Skulle det här ha varit för en månad sedan skulle jag ha varit riktigt, riktigt vräsig och sur efter att ha blivit väckt halv åtta på en lördagmorgon. Nu för tiden gör det iiingenting, eftersom jag slocknar som ett ljus runt 22 varje kväll, haha. Jag har blivit en riktig drömsambo. Man kan aldrig prata med mig på kvällarna, för i regel sover jag. Hela tiden. Överallt.

Men idag studsade jag upp som en gummiboll. Eller nej, först samlade jag alla under mitt täcke och kramades som en galning. Det är egentligen jättekonstigt att vara borta från barnen så här mycket. Det hade nog varit helt annorlunda om jag hade haft Matheo på dagis sedan han också var 1,5 år. Ett helt annat liv. Så förfärligt mycket jag hade gått miste om, som jag inte hade haft en aning om att jag hade gått miste om. Nu inleder vi en period där barnen har bara tre dagisdagar per vecka. Känns säkert oerhört skönt för dem. Men fortsättningsvis lite sorgligt för mig. Inget dåligt samvete eller så, men jag saknar dem. De där få timmarna vi har efter skolan varje dag är inget liv.

Därför är lördagar ljuvliga. Då är allt som förut. Barnen är utvilade, leker snällt och jag pillar på en födelsedagspresent. Vaknar gärna jättetidigt, så dagen blir lång. ”Nu behöver jag mysas”, säger Matheo hela tiden och så lägger vi oss i sängen under ett täcke. Behöver. Det är exakt vad vi behöver. Mysas.