Gör om, gör rätt

Radio har varit så fasansfullt roligt att det har upptagit all min uppmärksamhet. Det är så otroligt roligt att vara nervös inför någonting. Det finns väldigt få delar i skrivprocessen som gör mig nervig. Igår sände vi nyheter hela dagen, en gång i timmen hela dagen, i vår mycket improviserade nyhetsstudio. Och det är så refreshing att göra något som kräver tempo och snabbtänk. Jag älskar tajta deadlines. Älskar när hjärnan går på högvarv. Har varit rätt så slutkörd när jag har kommit hem på kvällarna.

Och det är också något som jag sa till Sami häromdagen. Att jag minns att jag träffade en trebarnsmorsa vid inträdesproven i fjol. Hon hade gått samma utbildning och rekommenderade varmt. Det är något jag aldrig skulle göra. Aldrig aldrig aldrig. Rekommendera den här utbildningen, alltså. Till någon som har kids. I alla fall inte små kids. Känner verkligen att det på alla vis är orättvist mot barnen. Jag älskar journalistiken så mycket, att det är bort från dem. Plus att det är långa dagar  varje dag. Få har den lyxen som vi, att barnen är hemma två-tre dagar i veckan.

Och jag är sjuhundra gånger obehagligare som förälder nu för tiden. Jag är trött som en trasa hela tiden. Det är bara en massa ska bara, ska bara hela tiden. Att studera på ett helt vanligt universitet funkar hur bra som helst med barn. Men den här utbildningen borde man vänta med tills barnen är äldre. Håhå. Fast Sami har jobbat dubbelt längre skift (han jobbar aldrig mindre än 12 h i sträck) och haft fullkomligt knasig dygnsrytm i över tio år, så kan jag inte minnas att han någonsin har varit lika färdig som förälder som jag är nu.

Förutom morgnarna (som tenderar vara ganska brådis), så hänger jag med barnen 2,5 h per dag. Jag kommer hem 17 och de går och lägger sig halv åtta, typ. Därför har jag helt och hållet, med gott samvete, valt bort motion. För jag KAN inte skära mer i den där två och en halv timmen (må jag sedan bli fet och dö i förtid). Två och en halv timme (plus helger) är riktigt, riktigt vidrigt med tanke på hur fantastiska barn jag har. De är världens bästa människor – och de får 2,5 timme av min dag. När jag är som trasigast och tröttast och helst vill somna stående i ett hörn.

Ja, det är fan inte klokt.

37 Comments

Filed under Mama's got the magic

37 Responses to Gör om, gör rätt

  1. P

    Hmmmm…. men en sak har jag funderat på, är det här inte typiskt för år 2000+?

    Jag vet att det låter dumt men mina föräldrar som är födda i slutet av 40-talet lekte nog ALDRIG med mig. Det enda minnet jag har av lek är då pappa lyfte upp mig på axlarna och sprang genom huset då vi sku borsta tänderna (mamma blev arg för att vi blev så pigga då vi sku sova ;) ). Istället ställde vi oss efter föräldrarna… och såg på om de bakade, sydde eller klippte gräset. Nog var de med oss ändå men på ett helt annat sätt. Hur var det för dig då du var liten? Jag är 25 år så tycker inte det sku vara så stor skillnad…….?

    Jag tycker inte att det är underligt att man blir slut som förälder om man ska både orka med vardagssysslorna och förvandlas till lekkamrat på kvällarna.

    • P

      För att förtydliga mig, försöker bara säga: Var inte så HÅRD mot dig själv! Du är den bästa (och enda) mamman de har. Barnen ser ut att vara nöjda. :)

      • Mina föräldrar är födda på 60-talet, men skiljer sig inte nämnvärt från dina. Pappa lekte ganska mycket med oss, men jag minns att jag tjatade som en galning på mamma att hon skulle leka med barbie (hon var sällan sugen – och jag förstår så väl, haha). Men det handlar faktiskt inte om att leka.

