hantera situationen!!

  11. Lina

    Viktigt att hon får lov att känna det hon känner, inte blir avvisad om hon känner ”fel” (som aldrig är fel). Alltså att hon får vara så arg som hon är och ändå får vara med. (Vilket det verkar som att hon får) Kanske hon är HSP? Det är jag och min barndom hade på många sätt blivit lättare (liksom resten av livet) om man känt till det då.

    Fin text du skrivit om henne!

  12. minna lindeberg

    Milken är bäst. Ingen protest.

  13. Erika

    Jag är en av dem som hittade din fina blogg genom att googla på ”arga barn” – eller var det ”4%-barn”? – och är så glad att du har skrivit en uppföljning. Så himla skönt att få känna igen sig och sitt barn! Och vad skönt att höra att det blir lättare! I den här boken finns ett helt kapitel om extra krävande barn, det har hjälpt oss mycket:
    http://www.adlibris.com/se/bok/trotsboken-9789113034812

Add Comment Register



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>