Fuck dagens outfit. Måste bara säga en sak till om dagis. Nämligen det här med att helt totalt gå emot magkänslan. Jag menar, om starten blir lite tuff, så som det nu har varit för Matheo, så känns ju allt bara åt helvete fel. Idag hittade jag honom storsnyftandes i en dagistants famn när jag hade ätit klart med Milea på våningen under. Och när jag kom upp vällde verkligen känslorna över för honom. Det var helt och hållet omöjligt för honom att prata. Det bara rann över. Forsade. Kan inte ens minnas när han senast har gråtit så. Har hans ens någonsin gråtit så?
När man sedan tar honom i famn och han tittar en i ögonen och säger ”snälla mamma, jag vill inte det här!”. När man bara blinkar, blinkar, blinkar, sväljer, sväljer, sväljer och säger ”jo, vi gör det här nu, jag kan vila bredvid dig idag”, fast man egentligen bara vill skita i allt, gå hem och aldrig mer komma tillbaka. Det har varit jättekämpigt med språket för honom. Och jag förstår det. Innan man lär sig finska är det oerhört svårt att få kompisar. Vet inte hur vi tänkte här. Speciellt nu när grannpojken har varit borta i två dagar. Lyckligtvis tror jag han bondade litegrann med en annan tvåspråkig flicka mot slutet. Jag fick verkligen gömma mina tårar i kudden. Djupandas genom hela vilan. Totalt gå emot magkänslan.
Att börja dagis är ofta en av livets första stora besvikelser, som man helt enkelt får lov att acceptera, sade en av pedagogerna på gården när vi pratade om det här (nickade såklart instämmande, fast jag egentligen ville säga ”jag behöver ju inte gå i skolan, egentligen. Han skulle inte behöva acceptera det här om det inte vore för mig”). Speciellt för en känslig, försiktig, sårbar själ som Mannat. Han som verkligen väntade så på dagis hela sommaren. Såg så fram emot hela starten. Kunde knappt hålla sig i skinnet. Vi kan milt säga att entusiasmen äro försvunnen. Tur att vi har paus ända till onsdag, så vi hinner jobba på det här. Och TUR att det går alldeles lysande för Milken. Hon tycker att dagis är en fest! Klarade sig klanderfritt utan mig hela dagen. Lill-kungen.
Ja, alltså. Det var så tungt att jag föll i akutsömn när vi kom hem. Slocknade som ett ljus på soffan och visste inte ett skvatt förrän Sami pillade på mig en timme senare. Visst var det någon som sade att dagisstarten är allra, allra tyngst för föräldrarna?
Kram på dig!
Vi genomled en vinter och vår där alla dagar var ett helvete då stora pojken började i dagis efter att han fyllt fem. Tror tyvärr det är jobbigare att börja med sånt då man vet om bättre (alltså har lite mer år på nacken). Han hatade varje dag. V A R J E dag! O han hatade förskolan. Fick ta om den. Då gick det yttepytte bättre. Så hatade han ettan. O nu meddelar han varje morgon att han hatar tvåan. Fast sen kan han ju nog vara så inne i lekar då man hämtar honom att han inte heller vill gå hem utan hatar mig istället. ;) Men kanske språket var jobbigt för vår unge med. Han talade nämnligen bara finska (fast jag från början talat svenska med honom) innan han började på dagis. Men näe, nu lurar jag nog mig själv också här, jag tror på riktigt det bara är det att han gillar det lugna hemmalivet han fick leva så länge. Aldrig att han saknar kompisar om somrarna heller, trivs helt enkelt ensam och med oss lika bra.
Så vi hoppas det blir bättre för er! Han verkar ju social er Mannat, det är faktiskt kanske bara språket och rutinerna. :) Vår lilla tror jag inte heller att kommer att ha problem då han måste börja om ett år (herre gu, fyller han TRE då?! snyft,bröl,snörvel). Han älskar människor och liv i luckan. :D
Saken är ju den att jag VET att det blir bra efter ett tag, känns bara svinjobbigt att man måste passera den här jobbigaste biten först.