        Det handlar om att finnas där i deras vanliga vardag. Och framför allt – orka vara vanlig, rättvis, kul, trygg förälder. Orka uppskatta att de finns där. Orka lyssna. Orka ta fajterna. Orka överhuvudtaget. Inte vara så jävla sur och stressad hela tiden.

        Jag tycker att det pratas allt för mycket om ”var inte så hård bla bla bla”. Men herregud, klart jag ska vara hård när det gäller föräldraskap. Det är ju det som ÄR viktigast. Mitt livs viktigaste uppgift. Allt annat kan jag faktiskt skita i. Jag vill ju vara en bra förälder (nu är jag max 30% av min fulla förmåga). Alla vill väl vara bra föräldrar? Och då kan man ju inte slappa av. Koppla bort. Inte vara så hård.

        Eller?

        • Hanna

          Jo, men frågan är väl om det är ditt behov att vara en bra förälder som du anser att du inte uppfyller. Sedan kan ju dina barn tycka att du är en prima morsa även om du tycker/vet att du kan/vill göra bättre. Det jag menar är att det kan vara skillnad på hur man själv upplever att man är som förälder och hur barnen upplever det. Däremot är det ingen skön känsla eller hållbart upplägg för en själv att under en längre tid känna sig som en dålig förälder.

  2. Usch vad jag känner igen mig i din text! Hur mycket jag gillar då hjärnan går på högvarv och hur lite jag tycker att det är kul att leka med barbies och bilar.Det känns som en räddning att jag miljöförstört mina barn så de orkar och vill se teater. Då har vi i alla fall ett gemensamt intresse. Jag tror också att sjungandet faktiskt räddat en del av min icketid med barnen. För vi sjunger tillsammans hela tiden. I bilen, vid matlagningen, i städningen. I alla dessa tråkiga vardagssysslor som måste göras umgås vi genom sång. Tyvärr är inte min man involverad. Annat än på långa bilfärder.

    Sen är det ju lite knäckande att du upplever det så här, du som inte i vanliga fall kommer hem först klockan 17. Det gör ju de flesta andra. Och att sedan kuska och föra barnen till alla hobbyn innan kl 20, 21. Ja det är ju inte klokt hurudan värld vi lever i.

    • Det är kanske det som skrämmer mig allra mest; att det här anses vara någon form av normaltillstånd. DET först är en oroväckande utveckling. Att tvååringar ser sina föräldrar tre timmar om dagen och sen ska man ”inte vara så hård mot sig själv”. Då om någon gång borde man vara hård mot sig själv och skärpa sig. Men fan, det är inte lätt.

  3. Anonym

    Sådan är ju vardagen för de flesta småbarnsföräldrar, även om det inte är mycket till tröst.

  4. Anonym

    Så där ser ju världen ut,inget konstigt med det…vi har ju alltid jobbat och haft barn!Precis som föregående skrivare har jag aldrig heller lekt,umgåtts med mina föräldrar när jag var barn,de jobbade dygnet runt,sov gjorde de ju några timmar förståss,men då sov ju jag också:)De var i en säsongbetonad branch,februari-oktober,när den var slut så tog de extra knäck okt-februari,hade aldrig semester…men jag har aldrig upplevt det som problem,vi bodde på landet och så var det ju bara där.Jag hörde aldrig mina föräldrar beklaga sig över lite tid med mig,tvärtom av nån konstig orsak var det liksom för mig de slet som några djur,för att jag skulle ha det bra,”materiellt”…för visst var det de som räknades då?så jag tror också att det är vi dagens föräldrar som tycker om att ”straffa”oss själva med alla dåliga samveten vi kan ha…för vi ska ju vara Fan bra på precis allt!Så acceptera att du är trött och slut just nu,acceptera ditt dåliga tålamod,för dina barn mår inte dåligt!det ser man ju på lång väg:)tvärtom de ser väldigt välmående och fina ut,och det ska du också göra!

