Förresten, finns här någon som har varit utbränd av studier, är utbränd på grund av studier eller känner någon som har varit det? Jag skulle väldigt gärna komma i kontakt med dig. Jag är snälla och ofarlig, så mejla gärna! Berättar mera vad saken gäller sedan.
Min mejl finns där i högerkanten. Stort tack!
Jag har varit de. Berodde dock på stressen i kombo med min hormon-oblans i kroppen. Jag klarade tillslut inte att åka in på lektioner såsom jag skulle och hamnade efter – något jag aldrig tidigare har gjort! Juristlinjen är dock väldigt stressig i sig så det i kombo med min obalans gör det ganska förståeligt varför jag tillslut inte orkade mer… Nu pluggar jag dock igen och har två år kvar (efter mitt uppehåll) och känner igen när jag måste backa och vila mera osv… Har lärt mig att hantera stressen lite bättre – men det är ständigt ett arbete! :)
Ps min mail som jag använder mest är annah-linn@hotmail.com
Bara en notering: Om man inte klarar av pressen/stressen då man studerar, finns det då någon möjlighet att klara av det mångfalt mera krävande arbetslivet? Borde man inte i sådant fall fundera på ett mindre krävande 8-16 arbete?
Nej, det tror jag inte. Jag tror det handlar om att man måste lära sig att förhålla sig till studierna/livet på rätt sätt (och ofta få hjälp med att lära sig det). De som blir utbrända har ju ganska många gemensamma personlighetsdrag oftast. Man har kanske väldigt höga krav på sig själv, kan ha problem med dålig självkänsla vilket får en att tro att man måste prestera på topp för att vara värd något (i sina egna ögon) osv.
Tror du på det där själv också, att de allra flesta reder upp situationen senare i livet? För de allra flesta betyder senare i livet övertid, helgarbete och arbetsresor blandat med graviditeter, husbyggen, renoveringar, sjukdomar, dödsfall och ett evinnerligt pusslande med dagishämtningar och andra vardagsproblem. Hur skall dessa människor klara av att ta ansvar för sitt arbete utan att med jämna mellanrum dumpa över allt ansvar på kollegorna?
Det är just det man måste lära sig. Redan under studietiden, om inte redan under skoltiden. För allt det du nämner ovan är ju något som nästan alla drabbas av någon gång. Om man då har en sund inställning till vad man klarar av, vad som är och inte är ens ansvar osv (både på hemmafronten och på jobbet) så att man kan fördela energin rätt så ”dumpar man inte över allt ansvar på kollegerna”. Jag skrev alltså inte att man ”reder upp situationen senare i livet” utan att man måste lära sig nya förhållningssätt som gör att man kan handskas också med det som uppkommer senare i livet. Man behöver inte ge upp den karriär man vill ha och passar för, bara hitta balansen.
Exakt! Man måste lära sig sina gränser. Kvinnor har helt klart en högre gräns, rent generellt, när gränsen kommer emot. Men tyvärr vet jag dock inte om detta är endast en positiv egenskap. Man måste inse sina egen begränsning; den häftiga utbildningen kanske inte alltid resulterar i guld och gröna skogar. Jag är, rent personligen, ordentligt tröttt på att gång efter gång komma hem till mina egna barn och se besvikelsen i de trötta ögona hos mina barn, då jag ännu en gång missade den utlovade aktiviteten då jag varit tvungen att täcka upp en kvinnlig arbetstagare.
Det är väl inte din kvinnliga arbetskollegas fel utan din arbetsgivare!
Tyvärr är det ju inte så särdeles enkelt att avskeda en anställd då prövotiden har gått ut. Eller varför anser du att det är arbetsgivarens fel? Den har väl trott att den anställda skall klara arbetsupgpgifterna…?
Sjukskriven = vikarie.. Vad är det du inte förstår? Kanske du sju byta jobb om ni har så dåliga villkor.. Bara en tanke :)
Tyvärr är det inte alls möjligt att plocka in ”vikarier” i kundprojekt där kunskapen många gånger är fast i personer. Alltså seriöst, vilken värld lever ni i? Affärslivet är ingen skolresa, där det finns en läroplan för varje halvår.
Jaaa.. Nog har vi d sen bra.. Vi lärare.. :)
Men vilken underlig inställning! Om man blir utbränd redan under studietiden tvingas man ju tidigt omvärdera vad som är viktigt och hur man ska använda sina resurser. Man tvingas lära sig sina gränser och tvingas lära sig hantera stress på ett helt annat sätt än jämnåriga som inte varit nere i det djupaste svarta. Bara man går igenom det man har att gå igenom kommer man ju ut på andra sidan som en betydligt starkare individ med sunda och fram för allt genomtänkta värderingar och enormt bättre redskap för att hantera det som är verkligt tungt. Detta ser jag som en styrka, inte som en svaghet.
Ja, de allra flesta kommer väl genom studierna efter ett antal år, men de är ju verkligen inte förberedda för arbetslivet!
Karl, jag fick kanske inte fram min poäng. Att man kommer ut på andra sidan handlar inte om att komma genom studierna utan att komma ut ur utbrändheten. När man har gått igenom en sådan sak, och då menar jag verkligen gått igenom, så att man behandlat vad det var som gjorde att man gick in i väggen och lär känna sig själv på ett helt annat sätt, så menar jag att man har en rikedom som många saknar. Alla tvingas inte lära sig så tydligt hur man hanterar stress och bristande självkänsla och den som gått igenom studierna utan värre problem behöver inte alls nödvändigtvis klara av arbetslivet som kan se helt annorlunda ut. Den som redan tvingats ta itu med en situation där allt blivit för mycket kan i stället sätta gränser och undvika att bli sönderstressad i den nya situationen, då han/hon redan lärt sig hantera extrem stress. Detta gäller självklart inte alla men kan vara en poäng värd att fundera på.
