Om att förhålla sig till tid.

Har ni någon gång tänkt på hur otroligt svårt det är att förhålla sig till tid? Något som hände igår, känns som en evighet sedan – och något som utspelade sig för länge sedan känns fräscht och nytt.

Det är 18 år sedan Estonia sjönk (fine, det känns inte som igår, men gosh, inte som arton år heller). Det är knappt två månader sedan jag började skolan (man ba: WHAT, jag har ju gått där HELA MITT LIV!). Det är elva år sedan WTC. Åtta sedan tsunamin. Sju sedan jag tog studenten. Sex år sedan Sami.

Hur kan det ha gått arton år sedan jag var hos fammo och faffa och pratade om Estonia? Fammo hade sovit dåligt hela natten, tänkt på anhöriga. Och jag låg på hennes säng och pillade i hålen på hennes virkade, rosa överkast. Arton år sedan. Tusentals dagar. Hur kan man ens minnas det?

Samma ogreppbara tankegångar slog mig när jag lade barnen nyss. Hur kan det vara bara två år sedan Milken kom? Hon har ju alltid funnits! Å andra sidan – hon kom ju typ igår.

Handlade med syrran i dag. Hade lite bråttom och slängde snabbt ner en deodorant i korgen. Slumpmässigt. Såg knappt vad jag tog. Nu i kväll efter duschen kände jag så väl igen doften. I ett huj var jag tillbaka två år i tiden. Nyduschad, nygråten i ett brunkaklat badrum, i en tystlåten korridor, på ett universitetssjukhus långt härifrån. Som deodoranten doftar, så doftar min sjukhustid.

Och min graviditet med Milea är den tid som det är allra svårast att förhålla sig till. Den är så långt ifrån, men ändå ständigt närvarande. Två långa, omtumlande, fullspäckade år senare, är svärtan fortfarande här. Ingen svidande smärta. Ingen betungande sorg.

Men det finns en del av mig som aldrig glömmer.

Hur för jävligt det är med ensamhet när man som mest behöver närhet. Hur för jävligt det är att skrikgråta i en dusch, för att det är det enda man kan göra. Hur för jävligt det är att gå med tjock tantbinda, för varje gång man rör sig kommer det en flod med fostervatten. Och kommer det inte fostervatten – ja, då kommer det blod. Och kommer det blod – då är man tacksam för att det inte kom en baby. Så jag låg stilla och tänkte på död och liv och hopp. Smörgås, frukt och dusch. Planerade en begravning som jag aldrig behövde gå på.

Jag trodde att tiden skulle läka alla sår. Det var så de sade. Men det här såret och det här svarta kommer aldrig att läka. Det hjälper inte hur mycket jag pratar, ältar, skriver, bloggar, ältar, berättar, pratar, ältar – det försvinner inte. Fast det var en evighet sedan. Lika förbannat ont gör det varje gång jag pillar i såret. Och känner doften av Rexona.

Tänk att Milken finns! Tänk att hon fyller två år i morgon! 

Två år.

48 Comments

Filed under Mama's got the magic

48 Responses to Om att förhålla sig till tid.

  1. Frida

    jag började läsa din blogg när du väntade milea, min milly är sex månader ändre, men det känns som jag började läsa igår :) som jag höll tummar och tår för er skull! grattis till milea! /en som aldrig kommenterar men som alltid läser

  2. Åh vilken vacker text Linn! En riktig text, inget trams alls. Den här kommer jag att minnas. (Men snälla testa inte mitt minne om två månader med detaljfrågor…)

  3. maria

    Stort grattis till både Milisen och dig! Minns att jag följde er med stor spänning medan jag själv väntade min tjej… Tycker det är helt förståeligt att något sådant som ni gick igenom lämnar sina spår, men tänk sen när hon blir stor nog att förstå vilken himla tuff baby hon var!

  4. Malin

    Fint skrivet! Å lilla gulliga Milea, en stor grattiskram till henne härifrån.

  5. Jag hamnade ju in här då du låg på sjukhus. Och var SÅ gripen och så med. Och har troget kommit tillbaka sgs. dagligen sedan dess. Tänk. Att.Hon.Fyller.Två! Den lilla yttepytte kämpen med en mamma som skriver så vansinnigt bra.
    Grattis den fina lilla, viljestarka Milea!!

    *går och torkar bort tårarna din text förorsakade*
    Två år är inte en lång tid. Inte i sådanahär saker. Men hon är här! NI (!) klarade det! Hurraaaa för det! :D

  6. Anonym

    SÅ BRA SKRIVET, så sant, så igenkännande. läser din blogg och har läst den sedan länge. min favorit blogg. så bra skriver du samt fina foton. tack att jag får delta :) Kram ika

  7. Snyft. Fäller en tår över din fina text och hurrar för Milea två år!

  8. Svennen

    gråter en skvätt åt det förunderliga livet

  9. agneta

    Du har fått lära dig att inte ta något för givet… Många varma gratulationer till er alla men mest till dina unika dotter!