  5. Men så är väl livet för ja vadå, 95% av alla familjer? Taskigt faktum men bara att acceptera, det onda samvetet tycker jag man kan kasta i roskisen på en och samma gång. Dåligt samvete kan man ha om man skulle tillbringa dagen med att shoppa eller roa sig på annat sätt och därför inte ha ”tillräckligt” med tid för barnen/-net. Så snälla, tyck inte att du inte är tillräcklig, för det är du. Och lite till fast det säkert inte alltid känns så.

    Barnen klarar sig nog, det har ungar gjort i alla tider, alltid en liten tröst då man tycker att det är en hård värld vi lever i. Och jag tänker som så (nu blir jag antagligen giljotinerad av många anspråkare av mjukare värden) att det ju kan vara bra för barnet att lära sig att livet inte alltid är så skoj, mamma är inte alltid den där gosiga mysiga curlaren som har tid jämt, jämt. Ibland är det brådis och vresigt, och ibland roligt och skojigt. Det gör en inte till en sämre förälder. Att vara en bra förälder är i mitt tycke nödvändigtvis inte att strunta i allt annat och endast engagera sig i barnens liv. Vad är då bra föräldraskap? Kanske det att man oberoende av situationen vet att man gör sitt bästa, fast det bästa inte ens i den ultimata världen alltid är bra.

    Så ta inte onödig stress nädå? Som det redan sagts i många kommentarer så tror jag inte det går någon nöd på dina barn, du ger dem så mycket mer än du tror!

    • Barn i alla tider ha klara sig, visst visst. Men barn och ungdomar mår verkar må allt mer skit, eller hur? Jag vill inte riskera att de känner sig bortglömda, osedda och bortprioriterade av mig. Naturligtvis ger vi allt vi kan, men det förstår ju inte en tvååring.

      • Eva

        Kompar precis allt du säger, Linn. Utan att veta något, så tror jag att det är precis det som gör att barn och ungdomar mår så dåligt idag – att de får/fått för lite uppmärksamhet av föräldrarna. Och då söker de uppmärksamhet genom negativ kontakt – för negativ kontakt är bättre än ingen kontakt alls….

        • NÅ TACK! Jag våga inte skriva det där själv, eftersom det bara var mina spekulationer. Men ja, jag tror i alla fall inte att det hjälper och går åt rätt håll om vi ser våra barn tre vakna timmar. Fast så illa är det ju förstås inte här, eftersom Sami är hemma med dem två, tre dagar i veckan.

          • Men nu fattar jag inte riktigt… Menar ni att alla föräldrar som jobbar heltid har förstörda barn som mår dåligt? Jag tycker det är himla fint om de som kan (och vill, obs!) är hemma med sina barn, men lite tjockt är det väl att dra en parallell med heltidsjobb/”att må dåligt” i allmänhet?

            Ni har mycket rätt i vad ni säger, men mer illa far nog barn vars föräldrar inte bryr sig om dem det minsta. Sådana finns också, och jag tror nog att de är majoritet då vi talar om psykiskt illamående.

            Jag jobbar, tillbringar tid med barnet cirkus 3 -4 timmar innan han lägger sig. Han får uppmärksamhet, vi leker, äter, myser och hela köret. Annars är han på dagis. Varje dag. Han verkar stabil, nöjd, och glad för det. Jag också. Ävenom han blir tvungen att acceptera att allt inte kretsar enbart kring honom. För hur illa skulle han inte må om jag levde bara för honom och han aldrig behövde uppleva en motgång . och så plötsligt vaknar han upp i värld där allt inte fixar sig heller? För jag kan inte hur mycket jag än vill göra livet så mysigt för honom i hela hans liv. Men det betyder inte att jag inte skulle bry mig om honom mindre för det eller att jag inte skulle vara mån om att han har det så bra som möjligt.

            Min point är väl ungefär den att man skall göra som man själv tycker känns bäst, men inse att just den modellen inte fungerar för alla utan att racka ner på nån. Kanske blir man så här konstig om man får barn först lite på äldre dar?;)

            Men en solig fortsättning på hösten åt er alla där ute, fint att se att så många månar om sina barn, det är det viktigaste!:)

            • Jag är ledsen, men orkar ej ta diskussionen ”hemmamammans vara eller icke vara”. Jag känner bara att jag, personligen, tillbringar allt för lite tid med mina barn. Och jag hatar och skäms. För 2,5 h per kväll är inte okej i min regelbok. Och ändå har vi det så i vårt liv. Jag säger inte att de blir psychokidz. Men jag tror (obs. TROR! – inte vet) att man mår bättre om man som minikläpp får vara mer än 2,5 timme med sin mami.

