Sparade ett av rubrikförslagen från igår, eftersom jag tycker att frågan kräver ett helt inlägg. Vet inte riktigt varför, men formuleringen fick mig att reagera. Den lät så här:
Mina bästa tips till en nybliven tvåbarnsmamma. Hur man hinner med allt man borde göra?
Vad är det för konstigt med den? tänker ni. I själva verket är det inget konstigt med den alls. Eller jo, lite konstig är den. För vet ni vad jag tycker? Det finns INGET som man borde och måste göra när man är nybliven och nyförlöst. Man behöver de facto inte göra ett skvatt, tycker jag.
Man kan bara vara. Softa dygnet runt. Och göra det som måste göras vartefter (här snackar vi basbehov: äta, sova, plocka undan, gå ut). Man måste ingenting. Allt annat kan vänta. Man skall helst av allt gå omkring i pyjamas, äta mycket smörgås och bananer och apelsiner. Dricka mycket kaffe och försöka gå ut någon gång i veckan. Låta hela hushållet förfalla. Man kan göra allt så lätt som möjligt. Göra sånt som känns roligt och tryggt för alla inblandade.
Till slut kanske det möglar i köket. Då kan man torka och slänga lite. Sedan kan man softa igen.
Amma, ge ersättning, sov ihop, sov i eget rum – eller gör allt i en salig blandning! För det finns inget rätt och fel. Är man normalt funtad, kan man alltid gå på känsla. Vill man gå på fest – gå på fest. Vill man inte ha besök – ha inte besök. Hatar man öppna dagis – gå inte dit. För man måste ingenting under den här galet korta tiden (som bland känns sju-hukt lång). Bebbetiden är världens i särklass kortaste fas. Man får säga fuck you åt världen under tiden.
Man får vara drottning av sunk.
För vad är det egentligen man borde hinna med?
Jag är inte mamma ännu, men va fantastiskt bra skrivet!! Folk har alldeles för mycket krav på sig själva, och som du säger, den där alldeles första tiden går så fort förbi att man inte skall slösa bort den på att må dåligt och ha ångest för att man inte gör som man borde!
Man skall äta mycket choko, kramas och se på Grey’s anatomy, tycker jag.
Håller med Hanschen. Fast jag inte heller har barn så skönt mina axlar av avkoppling bara av att läsa texten.
Anne, du låter lite full, men jag hör dig!
Mittiprick!!
så bra o så rätt!!
Pingback: Bekräftad | Nästan för lycklig
Gäller detta fast man bara blivit enbarnsmamma också?! ;-)
Gäller fast man är en 0,25% mamma!
Word. hur nittiotal det än låter.
:)
Sanningen! Det går hur bra som helst fast man gör bara det minimala. Hoppas att många fattar det i tid o vågar göra så här.
Just så!
Så har man väl i de flesta fall en pappa till barnet som får göra allt det där man själv inte vill göra. Så tänkte iallafall jag göra sedan när vår Alfred anländer om någon månad… ;)
Hahha! Skönt=sjönk.
:) Tänkte att du hade tagit dig en söndagscognac till brunchen.
I love dina formuleringar, precis så där ska det vara!
Det låter underbart! Fast det var också roligt att utmana sig själv lite och driva ett företag med två små.
Halleluja! Sen om man e lyckligt lottad har man en mormor eller farmor som sååå gärna kommer och hjälper till!
Tack! Precis vad jag behövde läsa just nu. Precis!
Det var jag som skrev frågan… :) håller absolut med dig, första månaderna skall man göra sådär, prioritera bebisen och sig själv över allt annat, och med första barnet kan man ju sunka ner sig rejält. MEN nu har jag alltså även en treåring härhemma och min bebis har redan hunnit bli tre månader. Så det duger inte att ge treåringen smörgåsar och korv alla dagar, tycker hon måste få riktig mat. Och hittills har jag låtit henne titta mycket på tv medan jag ammat och så, men tycker hon börjar få alltför fyrkantiga ögon nu… Dessutom måste vi gå ut minst en gång per dag, annars river hon huset, och det blir flerdubbelt upp med de dagliga konflikterna som innebär att ligga och skrika på golvet… Så det var mer ur det perspektivet som jag ställde min -inte så välformulerade- fråga… Detdär med att pappan skall göra allt när han kommer hem från jobbet förstår jag inte, han vill ju också träffa barnen och hinna umgås med dem innan de lägger sig.
Tror jag ska skriva ut det här inlägget, rama in, och sätta upp på väggen så jag har något att följa sen då jag kommer hem från BB!
Men, om sanningen ska fram så är mina ”måsten” ganska få redan nu då jag e sjukskriven. Jag övar på att låta det mögla lite i köket!
Så sant. Men jag var nog för duktig och effektiv när jag fick mitt andra barn för att fatta det. Nu däremot när barnen inte längre är små, har jag blivit så otroligt mycket bättre på att skjuta upp saker. På att låta bli att diska. På att låta kläder och lakan ligga ovikta i dagar eller veckor. På att låta bli att bli galen av att det är saker överallt. Istället tänker jag att jag antagligen reder upp det nån gång, när det blir tillräckligt akut. Om inte Caj hinner först. Och det är så skönt, en riktig uppenbarelse, att inse att man kan göra så här och att ingen kommer och straffar en. Lite äckligt är det ju ibland. Men å andra sidan är det ju så otroligt skönt sedan de där FÅ gångerna då man faktiskt röjer ordentligt. Då märks det skillnad. Det gör det ju inte om det är tipp topp hela tiden.
Det här ska jag gå tillbaka och läsa när ”Fisen” har kommit ut (vilket kan bli vilken dag som helst nu). Fast jag tror att jag är rätt bra på att sunka, kan dock tänka mej att man kanske känner sig lite stressad efter ett tag när diskhögen växer och soporna nästan går ut på egen hand…
Åh vad jag håller med! Hade en massa förväntningar när jag blev gravid, inte mycket blev precis så. Bebis i sängen på natten, inte lämna huset vissa dagar och babymassagen tog jag mig aldrig för. Men ack så mysigt och bra vi haft när vi ”sunkat” här hemma, okammade i pyjamas tills på eftermiddagen!