Sen är det också din skyldighet att ta ansvar för ditt liv. Så om du, precis som din kvinnliga kollega, överhopas med jobb (hemma eller på jobbet eller med sjuk släkting eller vad som helst) är det du som måste ta ansvar för din gräns och dina barns besvikelse. Du kan också säga nej, åtminstone lika mycket som den kvinnliga anställda borde ha gjort det.
Håller med Lina, jag har en tendens att ta på mig alltför mycket och då blir man ju såklart utbränd efter ett tag. Det betyder inte att själva arbetet jag gör skulle få mig utbränd. När jag koncentrerar mig på en sak och känner att jag har kontroll över situationen får jag en sorts flowkänsla och får endast positiva känslor kring arbetet och mår bra. I alla arbeten måste man lära sig att hitta den rätta balansen.
Att bli utbränd av studier är inte alls ovanligt. Speciellt bland kvinnliga studerande förekommer det ofta. Kanske för att kvinnor har högre krav på sig själva, kanske är det delvis hormonbetingat. I skolan måste man hela tiden vara på helspänn (man ska ju lära sig något). I arbetslivet börjar saker och ting småningom gå av sig självt.
Jag har aldrig varit så trött efter en arbetsdag som jag ofta var efter en skoldag. All energi gick åt i skolan. Sedan fick man gå på sparlåga resten av dygnet.
Dessutom sägs det att man fortare blir utbränd om man riktigt brinner för det man gör.
Allting handlar om att lära sig att säga nej. Man gör det nödvändiga för att klara studierna och resten skiter man i. Det är inte nödvändigt att delta i all världens ”kissan ristiäiset” som är utanför programmet eller ta på sig ansvar för att ordna sådant. Ej heller måste man supa skallen av sig varje helg, eller för den delen festa mitt i veckan för att passa in.
Man kör sitt eget race och känner att man har koll över sitt eget liv.
Håller med Karl till viss del – det blir inte lättare efter studierna, så har man benägenhet att bli utbränd är risken stor att det kommer att hända igen. Vissa är mera stryktåliga och klarar vad som helst, medan andra trillar dit.
Oj vilken attityd: ”Hur skall dessa människor klara av att ta ansvar för sitt arbete utan att med jämna mellanrum dumpa över allt ansvar på kollegorna?”. Får mig att smått koka. Som att man med flit går och bränner ut sig. Tvärtom är det ofta den mest samvetsgranna som gör det, den som har engagerat sig mest av alla tar stryk.
Du missar ju helt poängen. Läs mina inlägg igen och försök att förstå att så fort man sätter foten in i arbetslivet så har man en direkt inverkan på andra människors liv. Vet man om att man med ”stor sannolikhet” inte kommer att alltid klara av branschen, så är det nog inte alls alltför mycket begärt att man åtminstone funderar på om man kan tänkas orka eller inte. I annat fall finns det tyvärr ALLTID en annan arbetstagare som tvingas ta det extra arbetet.
Jag har läst din syn på saken Karl och skulle vilja veta varför du tar på dig ansvaret för (och nu menar jag alltså i långa loppet) att göra någon annans arbete och missar dina barns uppväxt? Så länge det finns personer ute på arbetsmarknaden som alltid gör så, så kommer inte arbetsbördan per person att minska på arbetsplatsen. Om din kollega insjuknar i utbrändhet finns det ju en orsak, det blir inte så över en natt. Och ingen arbetsgivare ser behovet av fler anställda, sålänge allt rullar på. Då är det ju också din skyldighet att visa att trycket är för stort! Att bli utbränd är inget mål någon har i livet och det kan drabba vem som helst, även dig!
Väldigt bra fråga. Naturligtvis är det delvis av samma orsaker som driver människor till utbrändhet och liknande. Men främst är det nog för att behålla jobbet, eftersom verksamheten står och faller med nöjda kunder. Om inte vi (jag) håller upp verksamheten, så försvinner betalande kunder. Om det inte finns betalande kunder har vi heller ingen i inkomst, och jag har därmed ingen inkomst.
Håller helt med Karl. Om bara studierna gör dig utbränd så vänta bara tills du har hus, barn, hund, krävande jobb, studier och graviditet etc. Inte ens då bör man bli utbränd. Detta med utbrändhet har blivit lite av en modefluga och lätt att ta till då man vill komma undan en stund…
Tack! Känns förbannat skönt att åtminstone någon håller med mitt synsätt, där inte alltid den egoistiska viljan på självförverkligandet skall gå först. Inse att det alltid runt omkring er finns människor som kämpar sjufalt mera än er, men utan att blogga om det!
Det är sällan bara studierna som gör någon utbränd, även om det sker under studietiden. Jag är själv sjukskriven för utbrändhet (inte från studier dock) just nu och jag kan berätta att det inte är så himla mysigt att ”komma undan en stund”. Jag sjukskrevs för att jag uppvisade svåra fysiska och psykiska symptom, sällan sov mer än nån timme per natt osv för att jag jobbat för samvetsgrant för länge. Det är inte de svaga som blir utbrända – det är de som varit för starka, för länge. Visst är det oroande att utbrändhet ökat så mycket. Kanske vi borde fundera på vilka samhällsstrukturer som leder till det istället för att bortförklara det som en ”modefluga”?
(Den här kommentaren har inte så mycket med ditt inlägg att göra Linn, men någon av kommentarerna här ovan väckte lite irritation så jag vill säga min åsikt)
Bara för att påpeka så tror jag att ordet ”utbränd” används lite för ofta, ungefär som ”deprimerad” har en tendens att användas fel (jag menar att det är stor skillnad på att vara deppig en dag och att vara deprimerad, precis som det är skillnad på att vara trött/stressad och att verkligen vara utbränd).