      • Elisa

        Jag tänker precis lika! Takten har skruvats upp gradvis under de senaste generationerna, och lika gradvis har väl våldsamt beteende hos unga, depressioner och annat bajs ökat. Visst jobbade föräldrar massor förr också, men jag tror takten var så mycket långsammare så det fanns mental energi kvar när dom kom hem. Där ligger skillnaden, tror jag.

  6. Johanna

    Håller fullständigt med P. Föräldrar jobbar/pluggar. Så är det. Barn fattar det, annars får man lära dem fatta det. Linn, du skriver att du är 30% av din maxföräldraförmåga nu. Då undar jag vad du jämför med? Bara dig själv eller hur du tror att du måste vara. Eller jämför du med hur du är när du inte pluggade? Det är ju två skilda verkligheter och därför tycker jag inte att det är rättvist mot dig själv att säga att du nu bara är 30%. Varför inte försöka satsa på att bli 100% i den verklighet du lever i nu? Och acceptera att det som är 30% i jag pluggade inte-verkligheten är 100% i jag pluggar-verkligheten. Du är en bra förebild för dina barn, du tar ansvar för ditt liv och därigenom för deras liv. Det uppskattar jag av en förälder.

  7. Hanna

    Tack! Precis så känner jag också. O då har jag bara vanligt jobb! Vi talade faktiskt idag att jag börjar sporta igen när barnen är tonåringar. Då skall jag ut o stavgå varje fre o lö kväll ;-) mitt i byn med stavarna i högsta hugg o ryggsäck påryggen o samla tomflaskor… Aijaa heter det spionage? XD

  8. Det är PRECIS pga det du skriver om jag inte velat jobba medan barnen varit små trots att det kostat enorma uppoffringar, och dagliga sådana ner på lägsta mikronivå, för att kunna ro i hamn projket ‘hemma med barn på minimidagpeng och en lön i sju år’ nu. För att jag vägrar acceptera att det är okej att det är normaltillståndet att föräldrar ser sina barn max tre timmar per dag medans dom spenderar tre ggr mer vaken tid med andra vuxna. Jag fixar bara inte det. Jag är livrädd för det. Och att 95% av befolkningen har så är för mig som du säger ingen tröst utan bara skrämmande. Skrämmande att vi alla köper det o går i den fällan att det ska vara så. Att vi till ocjh med tror att det på nåt plan är bra, bättre än att ha dem hemma med priset sämre ekonomi. Att pedagoger är viktigare för våra barn än föräldrarna. Så jag fortsätter trycka på snooze knappen varje gång min ‘jag vill ha ett jobb att gå till o ha kolleger o lite mer pengar larm’ börjar ge sig till känna och försöker tänka att jag hinner jobba tills det står ut genom öronen sen o att mina barn struntar blankt i att kläderna är från loppis o maten från lidl för dom har sin mamma hemma istället. O hoppas jag väljer rätt, för facit har ju ingen av oss.

  9. hej eller så gör man som jag, jobbar 75% alltså 4 dagar/vecka. 7.30-15 eller 15-21. barnen är på dagis då jag jobbar men jobbar jag helg så är dom kanske 2-3 dagar på dagis per vecka. kan få vara ledig 5 dagar isträck. och pappa är ju hemma på helgerna. så det går nog att jobba och ha småbarn, fast helst sko man va hemma me dom tills dom börjar skolan. iofs så behöver dom ju träffa andra barn o göra aktiviteter. men tror inte jag skulle klara av att studera samtidigt, då man måste plugga hemma.. :) men sålänge man gör sitt bästa så kan väl ingen klaga :)

