En riktigt fascinerande diskussion om utbrändhet i studielivet pågår just nu i det här kommentarsfältet. Kom gärna med synpunkter hur ni ser på det här ämnet!
(bör kanske påpekas att jag inte håller på att springa in i väggen, trots hektisk vecka – behöver bara komma i kontakt med slutkörda studenter)
Jag kan bara säga en sak: jag fattade inte ens att jag var ”utbränd” när jag inte kunde ta mig ut ur lghten eller ur sängen ens haha… För mig var det helt och hållet hormonellt för nu klarar jag stressen så mkt bättre eftersom jag fått hjälp med mina fysiska besvär! För mig skapades inte min hormonella besvär av universitetsstudierna men stressen jag utsattes för speciellt de två första åren blev för mkt för mig i kombo med allt annat som hände utöver studierna som jag inte vill gå in på här… Men nu når jag fått hjälp med mina fysiska besvär mår jag bättre och känner mig starkare än på länge! Jag tror att jag bara kommer bli mer rustad för stress med åren!
Jag känner mig nästan tacksam över att ha nått en botten för det enda jag kan göra är att ta mig uppåt istället för att falla ner mot botten senare i livet! För mig är botten inte heller ngt läskigt längre eftersom jag vet att jag har mskor som älskar mig även om jag inte är kapabel till så mkt… :-) att ha med sig den vetskapen gör mig stark bara i sig! Den jag är står inte och faller med vad jag är kapabel till – något jag alltid dock vetat men nu rent praktiskt verkligen fått fysiskt känna! :)
Denna gång var det jag som inte kunde vara stark – tidigare i livet har jag hela tiden behövt vara ”den starka” för andra mskor… Nu var det min tur att vara den svaga – och även om jag inte trodde det om mig själv så blev det så och det är jag faktiskt tacksam för idag att ha fått erfara! Jag tycker alla borde få ha sådana mskor jag har haft i min omgivning under den här tiden – som stöttar och älskar utan att förvänta sig ngt tillbaka eller kräva ngt av mig än att se bortom det tillståndet jag befann mig i då det var som värst!
En sak är säker – sådan kärlek kan läka dem värsta såren! ;) livet är inte alltid en dans på rosor – inte för mig i alla fall – men å andra sidan är den dansen jag dansar så mkt mer intressantare! :) den innehåller djup och kärlek – ngt av det bästa i världen! Rosorna kan jag vara utan! ;-)
Skrev om en pro-gradu i det förra inlägget om utbrändhet. Kolla det. Ett hett ämne!