  10. Bunny

    Så otroligt fint skrivet! Det känns verkligen inte som två år sedan. Jag var på utbyte i Japan och kommer ihåg hur jag läste din blogg där och höll tummarna för dig och Milea på andra siden jorden. Efter Japan flyttade jag till Tammerfors, nära TAYS bor jag och varje gång jag går där förbi så påminner det mig om dig. Om jag hade bott här då när du var här skulle jag ha kunnat titta in och hämta bulla och HBL :)

  11. Ida

    Sååå fint skrivet. Massor med grattisar till Milea!!! Har under sju veckor till bf och har på senaste tiden tänkt mycket på såna som Milea som aldrig fick vara så länge i sin mammas mage, som verkligen har kämpat för att få hållas på denna jord, man skall vara tacksam över att få gå med sin stora besvärliga mage så här länge.
    Och precis just tycker jag det var jag satt här och såg ditt underbara bildcollage med text och musik till Milea och mina tårar bara rann ner för kinderna, men det är då alltså ett år sedan.

  12. Anonym

    Fint skrivet Linn. Njut av 2-åringen och ha en finfin söndag.

  13. Mia

    Gud va fint du skriver igen! Måste gråta en skvätt till smurfarna… Grattis till den tuffa två-åringen!

  14. Ååh. Fint. Tårar i ögonen här också. Tänk vad man kan klara av. Det är både tryggt och konstigt att tiden fortsätter att gå, fast man själv stannar till.

  15. Anonym

    Va fint skrivet! Tårarna rinner…Stort grattis till kämpen Milea!
    För ett år sen blev det sjukhus sängen för min del i vecka 31. Där blev de ti knip ihop, ha hemlängtan som en 5-åring och va oroli. Läst hela din blogg, alla fina historier på prematurbloggen och tänkt att om Milea kan så ere ju ingen panik. och allt sluta lyckligt.

  16. Kia

    Vilken vacker text. Tack för att du delar med dig av dina tankar o känslor! Stort grattis till mirakeltjejen Milea! :)

  17. jenny

    Tänk att Milken finns! Å vilken Milk sen!

  18. Anonym

    Stort grattis til Milea! Da er det også to år siden jeg, som selv var gravid, begynte å følge din blogg. Har delt deres gleder og sorger uten å høre fra meg, men tenkte at det nå var på tide. Takk for mange fine øyenblikk! Ha en fin dag! Klem fra Mia

  19. Men alltså redan ett år sedan jag satt framför skärmen och tårarna rann till ditt collage inför hennes ettårsdag?! Grattis Milea! Nu skriver du så härligt igen, med äkta känsla som berör, tack för att jag får läsa och vara med! Jag tror att det är de svarta såren som aldrigt riktigt läker som gör oss till goda medmänniskor…

  20. Anonym

    Åh. Grät lite nu. Grattis fina Minea, vilken tur att du finns.

  21. Anonym

    riktigt fint tänkt,blev lite rörd jag med…grattis till 2 år!

  22. Rys, vilken berörande text! Jag började också läsa din blogg då när du låg på sjukhus, eller kanske lite före. För mig känns det som om det var länge sedan. Jag är så glad att ni klarade det. Så GLAD! Grattis till Milea! KRAM

  23. Anonym

    Åh… Fint skrivet. Grattis Milea!
    Sara H

  24. Arvids mamma

    Så är det. Man glömmer aldrig. Smärtan , ångesten, rädslan finns bara en tanke bort. Samtidigt är detta en stor del av den person man är i dag. Tiden läker inte men visst förändrar tiden. Man tänker/pratar inte om jobbigheterna dagligen mera men när det drar ihop sig till årsdagar av det ena eller andra, finns plötsligt ALLT precis under ytan. Då är det jobbigt igen. Grattis till er!

  25. S

    Varma tankar till er! Jag tror inte heller att tiden läker alla sår men såren förändrar oss till det bättre…? De som läser dina texter känner nog lite extra tacksamhet för att det gick som det gick för er och för sina egna familjer… Iaf jag gör det. Varje gång du skriver om det här.

  26. Linn, vilket otroligt inlägg.

  27. Så fint! Och Lill-spejarn på bilden!

  28. foglia

    Åh gud, här gråter ja också och hjärtat knyts ihop. Vad fint du skriver, Linn! Och som så många redan kommenterat, tack för att du delar med dig! En riktit varm och mjuk kram åt Milea på hennes födelsedag! Ni e fina, allihop!

