Hej kvällen, tack för att du äntligen kom. Jag har väntat på dig hela dagen. För den här dagen började så omänskligt tidigt. Klockan sju, nämligen. Var så suddig i ögonen att jag hällde kokande vatten över min handled. Fick ont och brännblåsor. Åt. Klädde på oss. Lämnade på dagis. En i personalen tog emot Milken och berättade för mig vilken aivan, aivan ihana tyttö vi har. Styrde Tunturi Sainten mot skolan. Värsta, bästa frihetskänslan när jag cyklade över Brändöbron.
Tog hissen upp till G5. Blev bjuden på frukost och kaffe. Träffade min klass. Vi är fem stycken oerhört privilegierade som får ta del av allt det här stora. Kommer att bli en tajt liten grupp. Kommer att bli svinroligt. Älskar redan den här utbildningen. Bekantade oss. Lunchade. Hade lektioner. Och intrapersonell kommunikation med skådis. Hamnade avbryta på hälft eftersom dagis stänger 17. Cyklade hem över bron med andan i halsen och mjölsyra i benen. Slängde cykeln på gården och sprang som en galning till dagis.
Och där satt de. På en sandlådskant. Som sista barn kvar på gården. Matheo var ledsen, satt i famnen på tanten och snyftade. Alla andra barn hade åkt hem för länge sedan och han trodde att det var kört. Gick hem. Svalde gråten och blinkade som en tok. Var trött. Hungrig. Tyckte synd om barnen.
Kom hem. Åt gårdagens kycklingsoppa med kokosmjölk och lime (dagens stora räddning!). Myste i sängen med barnen. Läste fem böcker för barnen. Badade barnen. Älskade barnen. Plockade fram kläder tills imorgon. Duschade. Grät. Lade barnen. Gjorde makaronilåda tills imorgon. Sami kom hem. Hängde tvätt. Och grät en gång till när Sami sade att jag ser så sur ut. Men jag ÄR ju inte sur. Bara så förbannat trött. Trött trött trött. Buhöööööl bröööl yyyl.
Så ja, kvällen, kan inte beskriva hur bra du känns.
Tack Linn för att du skriver så ärligt och fint! Det känns ända hit!
Tack för att du kommenterar så snällt. Kram!
Skola, bläääääää
Skola, jeeee! Trötthet och för lite tid, bläää.
Instämmer med Sofia: du skriver verkligen fint och ärligt och med sådan närvaro att jag ser de två sittande på sandlådskanten och känner din ångest över att du är den sista. De är de sista. Ni är helt grymma som gör det här!
Oj, alltså på ett bra sätt grymma, inte grymma som i dåliga. Plats för feltolkning där!
Haha, känner mig grym i ordets alla bemärkelser. Både bra grym och jävligt dåligt grym.
Lite av allt ;) o så tar jag fasta på det där med barnen då det just nu känns närmast hjärta men glömde skriva att skolan verkar super o hoppas du kommer att trivas lika bra som i dag! Lycka till!
Voj Linn, all empari härifrån. Jag är också jävligt rädd för den där jobb-dagis-vardagen, blä.
Campari kanske? :)
EmpaTi förstås.
tack så mycket!
Du e så fin! <3 Nu sover du och slappnar av. Allting blir mycket lättare då man har hållit på med vardagen en stund. Det blir rutiner….första veckorna kan vara jobbiga. Kram <3
Åh men det lät väl som en bra dag i det stora hela…lite bra lite dåligt, lite upp lite ned.
Som livet i det stora hela.
Kram Mrs G
Nej bröööl för sandlådskantsmilis och -matheo. Men vad kan man, snart är det fredag i alla fall. Sedan kan du ha önskedag för dina barn eller något (alla får välja aktivitet). Kämpa Linn!
du e bäst de blir bra tack
Fina Linn, välkommen till min vardag. Jag skulle göra vad som helst för ett exemplar till av mig själv. Veckosluten får en helt annan betydelse då man är i mitt i ekorrhjuet, då är det myyys och tankning av närhet och kärlek med bären som gäller. Låt inte det dåliga samvetet ta överhand, du gör rätt, du sliter som ett djur och det kommer att belöna sig. Det gör det alltid!! Kämpa kämpa!
Jag ser också barnen framför mig på sandlådskanten, buhu. Våra barn är också ofta sist på dagis, fast vi hämtar dem senast 16.30. De är inte lessna, men nog tar det lite i hjärtat ändå.
Åh, livet. Du beskriver det så bra! Sen nån gång, i ett parallellt universum där du har lite tid över, så vill jag ta en kaffe med dej. Kämpa på!
När jag har dagisjour hämtar jag vår flicka kl 16.30, och väldigt ofta är hon sist eller nästsist av barnen. Hon själv tar inte illa upp (hon får ju för en gångs skull ALL uppmärksamhet av dagistanten), men jag har lust att yla, HUFAN HINNER DOM ANDRA HÄMTA SINA TIDIGARE, VA JOBBAR DOM MED?! Jättemoget jag vet, men jag känner mig som världens skitmamma när jag ser tösen ensam där på gården.
Jamen, precis så känner jag också ibland!
Du klarar det här, det gäller bara att limma ihop sig själv varje kväll ;) Men jag vet känslan.
( Och vad underbart med dina studier, är såååå avundsjuk!)
Jag gillar dina pang på-inlägg! Hög igenkänningsfaktor! Heja dig!
Mina ungar är också nästan alltid sist kvar på dagis när jag hämtar. Efter att i typ en vecka ha ojat mig och ursäktat mig varje gång sa en av de härliga dagisdamerna till mig på skarpen. ”Vad är det du klagar över, tycker du synd om mej som måst vara här med dina barn eller tycker du synd om barnen? De har det bra, du är i tid, dagis har inte stängt än.” det var jag själv som gjorde det till en hemsk sak och strålade ut den här attityden till barnen.
Vet du! Är just nu hemma med mina två, men känner ändå ibland/ofta på kvällarna att jag inte hinner mysa tillräckligt med dem mellan butik, ordna, städa, tvätt, makaronilådsfixande o.s.v. Så du är nog verkligen superamazing! Heja.
Gillar ditt sätt att skriva. Älskar dina snygga ben. Eller så var det tvärtom. I vilket fall får de mitt Bjermo-pris båda två.
Haha, tack så mycket!