Min åsikt är i alla fall att man visst kan bli utbränd som studerande. Inte nog med att skoldagarna ofta är minst lika långa som en vanlig arbetsdag så har man dessutom skolarbete efter skolarbete att skriva, och tent efter tent att läsa på. Nu menar jag inte att det inte finns arbeten där man arbetar övertid, flera timmar hemifrån eller liknande, för det finns det ju. Men en vanlig arbetsvecka är ca 40 timmar medan timmarna man som studerande sätter ner på föreläsningar i skolan och skolarbeten kan vara mycket mycket mer.) Visst, man har ju antagligen lite mera ‘lediga lov’ som studerande än vad arbetande människor har semester. Men vilken studerande är ledig varje lov? Speciellt under sommarlovet arbetar de flesta studeranden medan människorna i arbetslivet har semester och är lediga.
Min erfarenhet är i alla fall att jag under skolåret är mycket mer stressad och trött än vad jag är under sommarlovet när jag sommarjobbar. Det kan ju till en liten del också bero på att sommar är sommar och allt känns lite enklare då. Men största orsaken är nog den att jag har ett antal timmar att jobba varje vecka (det där normala, lite på 38 timmar) och när jag inte är på jobb är jag helt enkelt ledig. Inge extra arbeten att göra som tar upp halva fritiden.
Hur som helst så tror jag nog att det utbrändhet har en del med personligheten att göra, precis som någon tidigare nämnde.
Anonym, du kunde läsa på lite innan du uttalar dig. Utbrändhet är ingen modefluga eller något man tar till för att komma undan, utan en allvarlig sjukdom orsakad av långvarig stress utan återhämtning mellan varven. Stress i sin tur kan bero på en massa olika saker och behöver inte ha något med tidsbrist eller många järn i elden att göra. Kanske typ cancer eller hjärtinfarkt också är ett sätt att komma undan enligt dig. Eller på modet. Nä håhå, säger jag bara.
Nå nää, utbrändhet är ingen modefluga men lätt att ta till då arbetet/studierna känns tunga. Jag har t.ex. erfarenhet av att folk på jobbet blivit utbrända och dessa personer har 50% mindre arbete än jag. Och detta kan endast bero på att a) dessa människor helt enkelt inte tål stress/mycket jobb/har för höga krav på sig själva eller b) det är lätt att skylla på utbrändhet då man inte ids eller orkar arbeta. Visst finns det personer som på riktig är utbrända men det finns också en hel del som har lägre arbetsmoral och skyller på burnout.
Dethär inlägget hade inge direkt med Linns fråga att göra men bara måste kommentera för även om det garantera finns personer som på riktigt lider av burnout så finns det garanterat personer som inte gör det men likväl skyller på det – i synnerhet i arbetslivet. Sen tror jag att det är lättare att gå i väggen då man studerar – de är fritt och man är sin egen chef, dessutom är man ofta ung då och saknar ordentlig arbeserfarenhet som kanske kunde spegla sin studiestress mot. Därför är det kanske lättare hänt att man ställer för stora krav på sig själv uner studietiden.
Fel. Här kommer alternativ c: Vad vet du om vad de människorna har i sitt liv totalt sett? Sjuk anhörig? Relationsproblem? Dödsfall nån tid tillbaka? Psykiskt illamående som man döljer på jobbet? Väldigt ofta ligger det en sorg under ytan, något som gör att man totalt sett förbrukar mera energi än man har. Utbrändhet handlar inte om vem som ”gör mest” på jobbet. Det kan hända att de människor som du ser ner på som ”svagare” är ”starkare” i bemärkelsen att de totalt sett har mycket mer på sina axlar (och har haft i många år – det kan vara en gammal sorg som måste bearbetas i eftertid för att den ignorerats).
Mycket bra poäng Lina!
”Modefluga”… ja tjena, folk borde inte få uttala sig, om de aldrig haft det svårt i livet och lärt sig veta innebörden av ordet ”ödmjukhet”.
Jag gissar att du hör till gänget på arbetsplatsen som går runt och pratar illa om en arbetskollega för att han/hon är sjukskriven. Folk som är sjukskrivna för utbrändhet är verkligt sjuka och bör respekteras. Det behövs inte många elaka ord förrän en utbränd skadar sig själv. Detta är ett tillstånd som präglas av mörker.
Vilken trångsynthet! Jag blir verkligen upprörd över de kommentarer jag läser här. Att bli utmattad under studietiden är verkligen inte ovanligt och att säga att man därav inte kommer att kunna klara av arbetslivet är ju helt absurt (en sån pessimism!). Jag kan av erfarenhet säga att jag tycker min studietid har varit mycket tyngre än tiden då jag arbetat kl. 8-16. När det kommer till studier så kan man alltid läsa lite till på en tent, finslipa ett arbete lite mera osv. Det finns ingen som sätter gränser för hur mycket du jobbar medan du på jobbet går hem kl.16 och behöver oftast inte tänka på arbetet efter det. Bland annat därför tror jag att många som har en personlighetsstruktur som innefattar t.ex. samvetsgrannhet, noggrannhet, höga krav och perfektionism är mer benägna att bli utmattade under studietiden (och givetvis även i arbetslivet). Jag tycker att bl.a. Linas och Annas kommentarer är mycket viktiga och jag instämmer med dem. Om du blir utmattad under studietiden så har du en möjlighet att prioritera om och förändra ditt förhållingssätt till livet. Många som blir utmattade har möjlighet att gå i psykoterapi där du jobbar med just detta. Således blir du medveten om när det är dags att sakta ner innan du hamnar i samma situation igen. Så JO, de som har varit utmattade kan gott och väl klara av arbetslivet och jag tror att dessa människor faktiskt är extra förberedda på arbetslivet och dess utmaningar. Jag skriver utfrån egen erfarenhet och de som inte har varit i samma skor själva tycker jag att borde tänka efter en extra gång.