  10. Hanna

    Det dåliga samvetet kan man nog inte göra så mycket åt men lite perspektiv skadar ändå inte. Jag har studerat historia och blir smått irriterad alltid när människor drar fram ”dagens värld…” och suckar om hur alla mår sämre nuförtiden. Det stämmer inte. Vi är bara medvetna om vårt illamående och är intresserade av att minska på det på ett helt annat sätt än vad man tidigare har varit. Och som andra säkert redan har kommenterat här så har alla, män liksom kvinnor, alltid jobbat och varit borta från sina barn. Det enda nya i dagens samhälle som är de miljoner fritidsaktiviteter som finns till buds och dem kan man fritt välja bort. Att vara hemma med sina barn till treårsålder är ett lyxtillstånd som vi kan tacka välfärdsstaten för och inte ett normaltillstånd.

  11. Anonym

    På 70-talet var mammaledigheten 5 månader varav en månad före förlossningen. Sen började man jobba, så inte var det bättre då heller. Före det var ledigheten ännu kortare. Under bondesamhället fick barnen hänga med i arbetet från väldigt unga år och i värsta fall fick de vid 12-års ålder söka sig en pig- eller drängplats. Det var inte bättre förr.

  12. Anonym

    Dagens ungdomar mår inte dåligt pga föräldrar jobbat för mycket!Det köper inte jag…det är nog bara det om att vi blivit medvetna om att de mår dåligt!

  13. Önskar att jag inte hade läst detta för nu grubblar jag igen och önskar att vi inte hade byggt nytt. Fy fan, det är vidrigt…

  14. Anonym

    Linn, jag håller med dig till 110%!

  15. Tycker det är superbra att det här arrangemanget ifrågasätts, bara för att de flesta lever så här betyder väl inte att det är bra eller rätt?
    Jag tycker ändå att man börjar se tendenser som visar på att fler och fler väljer att leva annorlunda, s.k. slow-living.
    Sedan är det nog ganska långt en fråga om prioriteringar. Har man nybyggt hus med rätt stort lån så har man ju oftast inget annat val än att både mamma och pappa heltidsjobbar. Nöjer man sig med att bo billigt, skära ner på det mesta så klarar man sig garanterat på en lön. Det optimala är väl kanske ändå att mamma el pappa jobbar deltid så att man känner att man har tid för barn, hem och familj men ändå får jobba med alla de fördelar som det också ger. Tyvärr är det ju inte lätt att studera deltid…Kämpa på!

  16. D

    Linn, du har helt rätt. Evas kommentar likaså. Tycker inte man ska acceptera en förklaring som ”det är nu bara det som är normalt nuförtiden”. Tur att du skrivit ut detta. (Eva med!) Får en att tänka på vad som är bäst för mina egna barn, på riktigt.

    Tur att jag valt att jobba deltid, även om jag helst skulle jobba ännu en dag mindre i veckan. Det är såklart inte omöjligt, men mycket svårare än dagens arrangemang, så jag får fortsätta så här. Det jag också försöker tänka på är att försöka svara barnen då de har ärende, behöver hjälp eller vill att jag ska titta på något, leka med dem etc. Hushållet sköter jag med vänster hand, men har blivit ganska bra på det (alltid lite på gång, men ändå hellre närvarande för barnen). :)

    Men sen så studerar jag ju inte, utan jag jobbar, och kan oftast lämna arbetet på kontoret. Jag blir matt av att bara tänka hur det skulle vara att studera! Men älskar att höra hur entusiastisk du är över dina studier. Vad gör man!? Och som du säger, så är ju barnen bara 2-3 dagar på dagis i veckan. Då kan man tänka sig, att du har gett mycket av din tid till dem de senaste åren (med att vara hemma), och jag tror att de säkert klarar sig nu också (med pappa, eller nån annan släkting – är inte säker på hur ni ordnar resten av veckodagarna?). Kanske det är nån annans tur att ha mer tid med barnen nu, även om du har dåligt samvete över det.

    Hoppas du får mer tid med barnen över jultiden, inte för att det så klart på något vis kan kompensera det du avser med ditt inlägg.

