Medelmåttan Malins funderingar kring ett tredje barn (- eller ej), fick mig att tänka på hur ogärna jag önskar mig fler barn än två. Två är bra, två räcker och två är till och med nästan lite för många. Nå nä, men två barn är just exakt vad mina nerver klarar av och min godhet räcker till.
En som däremot vill ha fler bebisar är Mannat. På sistone har han tagit upp det här många gånger. Är ganska säker på att han inte alls vet vad han önskar sig, men han gör det ändå.
- Joo joo, jag vill att vi skall ha fler bejbisar, säger Matheo.
- Nej, det vill vi inte alls, säger jag.
- Jo!
- Nej!
- Nå, vem har du tänkt att skall föda den då?, frågar jag.
- Kan pojkar föda barn?, frågar han.
- Nope
- Nå, då får du göra det, mamma!
- Absolut iiiinte!
- Men då kan vi kanske hämta en från sjukhuset?, föreslår han.
- Tror du att de säljer där?, frågar jag.
- Yup, svarar han världsvant. Det vet jag!
Nå väl, spelar ingen roll om jag behöver föda fram barnet eller ej. För jag har liksom förstått att jag inte lämpar mig som supermamma längre. Ikväll när jag låg i Matheos säng och väntade på att han skulle somna, viskade han plötsligt ”mamma, du glömde säga förlåt för att du var arg ikväll!”. Kände lyckligtvis inte att jag hade någon orsak att säga förlåt, men tydligen har jag kanske sagt just den meningen lite väl ofta den senaste tiden. Så galet sorgligt att han trodde det var en rutin.
Så ja, jag måste minnas att hålla mig till två. Speciellt om tio år när jag är 36 och börjar ålderskrisa. PÅMINN MIG!
Känner precis som du! Är 100% nöjd med två barn. Varken fler eller färre. Det är så skönt det är att vara ”färdig” på den fronten.
Jag skulle bara önska att jag var 15 år äldre, så att det inte skulle finnas utrymme för ändrad åsikt.
Jag är 35 så jag är helt säker på att jag inte kommer att ändra åsikt. Finns ju kanske viss risk att du vill ha en sladdis när du närmar dig 40, jo. :-)
Jag tänkte just säga det där med ”man ska aldrig säga aldrig…” :) Men behövs knappast sägas märker jag.
Och jag är så ambivalent. Vissa dagar kunde jag donera bort mina befintliga två styckna barn, och andra är jag bombsäker på att jag vill ha minst fem! Men jag tar ingen stress med flere – tänker alltid på att min mamma var 45 när de fick mig (har 4 äldre helsyskon), och var världens bästa mamma ever, så jag hinner nog eventuellt ännu om det så känns.
Jag vill så gärna vilja ha fler barn. Men så tittar jag på de där två jag har som självklart är så jäkla underbara men samtidigt också så vanvettigt irriterande till och från så att jag har lust att stänga in mig i ett vadderat rum och bara skrika lungorna ur mig. En till? Då vore jag väl helt från vettet. Fast jag tror ju ändå att jag hinner ångra mig och satsa på den där tredje ändå. Man hinner ju glömma så mycket på några år.
Jag tycker också att två barn är helt tillräckligt just nu, men jag är ändå ganska säker på att jag önskar mig fler med tanke på min ålder och vad jag vill ha ut av livet. Tror att jag kommer att bli sorgsen den dagen jag inser att jag inte kan få fler barn? ”Då var liksom den eran i livet slut”. Kan inte alls sätta mig in i hur du kan känna dig så säker på det där, som 26-åring(?) :) Fast din senaste graviditet kanske påverkar? På det sättet kan jag faktiskt förstå.
Fast jag tänker precis som Malin (och dig). Hellre kvalitativt än kvantitativt! Hur skulle man hinna skjutsa fem barn till deras hobbyer, hinna ge dem tillräckligt med tid, ha råd med rediga vinterhalare åt alla, osv, osv??? Inte ens den allra mest perfekta föräldern kan ju räcka till, eller?!
Linn, vi gör en deal. Även om alla andra människor i hela världen skaffar sig minst tre barn så står vi emot trycket. Kättä päälle?
KÄTTÄ PÄÄLLE!
Hehe, jag har fyra och drömmer ibland om att få en till…men sedan kommer jag på…att jag har fyllt 40 ;) Jag har alltid sagt att där går gränsen, men samtidigt vet jag att man kan trots allt ändra sig.
Nu måste jag riktig svara här för Maria…att det skulle som vara omöjligt att ha många barn och räcka till för dom. Jag vet att det är möjligt. Vi har det jättebra! Barnen är lyckliga o glada. Dom är stabila och nöjda med livet. Vi trivs tillsammans och eftersom dom är så många…har dom alltid sällskap av varandra. Vi behöver inte mycket från andra…Visst delar dom rum med varandra och använder ibland andras gamla kläder, men det har inte stört dom. Att räcka till som mamma…ja, det gör man. Kärlek är allt! Konstigt nog så lär man sig att hinna med massa annat också;)
Och Linn jag kan tänka mig att du en dag kommer att ändra dig..men är inte helt säker på det;) Puss o kram
Jag påstod ju inte att det ÄR omöjligt med fem barn, men jag är tveksam om man räcker till. Kul att höra att d funkar med fyra, skulle gärna ha minst tre själv ;) Fast jag kanske tar några babyfria år häremellan, då tror jag att det är lättare?! Hehe
Precis jag förstod det :) Ja, och det som gör allting lättare är att dom större barnen växer. Mina äldsta är 9 och 8 år gamla…flickorna är duktiga och hjälpsamma (inte alltid;). Dom fixar kläderna, duschar, gör frukost mm själva. Det har alltså blivit mycket lättare med allting :) Måste dock säga att några babyfria år behövs ibland;) Jag fick mitt första då jag var 30 år. Jag hade hunnit leva och göra så mycket själv. Det kanske har underlättat det hela. Men man räcker :) Ha det gott! <3
jag ångestar över att jag är nöjd med mina två men vill så jäääättte gärna ha fler, stor familj. . . men men men…oj jag vänder ut och in på detta varje vecka.