Ja usch vad upprörd jag blir. Att bli utbränd är det en lång och kvistig väg till, ngt som kommer smygande under flera års tid, inte nåt man tar till för att komma ifrån. Att vara utbränd innebär att det autonoma nervsystemets balans rubbas i sin jämvikt, samt att serotonin-nivån i hjärnan blivit för låg. Det är långt ifrån samma som att bara vara trött eller stressad, det är inte heller samma som att vara deppad en tid – utan man har helt enkelt inga psykiska eller FYSISKA krafter kvar. Det är ungefär som idrottarnas ”Ylikunto”, gå in å läs på det på wikipedia så ser ni vad som händer med organismen i ett överbelastningstillstånd som det kan ta flera år att komma ur. Man får problem med sömnen, hjärtat, temperaturregleringen, matsmältningsbesvär, värk, oregelbunden menstruation… Det finns ingen jämvikt i kroppen, och det tar länge innan man får den tillbaka, ibland flera år. Mycket allvarliga saker! Så du Karl, sköt du ditt, och kom ihåg att ditt val är ditt val. E säker på att din kvinnliga kollega har det nog jobbigt, och ska inte behöva ha dåligt samvete för din skull eller för att ni har så dålig arbetsledning. Och hoppas att hon inte behöver följa med denna diskussion i alla fall. Hälsn. en
psyk.sjukskötare.
Instämmer helt! Jag har inte själv drabbats men har stått sida vid sida och tvingats se på då min kämppis och dåvarande studiekompis föll in i psykos vilket personen i fråga aldrig kommer att tillfriskna i från helt o hålet. Min studiekompis kommer att få göra ett stort jobb med sig själv vid sidan om arbetet, hela livet ur! Att någon går in i väggen är verkligen inget man gör narr av i kafferummet. Järki käteen!
Sen att en del personer lämpar sig bättre för ett eller annat yrke är en helt annan diskussion.
Godnatt
Gick in i väggen förra hösten på grund av studier på heltid och att jag fick för mycket jobb kastat på mig. Jobbade nästan heltid samtidigt som jag studerade heltid. Och kunde ju inte säga nej eftersom jag är en person som måste prestera. Har också en son som idag är 2½ år. Fick då hjälp och idag studerar jag vidare och jobbar mindre. Men gud i himelin vad mitt mammasamvete plågat mig. Speciellt förra hösten
Hoppsan, så som anonym skrev (28/9 kl. 20.37), kan bara en som aldrig varit utbränd (eller vad man vill kalla det) skriva! Har själv varit det, dock ej av studier. Och det är inget jag ens skulle önska min värsta fiende. Det HELVETE man går igenom, oftast i många år, är en stor plåga, både för en själv och dom närmaste. Men, med facit på hand, så var det det bästa som kunde hända i mitt fall. Fick nya insikter som ledde till att jag kunde förändra mitt liv och idag lever jag min dröm! Och att bli utbränd/deprimerad är inget man väljer…
Susanne
att totalt gå in i väggen är för många i slutändan en bra sak, eftersom man i och med det tvingas inse att man inte kan köra på för fullt utan måste sakta ner, eftersom kroppen och psyket inte klarar av det höga tempot.
Det är väl så att det finns personer som tål mer och vissa mindre… Andra söker sjukledigt på lösare grunder än andra, vilket förstås lite gör sådana som orkar jobba och fungera ovsett vad lite bittra…
Känns som att de flesta som kommenterar ”för” utbrändhet här är relativt unga personer som inte riktigt har en insikt i hur livet kan se ut efter studier och ”sommarjobb”… Kanske synen ändras med några år till på nacken..
Nej synen ändras inte med några år till på nacken. Herrejess så fri jag känner mig när jag har gradun avklarad och bara behöver jobba. Istället för att jobba och studera. För vad tror ni besserwissers, att de som studerar sitter och läser lite och sen säljer glass på sommaren? Tre deltidsjobb och ständigt dåligt samvete över ogjorda skolarbeten som på något sätt ska pressas fram efter en hel dag på föreläsningar är mera vad det handlar om.
Herregud jag klarar inte ens av att läsa här i kommentarsfältet för jag blir så provocerad och besviken på folks okunskap och brist på empati. Och att titulera sig själv som äldre och mer erfaren och mogen o sen kläcka ur sig såna kommentarer som här ovan…argh jag blir så ilsken så jag nästan spricker. Och jag som faktiskt inbillade mig att kunskapen om psykiska problem och avstigmatiseringen kommit så långt i vårt samhälle att ingen normal människa kan tänka o tycka såhär längre. Fasen jag vill ju aldrig ut i arbetslivet från föräldraledigheten om verkligeheten är den att man då i sin arbetsmiljö omges av kollegor o chefer som på allvar har en sån här vidrig människosyn som tror att dom som blir utbrända bara vill komma ifrån då det känns lite tungt eller att dom helt enkelt ‘tål mindre’. Uj uj uj.
Ja Joanna, du är inte den enda som blir inte så lite mörkrädd här! :/
Frågan är om det faktiskt är på grund av studierna man blir utbränd, eller om det finns annat i livet som i kombination med de krav som studier/arbete ställer leder till utbrändhet. Är allt annat i skick i livet, relationer, ingen traumatisk barndom som plötsligt kan slå tillbaka, ekonomin, hälsan etc. så har jag svårt att tro att speciellt många blir utbrända på grund av studier enbart.
Visst, om man plockar på sig fler kurser per termin än ”det är tänkt” så ökar naturligtvis risken att det blir för tungt. Men då är det snarare mängden man ålagt sig själv som orsakar utbrändheten än studierna i sig.