  17. Petra

    Håller med dig Linn till 100%!!!
    Du är en klok kvinna! Håller inte alls med när folk säger att så här är det o samhället är så här o bla bla bla. Samhället är ju för farao VI. Det är inte normalt att se sina barn typ två timmar per dag, år ut o år in. Allt går att ordna om man verkligen vill. Vill man vara hemma med sina barn längre, vill man jobba mindre, vill man jobba halvtid så fixar man det nog.

  18. Anonym

    tror nog att alla här håller med linn,men bara att vi har olika saker som vi prioriterar och vissa av oss har tyvärr inte något annat val än att jobba heltid…kan bero på många olika saker,går inte närmare in på just nu,men det är det djävla dåliga samvetet vi måste slippa och även att skuldbelägga varandra hur vi gör och inte gör med våra barn,tror nog att de flesta försöker så gott vi kan:)Visst?Men en riktigt bra diskussion fick du till:)Ha nu en riktigt bra söndag,och nya krafter på måndag!Vi kvinns ska sluta hacka på varandra och stöda varandra i stället i med och motgång!

    • D

      Varför sku vi behöva slippa vårt dåliga samvete??

      • Jag skulle säga att det dåliga samvetet (i alla fall en liten uns av dåligt samvete) är just det som gör att jag som förälder håller mig skärpt. Annars hade det varit lätthänt att jag helt av misstag hade semi-försummat barnen så här i min nykärlek till skolan.

  19. Det där med att rekommendera utbildningar och jobb är svårt. För det som är lätt för dig kan vara svårt för mig och vice versa, Jag är av inställningen att ALLT går om man har tillräcklig vilja och motivation. Själv har jag jobbat på ett krävande jobb 75% samtidigt som jag pluggat (inom ett helt nytt område) och skött om tre barn, en massa djur och två stora hus. Vissa tyckte jag var galen men det var så sjukt kul att plugga så det gick av bara farten, Fick SÅ mycket energi av allt det roliga.

    Skulle jag däremot plugga något som jag inte gillade så hade allt kraschat. Garanterat. Eller om jag fått någon ny uppgift på mitt jobb som jag inte var så förtjust i. Urk. Då hade jag rantat in i väggen. Garanterat.

  20. Linn, jag håller också med dig här i fråga om att vilja vara hemma mer och tycker det är otroligt jobbigt att dagens arbetsliv ser ut som det gör. Är bara glad och tacksam över att jag inte har ett karriärsbehov som gör att jag måste sitta på jobb till ibland kl.20 på kvällarna som vissa jag känner. Jag kommer att göra allt för att kunna vara hemma så mycket som möjligt och samtidigt få ekonomin att gå ihop i framtiden. Och jag skulle ALDRIG någonsin ångra att vi skaffat/skaffar barn nu medan vi studerar för det har varit så fantastiskt att kunna vara hemma så mycket med Astrid som vi har kunnat de senaste 2-3 åren. Skrutten i magen kommer förhoppningsvis också få ha oss båda hemma rätt mycket eftersom det blir mannen som är föräldraledig medan jag studerar vidare.

  21. Carolina

    Linn, ta ett mellanår!! Ge upp studierna NU och ta vara på vardagen om du känner såhär! Studier finns alltid kvar, men barnen växer i racerfart!

  22. Johanna L

    jag håller med dig-bara för att ”alla andra” har har det på samma sätt så betyder det inte att det är rätt. Jag tror att vi vuxna måste lyssna på vårt dåliga samvete, det vill säga något till oss. Jag tror också att barn och ungas psykiska hälsa starkt korrelerar med vuxnas närvaro och frånvaro i vardagen.

  23. Man (jag) är inte piggare, mera postivit mamma om man är hemma som jag är nu när jag är arbetslös. Tvärtom, jag är trött som en gnu, har tösen på dagis 2 el 3 dagar (6 timmar per gång) på dagis för att ORKA med vardagen. Jag är mera mamma när jag jobbar än när jag är hemma och arbetslös. För nu är jag mest bara en grå amöba.

Add Comment Register



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>