Ja, jag känner också igen mig här. Och härligt att höra det Johanna K skrev. På många vis är jag så nöjd med livet just nu, och enda problemet här tycker jag är min ålder. Man blir ju inte yngre… Skulle visserligen kunna vänta en tid ännu, speciellt så att mannen också vore mer med på noterna. Men, Hur länge ska man vänta och fundera, en till eller ej…? Vore väl lättast att bara konstatera fakta och vara 100 % tillfredställd med hur man har det, istället för att fundera på saken dag ut och dag in. Aaaah.
Vår äldsta drömmer också om en till. Han smidde som mindre planer om att kidnappa babyn på bussen. :) Nu har han talat om sin babylängtan till de vuxna i eftiset också. En fyrabarnsmamma som skrattande svarade att ”Ja, vi leder ju, vi har fyra.”. Men stackarn, han vill ju så gärna han med. Fast han blir galen på den lilla terrorungen ibland så nappar han honom för gosstund varje kväll, och vill så gärna sova intill den lilla.
Jag då. Ja jag älskar mina tre, som driver mig till vansinne ibland. Och drömmer om en fjärde om vår ekonomiska situation sku lätta ens lite. Större lägenhet behöver vi med. Men jag är ju först 30, man kan ju hoppas att detta sku lyckas med innan jag blir för gammal för en sista liten en. Vet ju att dessa tre redan kräver en massa, att det blir dyrt med allt, att man kanske inte blir bjuden till folk då man bara inte ryms in..men ändå, ändå kan mitt hjärta inte släppa tanken på ännu en om kanske fem år.
Här på området bor en massa med tre-fem barn. Så det känns inte alls främmande sådär socialt sett heller. :) Familjen med 12 barn, några trappor från vår är dock lite för mycket för min del. Där har jag svårt att tro att alla barnen får känna sig sedda. Tycker inte heller att äldre barn ska behöva ta ett alltför stort ansvar. De har sin skola som borde vara viktigast.
Där sa du ett sant ord, Melli. Det är inte bara att föda barnen, de ska uppfostras och lotsas genom skolan också. Tyvärr är de flesta föräldrar ganska likgiltiga för barnens skolgång, det är enbart lärarnas uppgift anser man. Föräldrarna tycker att barnen själva ska ta ansvar för läxorna. Men det gör inte barnen – med några få undantag. Det är lika mycket föräldrarnas ansvar och det blir jobbigt om man har många barn och speciellt om barnen har svårigheter med skolarbetet.
Ja, som tur så tar många ansvar om barnens skolgång och tror faktiskt att Melli blir och är just en sådan mamma :) Sedan finns det ju dom som inte gör det, orkar inte…men det gäller massa andra saker här i livet med. Vissa gör andra dumma saker för att dom är likgiltiga. Man kanske har bara två barn men missköter tom dom. Man kanske är frånvarande pga att man jobbar för mycket.
Jag har fött fyra barn. Två av dom går i skolan. Vi hjälper dom, men dom har börjat ta ansvar själv o….precis som det skall vara. Vi hinner, det är bara en tidsplanerings fråga. Min man arbetar som lärare och har gjort det länge. Jag har förstått att det finns olika slags föräldrar, men det hur många barn dom har är olika. Det finns föräldrar som är likgiltiga som har tio barn, men även föräldrar som har bara två.
Heh, jag kom just hem från bb med trean och funderade den sistaa månaden innan hon föddes att vad var det som jag tänkte när vi ville försöka få trean på gång. Kunde int komma ihåg… Händerna räckerinte till, vi e trötta.. Så innan jag igen kommer ihåg så töäker jag på pensionärsdagarna och det att jag då har 3 barn med familj att njuta av och sen när jag blir ännu äldre har jag 3 som sköter mig. Tills dess… Ett par extra händer hit, taack. Och kilovis med nerver. Och nån som lagar mat.
Jag hade liksom inget val, när det som skulle bli två blev tre på en gång. Fast jag nu inte för något i världen skulle vilja ändra på nånting kan jag ibland känna mig lite snuvad på det tredje barnet. Eller hur ska jag förklara, allt har ju gått i hundratjugo med tvillingarna, jag har inte hunnit kanske njuta av dem en och en som jag kanske hade kunnat med en i taget. Fast det känns ändå dumt att fundera så, otacksamt. Men ändå. Och fyra barn, nej den tanken vågar jag inte tänka än.
Jag sa just åt Mika att jag kunde tänka mig ett fjärde barn, varpå han gick i taket och påstod att jag var galen. Det är kanske sant.