Linn, om du ska skriva en artikel eller liknande så tycker jag det vore intressant med ett resonemang kring vad som egentligen menas med att bli utbränd på grund av studier. Menar du då just kurserna, tenterna, inlämningsuppgifterna, eller studielivet i sig?
Jag ställer mig rätt frågande till det myckna arbetandet vid sidan av heltidsstudierna. Klart man blir trött om man studerar heltid och jobbar halvtid! Måste man faktiskt jobba vid sidan av? Handlar det inte mycket om vilken levnadsstandard man vill ha? Jobbar man för att ha råd med täta krogbesök, egen bil, tre resor i månaden till avlägsen hemort, iPhone, märkeskläder etc. så är det i min värld inte egentligen studierna som gör en utbränd.
Jag tror de flesta jobbar vid sidan av studierna för att ha typ en säng att sova i och mat att äta. Och kanske lyxa till det med en öl på nationen.
studiestödet är som högst runt 470 euro i månaden och i det ingår bostadsstödet. efter att ha betalt hyran som för en genomsnittlig etta ligger kring 400 euro i månaden (förutom i huvudstadsregionen) finns det inte direkt mycket kvar att leva av, oberoende vilken levnadsstandard man eftersöker.
Är det inte självklart att ingen blir utbränd av studier allena? Som Mikaela skriver har en studerande inte mycket att leva på. Jag vet inte hur det är med er, men jag handlar nog mat för mera än 70 euro i månaden. Resor kan man glömma. Har man råd med en ny telefon när den gamla går sönder har man tur. Märkeskläder? Haha. Har du lagt märke till hur låg medelåldern bland loppisbesökarna är?
De flesta har utöver studierna ett eget hem, räkningar och en egen kropp att sköta om, medan många också har barn.
Jo, man måste verkligen jobba vid sidan om för att klara sig. När jag flyttade till Helsingfors för att studera fick jag inte en studiebostad, utan måste söka en etta privat. 640 euro i månaden betalade jag då jag flyttade in, för en lägenhet som definitivt inte höll någon lyxstandard. Och hyran höjdes punktligt varje år som jag bodde där, ända tills smärtgränsen för mig kom emot vid 680 euro. Som det redan skrevs är bostads+studiestödet 470 euro. Jag låg alltså på ungefär minus 200 euro varje månad, och det var bara boendet. Så vill man ju gärna kunna äta, åka buss, träna, klä sig i något och ha ens något litet socialt liv. Gå till läkare och tandläkare vid behov. Gärna ha vatten, el och internet, som då inte ingick i hyran. Hemförsäkring och tv-avgift. Och kanske kunna köpa en födelsedagspresent eller julklapp.
Därför har jag jobbat. Vid sidan om studierna, under de föreläsningsfria veckorna, varje dag under ”sommarlovet”. Det är det enda sättet för mig att klara mig. Klart man blir trött, men vad har man för val?
Dessutom förväntas man skaffa arbetserfarenhet medan man studerar. Vi ska bli färdiga allt snabbare och samtidigt visa upp en CV fylld med relevant arbetserfarenhet. Att som nyutexaminerad försöka hitta jobb med noll arbetserfarenhet, inte en chans.
Det är inte meningen att låta bitter. Jag menar bara att det är så här min vardag ser ut, och i den saknas nog den lyxiga levnadsstandarden som du beskrev.
Jag förstår inte ens behovet av att utreda en sådan här sak. Självklart kan man vara utbränd på grund av studier. Att säga att ett liv är för ”enkelt” under studierna, och således ska man inte bli utbränd, är inget som någon annan är i stånd att bedöma. Ingen kan komma och säga att någon annans liv inte är tillräckligt komplicerat för att det ska bli för mycket. Kommer en som klarade studierna utan att gå in i väggen ha det lättare i arbetslivet? Inte nödvändigtvis. Kommer en som gick in i väggen under studierna ha det svårare i arbetslivet? Varför skulle den? Det är ungefär som att säga att den som aldrig körde i diket året efter att den fått körkort aldrig heller kommer att göra det senare i livet och vice versa.
Jag är gymnasielektor sedan ca 12 år tillbaks. Vårt yrke är extremt stressigt både på dagen och sen arbetas det till kl 21 på kvällarna och helgerna.
Men då jag studerade naturvetenskaper (magistersexamen) var nog tempot ngt helt annat kan jag lova.
Att vara gymnasielektor tär verkligen på en, men går ändå inte att jämföra med min studietid. Speciellt inte gradutiden, då det först skulle labbas i ca 7 månaders tid. Man sku verkligen lyckas med varje steg och få ngt resultat att presentera, annars fanns ju ingen gradu. Sen skulle gradun skrivas på ngt magiskt vänster för att sen kunna presenteras och godkännas.
Sen kom ju Peffan-tiden (…) och diverse ämneskompletteringsstudier på ”ynka” 100 sp för att behörigheten sku va kirrad.
Det var skönt då jobblivet tog vid och jag äntligen själv kunde börja påverka mera. Vilken vinkling vill jag ha på min undervisning? Vad är viktigt för eleverna, vad KAN jag faktiskt lämna bort? Producera eget material, uppgifter och laborationer. Sporra eleverna, väcka deras intresse för naturvetenskaper via spännande laborationer. Kunna påverka vilka kurser som skolan skall ha i sin läroplan och dessutom själv få skräddarsy extra valbara kurser inom skolans egen regi, *aaaaaaah*. DET känns riktigt bra och är väldigt stimulerande!
Kämpa på med studierna. Sök MÅNGA olika jobb. Förbered er MYCKET inför arbetsintervjun. Ge INTE upp. Till sist får du ett fast jobb (även om vägen är lång att vandra). Lycka till!