  29. Sitter här med tårar i ögonen. Grattis Milea. Och grattis mamman.

  30. Fina tankar, fin text! Estonia är något jag aldrig glömmer eftersom jag fortfarande kan höra helikopterljuden och den där ständiga oron. Min dåvarande kompis förlorade en stor del av sitt liv den dagen och det är något jag aldrig glömmer. Kommer ihåg exakt vad jag hade på mig den dagen min egen pappa blev allvarligt sjuk och den dag han dog. Kommer ihåg ljud och mönster… Det är något man aldrig glömmer. Så står man där en dag och kan inte förstå att det var så länge sedan eftersom det känns som en evighet sedan samtidigt som det känns som att det hänt igår.

    Ni ska ha en fin dag! Hela familjen!

  31. E

    Herregud så du skriver, människa! Jag blir väldigt, väldigt berörd fast jag aldrig varit i närheten av vad du genomlevt. Kram till er och hoppas födelsedagen blir fantastisk!

  32. Pisa

    Vilken otroligt fin text, Linn. Stort grattis till Milken!

  33. Gamla farmor

    GRATTIS till lilla kämpen MILEA! Jag har följt hennes levnadssaga sen ni kämpade på i Tammerfors, har gråtit många tårar med er, och hållit tummarna. Ni gjorde det, vann kampen!! Och Linn du skriver så fint.

  34. Har gråtit floder redan ikväll och får bita mig i tungan för att inte storböla nu igen. Jättefin text, verkligen. Grattis till Milisen!

  35. eva

    fint skrivet linn, tar ont i mitt bröst då jag läser det. grattis till milea o er som har henne:) hoppas vi ses snart. kram eva

  36. Skrivet ur hjärtat. Välskrivet. Berörande. Grattis till födelsedagsbarnet och till dig och Sami som föräldrar till henne. Förlossningssåret/-såren läker nog aldrig helt. Jag ältar mitt akutsnitt nästan varje dag, fast det gått fyra år, två månder och en dag. Och då var det inte ens någon fara för liv och död den gången.
    Tack för att du delar med dig. Lycka och välgång till er alla!

  37. Fina tankar! Din text gick rakt in i mig som ett knytnävsslag. Grattis till Lilla Milea!

  38. Ah ihana, kyynel silmäkulmassa <3

  39. Sara Jungersten

    Linn, för fint, starkt, svart och hoppfullt! Var ändå glad för det svarta, på något plan gör det säkert så att man lättare urskiljer glädjen, det som är fint och bra och lyckligt.

  40. Malin

    Fan så bra du är alltså. Länkar till dig på bloggen idag. För att det är så likt. Mkt av det där har jag ju också varit igenom o jag känner samma som du. Det går inte över.
    I badrumsskåpet allra längst in har jag sparat några droppar bodylotion som jag använde tiden då jag låg på sjukhuset. Ännu har jag inte tagit fram den för att lukta på men jag vill veta att den finns där om jag nu, mot förmodan, en dag skulle vilja plocka fram känslan igen o minnas. Precis som tröjan jag hade på mig då läkaren stod framför oss o sa att hon inte trodde vår bebis skulle få leva. Den ligger också väl nerpackad. Snutten däremot som vi köpte för att ha något att lägga med sander i kistan (tack gode gud att vi slapp det!!!) om han inte klarade sig, den använder vi. För att försöka vända den till något bra istället. Vilka små kämpar vi har du o jag Linn. Inte alla förunnat att få göra den här resan. Det må ha varit smärtsamt o fortfarande göra rejält ont stundtals – men ack så värt det!
    Livet är fantastiskt!

  41. Åh så fint. jag fann också din blogg när jag skulle föda min som för tidigt..nu blev det inte så tidigt iaf men ändå. Du berörde och du berör fortfarande.

  42. En gubbe

    Tänk att det gick så bra till sist. Jag kommer aldrig att glömma hur förtvivlat mycket jag o min fru för två år sedan önskade att allt skulle sluta bra med er. Men på samma gång såg det så mörkt och hopplöst ut… Både du och Milea är hjältar Linn, ni slutade aldrig kämpa.

  43. Wow. Och alltsâ, miraklet milky!
    xxx

  44. Tammis

    Förunderligt hur dofter väcker minnen och känslor – speciellt i kombination med barn och sjukhus. Hälsar en som också har ”skrikgråtit i en dusch” på ett sjukhus nära dig. Fortsätt skriv och du berör verkligen.

  45. Bröök! Tårar också här. Välskrivet och både hemskt och fint på samma gång. Grattis – till er båda! /A-L

Add Comment Register



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>