”Men varför kommer du redan nu?”, frågade Matheo när jag hämtade upp barnen efter skolan idag. ”Du förde mig, sedan sade det chip och så var du tillbaka!”. Vet inte exakt hur länge ett chip är, men det var kanske precis vad jag behövde höra för att bli världens, i särklass, lyckligaste typ just den här torsdagseftermiddagen klockan 16. Båda var jätteglada, solen sken och till och med jag kände att jag hade lite kvar att ge när vi sprang gatan ner.
Bara det går någon vecka kommer vi att världsvana i det här systemet. Bara de här gnälliga kvällarna med gråt, gråt, gråt och skrik, skrik, skrik från Milkens håll passerar. Huvudsaken är att båda har accepterat situationen om dagarna. Och att de trivs, leker, sover, äter, pratar och bondar på dagis. Då kan jag ta emot det där kvällstrotset med öppna armar. Så kära barn: Feel free to skrika och trotsa och gnälla hur mycket ni vill. Testa hur mycket jag håller. För jag håller. Utanför dagis finns vi faktiskt alltid här. Bring it on bara. Men sedan när ni inser det: Då vill jag gärna existera i isande, vilande, konstant tystnad i flera månader, tack så mycket.
Duktiga är ni hela gänget!! :)
Men vi saknar er!
Saknar er också!! Hör av er när ni landat och orkar med lek och bus nån eftermiddag/kväll?
Absolut!
”Chip”, alltså. Bra att veta hur det skrivs. Allt händer alltid ”chip”, men jag har liksom bara tagit in det auditivt.
Fint med en sån fin dag!
Jag testade med tjip, men det kändes lite knasigt i sitt utseende. Tjip. Chip.
Ja, mina tankar har också farit iväg åt ”tjip”-hållet, eller ”tchipp”, eller nåt sånt, men hela tj-grejen känns fel.
Sen finns det såna ungar som aldrig blir världsvana i systemet, fråga mig – jag vet. Vill ännu en gång kommentera som motvikt till alla peptalks… Vår levnadsglada unge blev som förbytt då hon började dagis, kvar blev en gråtig och ängslig unge.
Men än finns det hopp, för varje dag har varit lite mildare än den föregående. Det skriks som fan, men mindre och mindre hela tiden. En hoppingivande utveckling!