Hmm… Jag tycker att S har en vettig aspekt på det hela. Det ÄR inte ens sak, som gör att man blir utbränd. Man kanske inte alla gånger vet vad det är, som gör att bägaren rinner över. Det är ju så lätt att säga, att man jobbar för mycket. har tunga studier mm. Men det handlar snarast om en obalans i tillvaron, och jobbar/studerar man då för mycket, så kan det gå åt pipsvängen…
Tack och lov finns det fantastiska terapiformer idag, som kan ge dig verktyg att ta tag i det som är i obalans!
Du, en till anonym, man söker nog inte sjukledigt på lösa grunder (om vi pratar om utbränd/deprimerad på riktigt). Tror du att det går att jobba, efter nätter utan sömn, ångest, gråt mm. Sen handlar det heller inte om att tåla mer eller mindre. Som jag skrev tidigare, ingen väljer frivilligt att bli utbränd!!!!
Susanne
Intressant att läsa andras tankar kring detta.
Studierna blir så lätta/svåra som man gör dem (beror kanske nog oxå på vad man studerar å på vilken nivå plus om man känner man har valt rätt).
Var trött en period då jag studerade, hjälpte att sakta av på takten å sluta på kvällsjobbet jag då hade och Ja det är möjligt!!
Allt handlar väl om att hitta en balans…
Jag e född ganska nära mitten av 80-talet å jag har iaf. velat ha allt på en gång och det bums med detsamma :) Nå detta sätter juh en hel del krav på en själv oxå…
Så nu efter ”en lång” sjukskrivningsenare har jag insett att jag får så lov att dra ner på mitt slit-å-släng liv och försöka hitta en balans i vardagen å vara nöjd och tacksam för de små sakerna i livet istället för alla de utlandsresor och shoppingturer jag tidigare ägnat mig åt.
Visst jag drömmer fortfarande om mitt drömjobb och jag vet att en dag kommer jag ha det, men nu tar jag ett steg i taget :)
Jag kan bara säga en sak: jag fattade inte ens att jag var ”utbränd” när jag inte kunde ta mig ut ur lghten eller ur sängen ens haha… För mig var det helt och hållet hormonellt för nu klarar jag stressen så mkt bättre eftersom jag fått hjälp med mina fysiska besvär! För mig skapades inte min hormonella besvär av universitetsstudierna men stressen jag utsattes för speciellt de två första åren blev för mkt för mig i kombo med allt annat som hände utöver studierna som jag inte vill gå in på här… Men nu når jag fått hjälp med mina fysiska besvär mår jag bättre och känner mig starkare än på länge! Jag tror att jag bara kommer bli mer rustad för stress med åren!
Jag känner mig nästan tacksam över att ha nått en botten för det enda jag kan göra är att ta mig uppåt istället för att falla ner mot botten senare i livet! För mig är botten inte heller ngt läskigt längre eftersom jag vet att jag har mskor som älskar mig även om jag inte är kapabel till så mkt… :-) att ha med sig den vetskapen gör mig stark bara i sig! Den jag är står inte och faller med vad jag är kapabel till – något jag alltid dock vetat men nu rent praktiskt verkligen fått fysiskt känna! :)
Denna gång var det jag som inte kunde vara stark – tidigare i livet har jag hela tiden behövt vara ”den starka” för andra mskor… Nu var det min tur att vara den svaga – och även om jag inte trodde det om mig själv så blev det så och det är jag faktiskt tacksam för idag att ha fått erfara! Jag tycker alla borde få ha sådana mskor jag har haft i min omgivning under den här tiden – som stöttar och älskar utan att förvänta sig ngt tillbaka eller kräva ngt av mig än att se bortom det tillståndet jag befann mig i då det var som värst!
En sak är säker – sådan kärlek kan läka dem värsta såren! ;) livet är inte alltid en dans på rosor – inte för mig i alla fall – men å andra sidan är den dansen jag dansar så mkt mer intressantare! :) den innehåller djup och kärlek – ngt av det bästa i världen! Rosorna kan jag vara utan! ;-)
Ja och då jag studerade jobbade jag inte alls vid sidan av studierna för det fanns ingen chans att klara av de naturvetenskapliga studierna om man inte ägnade all tid åt dem. Man klarade helt enkelt inte tentorna då (krävdes 60% för att få godkänt och ca 3 veckors plugg inför tenten).
Man kan inte ha stora utsvävningar då man studerar. Det måste man bara inse. När man inser det behöver man inte både studera och jobba samtidigt och då blir studierna även lättare.
Nuförtiden tror t ex redan abina att ”ledigheten” före studentskrivningarna är till för att jobba och tjäna lite pengar, så man kan festa och shoppa *suck*.
En intressant diskussion och många tankar. Jag kan inte låta bli att säga några ord själv.
Man kan inte direkt sätta likhetstecken mellan det att någon som blir utbränd under studietiden inte kommer att klara arbetslivet. Saken är helt enkelt mycket mer komplex än så. Att man blir utbränd har mycket att göra med saker som inte relaterar till arbetslivet. Man kan inte säga att om jag jobbar x antal timmar per vecka utan att bli utbränd så borde du klara det oxo. Det finns liksom ingen objektiv skala att mäta stress på. Det som stressar mig kanske inte alls stressar Pelle, och det som stressar Peller är en walk in the park för mig. För att vi har olika bakgrund.
Sen hade Yvonne en viktig poäng, ordet utbränd är något som missbrukas enormt mycket. Många talar om utbrändhet när det egentligen handlar om trötthet eller ”lejdon”, som vi säger här i Österbotten. När någon säger att han blev utbränd och åkte till Grand Canaria i två veckor och vilade upp sig och sen är ok igen så handlar det inte om utbrändhet. När man är utbränd är nog det sista man gör att åka på någon resa.
Det är inte heller så att man känner på sig att oj, oj nu håller jag på att bli utbränd så jag måste sjukskriva mig ett par veckor. Då handlar det oxo om något annat. Det sista man vill erkänna när man är utbränd är just det att man är utbränd.
