Alltså, den här veckan har verkligen varit makalös. På alla sätt fullständigt omvälvande. Det är så konstigt att man kan göra så mycket – med så lite tid. En vecka är en evighet (för herregud, tänk så galet mycket jag har hunnit med på bara fyra dagar!). Men likväl går allt i ett swoosh. Går går går. Swoosh swoosh swoosh.

Idag till exempel. Fräste iväg genast imorse med Catrin och hyrbil. Hängde med brofiskare tills jag förlorade känseln i både armar och ben. Replotbron måste vara Skandinaviens kyligaste plats (men stämningen var varm!). Hämtade Catrin hos rörmokare. Fräste hem tillbaka. Skrev reportage om ljuvliga brofiskare. Åt lunch (kebablåda – vad är det för en maträtt, egentligen?). Skrev skrev skrev. Träffade Pepsi. Redigerade bilder. Skrev skrev skrev. Kom hem halv sex. Försökte röja undan lite tills mamma kommer i morgon (pappa har svåra ryggproblem, stannar hemma). Dansade lite med barnen. Sade hejdå till Sami som åkte på nattskift. Lade barnen. Hängde tvätt. Duschade. Och somnade i hallen.

Närå, men det var inte långt ifrån. Dessvärre slog det mig, när jag slängde huvudet på kudden, att jag hade lovat Sami att göra lunch till i morgon, eftersom han skall hänga med barnen direkt från morgonen efter ett nattskift (Guds straff till människan). Så jag steg snällt upp från sängen och gjorde makaronilåda i pyjamas (Guds straff till människan, del 2).

Det är inte klokt att det är fredag i morgon, igen. Bara genomgång av reportage, sedan är det vilotid. Skall slappna av som en tok. Äta chips och sväva på moln.

6000 tecken kärlek. Nästan färdig.

172 cm kärlek (jag tycker om att föreställa mig att Peppe har stukat handen just på den här bilden)