Jag har läst en pro-gradu om depression/utbrändhet bland studeranden nyligen. Det var ngn spec.lär.stud. som skrivit. mycket fakta – löns att läsa och se hur vanligt det faktiskt är och orsakerna till varför de ansåg sig fallit ner i det djupa hålet! Rekommenderas!!!
Pingback: vi måste prata om det här | ett ritstift i din rumpa
Här är en till tjej som pluggar till jurist. Det första året var jobbigt. Det är en väldigt stor omställning att direkt efter gymnasiet sadla om och börja läsa tentlitteratur för varje tent som omfattar ca 3.000 sidor. På ett år blir det över 10.000 lästa sidor och många tenter blir underkända för att du helt enkelt inte har tillräckligt med tid att snappa in informationen som är oändlig. Har dessutom arbetat hela tiden på sidan om och inte haft lov under sommaren eller julen eftersom jag jobbat… Ibland har man bara gråtit eftersom ytterligare en tent har gått åt skogen och man inte fått några studiepoäng på grund av det….. Det känns väldigt omotiverande att börja om från början och läsa dessa 3.000 sidor igen då det inte är sagt att man kommer igenom fastän man lägger ner flera veckors tid på tentläsningen och verkligen gör sitt bästa.
Jag önskar att samhället en vacker dag kunde ha lite mera förståelse för hur både det psykiska och fysiska påverkar varandra. Vill inte ge mig in i pajkastningsdebatten som en del kommentarer ovanför inbjuder till mer än att jag tycker att det är synd att en del fortfarande har en så inskränkt syn på begreppet utbrändhet.
Jag antar att jag kan titulera mig som en av de som blivit utbränd ”p g a studier”, men vis av erfarenheten skulle jag vilja påstå att det inte är studierna i sig som gör det utan det handlar istället om en kombination av personliga egenskaper. Ofta perfektionism, kontrollbehov i kombination med en prestationsbaserad självkänsla som gör att man aldrig är nöjd själv med det man gör, även om ens arbeten i förhållande till andras prestationer klart överstiger snittet. I mitt fall var det även en kombination av att jag var så förbannat ambitiös och uppskrämd över framtiden. Jag ville studera och få bra betyg, samtidigt som jag absolut inte klarade mig ekonomiskt på de stöd jag fick utan var tvungen att jobba. Jag ville så förtvivlat gärna ge 120 % i alla sammanhang där jag var tvungen att prestera och under en tid gick det också. Utbrändhet är någonting som kommer smygande. För merparten av oss som drabbas handlar det oftast inte om att man bara vaknar en morgon och känner att det är helt färdigt, att det inte går att komma ur sängen. (Även om det också inträffar).
I mitt fall snurrade karusellen allt snabbare och snabbare och jag klarade inte av att avgöra vad som var en viktig prioritering eller inte. Jag kunde t.ex inte förstå att man helt enkelt inte kan planera in sin vecka sju dagar av sju så att det aldrig finns en lucka. Jag kunde inte förstå att något var fel när hela min ”fritid” gick åt till att hinna ikapp med vad jag aldrig annars hann med: handla mat, tvätta, diska et cetera. Försöka hinna ikapp med skolarbeteten som lätt hamnade efter. Det här hände mig 2008 och fyra år senare när jag pluggar på universitet är det någonting som fortfarande förföljer mig eftersom det är förrädiskt lätt att falla in i gamla beteendemönster.
Skillnaden idag är att jag förstår att be om hjälp. Jag har slutat att skämmas. Att jag begriper att även andra faktorer förutom ekonomisk oro spelar in i helhetsbilden som på lång sikt leder till utbrändhet. Jag har slutat att bry mig om ifall ”folk” tycker att jag är osocial eller inte eftersom jag kommit till insikt att jag behöver få ha mycket tid för mig själv, och bara planera in ingenting. Jag tror personligen att det svåraste för oss som drabbas är att försöka fokusera på en sak i taget. Speciellt i dagens samhällsklimat där vi hela tiden hyllar Den Lyckade Entreprenören med perfekt jobb, kropp, ekonomi och givetvis ett berikande socialt liv. Man känner sig så lätt otillräcklig för att man ”bara” pluggar och kanske har ett ”banalt” jobb på sidan om och inte ett kreddigt och coolt extraknäck att förgylla CV:t med.
Diskussionen om detta kan ju givetvis bli hur lång som helst så jag ska nog avsluta min kommentar småningom. Vill dock uppmana dig om du/ någon som läser det här och kanske känner igen dig, att ta dig själv och dina symptom på allvar. Ingen annan kommer att kunna göra det. Det finns en problematisk gråzon att ta i beaktande dock och den skulle jag vilja definiera som att det är lite fint att vara stressad men skamfyllt och skämmigt att vara utbränd när man väl hamnar där. Någon annan skrev redan innan också att det är stor skillnad på att vara deppig och deprimerade, vilket jag håller med om. Mycket handlar om att komma till insikt om sig själv och framförallt kanske att förstå att en sjukdom som utbrändhet kan ta sig många uttryck och det är ingenting som man kan sminka bort eller få att försvinna för att man försöker orka lite till, ta på sig lite snyggare kläder eller försöka bita ihop lite extra. Man behöver inte se ut som ett deprimerat lik för att vara utbränd och ofta kanske det är där som man lurar sig själv? Själv förstod jag nog inte hur jobbigt jag hade haft det under ett par års tid före jag träffade min nuvarande psykolog och berättade om min livshistoria för henne och hon sa till mig: ”Det låter som att du haft det väldigt,väldigt tungt”. Då först trillade poletten ner.
Jag gick totalt in i väggen andra året när jag studerade… fick avbryta ”allt” och fara hem. Lärarna ville att jag skulle gå kvar två månader till för då skulle jag kunna skjuta upp studierna och komma tillbaka, men jag kunde inte ens se en vecka framåt – två månader verkade som en evighet som jag aldrig skulle kunna ta mig igenom. Det blev inte bättre genast bara av att avbryta, tvärtom… och fick jag kämpa väldigt länge efteråt. Klarade inte av att träffa människor, låg och grät av ångest på nätterna, hade absolut ingen vilja till någonting. Det är bara tre-fyra år sedan nu men alla de där månaderna är som ett svart hål, jag har nästan inga minnen alls från den tiden.
Tyvärr har jag inte riktigt lyckats komma tillbaka helt, har inte ännu vågat börja studera igen/något annat (har försökt, men… nej.) Skall göra ett nytt försök så småningom, man VILL ju studera! Vill ju bli något… vill ju inte kasta bort sin studentexamen och de drömmar man hade före allt gick som det gick. Men det får ta sin tid, försöker leva en dag i taget med minsta möjliga stress. Förr var det allra jobbigaste alla frågor man fick, att ständigt känna sig tvingad att förklara (varför man inte är färdigutbildad och just fixat heltidsanställning vid 23…, eller som nu, vid 25, att man faktiskt inte har en aning om ”vad man ska bli”). Men långsamt kommer man över den pressen också – folk får fråga men jag är inte skyldig att förklara, när jag inte ens själv förstår alla hur och varför. Så var det utbrändhet eller vad var det? Jag vet inte… men jag vet att just då var det ytterst verkligt och jag kunde inte agera annorlunda än jag gjorde, kunde inte tänka rationellt eller smart eller på ”vad som var bäst för karriär och yrkesliv”. Man gick bara in i survival mode och ja, där handlar det om sömn, mat och att ta sig igenom ”idag”. Studier och arbete finns överhuvudtaget inte på kartan, annat än förknippat med skam och känsla av att ha misslyckats.
Men att utbrändhet skulle vara en modefluga eller något man gömmer sig bakom… Njä. Men samhället har förändrats, kraven och förväntningarna på unga människor (eller människor överlag!) är höga. Om man dessutom är en människa med höga krav på sig själv…
Det är inte sagt att bara för att man varit utbränd när man är ung blir det sedan svårt att klara arbete och familj och allt det som kommer med åren, tvärtom kan det vara en styrka – man vet var man har sig själv och sina gränser, och förmår ställa sitt liv i enlighet med det. Man hinner parera. Förhoppningsvis!
Det är som med mycket annat: Utbrändhet är något som kommer smygande, så att man inte nödvändigtvis märker någon skillnad från en dag till en annan. Därför kan man inte avgöra vad som inte längre är normalt, eftersom man ju tycker att hela ens tillstånd är helt normalt då det pågått så väldigt länge. Och just därför blir jag himla nedstämd av attityden som går att utläsa av många av kommentarerna här, främst i början av tråden. Tydligen finns det en hel del kvar att göra vad gäller att informera om vad utbrändhet är. (Symtomatiskt eller inte så är ju inte utbrändhet en sjukdomsklassificering hos fPA utan blir man utbränd klassas man som deprimerad, eller under nån annan ”lämplig” beskrivning. Tror det ger en viss skevhet i vad det på riktigt innebär att vara utbränd.)
Oj, här finns det troll minsann!
Att bli utbränd som studerande har inte nödvändigtvis någon koppling till hur man fungerar i arbetslivet. Tycker argumentet är lite dumt, för även om så var fallet med utbrända så är utbrändhet rent kostnadsmässigt ett mindre problem än det faktum att skolorna utbildar arroganta skitungar som inte har arbetsmoral.
När studielivet börjar erbjuds en buffé av aktiviteter, och det händer lätt att man plockar på sig lite för mycket. Den värsta vardagsstressen jag upplevde var att studiestöd-systemet inte fungerar. Att man studerar betyder ju inte att man ska behöva bo bland knarkare, ursäkta min segregering.
Jag själv var aldrig utbränd i den meningen, även om jag var sjuk stor del av studietiden. Antar att det skulle ha varit bra om SYH faktiskt haft läkare och sjukvård för studerande, och inte bara en person som sagt: ”Du är förmodligen stressad. Gå hem och vila en vecka”.
Kraven på dagens studerande är höga, och systemet bygger tyvärr till stor del på att ”pappa betalar”. Finns inte det alternativet så måste man försöka finna sin egen väg.
Olika utbildningar är ju givetvis olika krävande. Mina vänner som studerade till lärare bodde ju i princip på Peffan. På IT ingenjörsutbildningen visste man knappt vem som gick på ens klass.
Jag har blivit färdig i maj 2012 och det kändes verkligen som att man höll på att bli utbränd under studietiden. Fattar inte folk som tycker att studier är ”bara” och jämför det med senare arbetsliv.
Under studietiden lever man på minimal ekonomi. I praktiken ska man leva på ca 2 €/dag. För att kunna leva på lite annat än nudlar så jobbar man vid sidan om studierna. Alltså man studera 100% och jobbar ungefär 50%=150%:s arbete! Man har en massa deadlines att hålla.
Då man är i arbetslivet gör man det man måste på jobbet och då man kommer hem har man inget mer som har någon deadline. Då man studerar jobbar man först på skolan kl.9-16 och sen fortsätter skolarbetet hemma ända till sena kvällen.
Ni som kommenterar att det inte är tungt att studera så har antagligen studerat på stenåldern eller så har ni varit jävligt bortskämda med att föräldrarna betalat allt, eller så har ni bott hemma ända tills ni varit 40 år.
Jag har haft som motto att då jag flyttar hemifrån så är det MITT liv och inte mina föräldrars. Alltså jag betalar för mig själv.