Jag var själv 9 år när mamma började jobba (hon var hemmamamma tills dess) och min lillasyster som då var 6 år och min bror som var 3 tog allt jättebra! Älskade dagistanterna och förskolan, hade inga problem med att skjutsas omkring från en skötplats till en annan osv. själv hade jag det SKITTUNGT! Var borta från skolan i två hela månader. Varje morgon förde pappa mig till skolan och jag sprang gråtande efter bilen och skrek att jag ville hem. Tillslut måste han bara lämna mig dit och så grät jag mig igenom två timmar och gick sedan till hälsosystern och sade att jag mådde dåligt och så kom mamma efter mig. Efter två månader talade mamma ordentligt med mig och sade strängt att hon inte kommer efter mig mera. Om jag mår illa och måste komma hem så kommer mommo och sköta. Det orkade jag med i två veckor och efter det förstod jag att jag inte får mamma hem fast jag hur försökte och vande mig sist och slutligen. Mamma och pappa hade det supersvårt med hela situationen men vi överlevde hela bunten :) Så det är nog mycket tyngre om ni drar ut på det! Klart nya situationer i livet alltid kommer att vara svåra, speciellt för Matheo gissar jag, själv är jag likadan väldigt känslig och försiktig av mig, (vägrade gå till skolan första veckorna utan att vå medicin mot magont som mamma senare berättade att bara var äppelsaft :D) så fast det känns supertungt för er nåda just nu så är det säkert tusen gånger lättare nu än om några år i alla fall! Kämpa på, han kommer att älska dig precis lika mycket i alla fall!
Ska dom vara heldag i dagis o varje dag? Annars kan vetskapen om en ledig dag/vecka göra susen för barnen. Då dom vet att dom har den extra lediga dagen /vecka med mamma eller pappa..Men det kanske inte funkar med skola/jobb? Börjar säker gå hur bra som helst sen när han vant sig och börjar känna språket o kompisarna där!!
De har alltid en ledig dag med Sami i veckan, så ja, det är säkert en lättnad!
En del har stora problem med inskolningen, andra har mindre problem. Men visst är det en stor omställning att börja på dagis, över huvud taget att börja på med något nytt. Ge det tid, visst känns det jobbigt och annorlunda för både er och barnen i början. Tids nog tror jag att det börjar gå bättre, å barn lär sig och anpassar sig relativt fort ändå. Visst är det jobbigt när man inte trivs, men jag tror och hoppas att dagispersonalen gör sitt bästa för att han skall börja trivas i alla fall.
Jo, de har verkligen gjort MASSOR för att han skall trivas. De flyttade grupper så att han skulle ha svenskspråkiga hos sig och har funderat och haft sig. Det här är verkligen inte deras ”fel” på något sätt, utan det är helt enkelt Matheo som oftast har lite längre startsträcka när det gäller att anpassa sig till något nytt. Det kommer att gå jättebra, tids nog!
du kanske skrivit det, men jag frågar ändå – hur valde ni att du ska vara mera med milken, som det låter som?! hon tycks ju anpassa sig bättre, kunde du inte då ha spenderat mer tid med matheo? ingen kritik, bara en fråga! :)
blev själv satt i finsk dagisgrupp, och precis som matheo fattade jag noll och kände att jag inte ville vara där. alls. jag blev sen flyttad till samma dagis’ svenska grupp och livet blev genast lättare. men i efterhand så kan man ju tycka att jag hade haft det än lättare i livet om jag lärt mig finskan från barnsben…
svåra val det där, för en förälder. jag menar, man vill väl inte se ens barn ledsen heller…
Jag visste på förhand att det går ettdera jättebra för Milken, eller helt totalt åt helvete. Och eftersom hon är så pass liten känner jag att hon behöver mera stöd. För att det inte skulle gå åt helvete. Nu gick det jättebra för henne. Trodde inte heller att det skulle vara så här heavy för Masse. Men resten av inskolningen kommer vi nog att hänga mera med Matheo (de dagar Sami har varit med har det gått jättebra för honom också)!
Jag tänkte just säga det, testa att pappa skolar in. Ibland funkar det faktiskt bättre, papporna brukar ha en bra fingertoppskänsla för sånt där.
Menade främst att det har funkat toppen när vi båda har haft varsin unge. Inte att det har gått bättre med Sami, det har inte spelat någon roll.
Ååh… Kram på er! Passa på att vila ut ordentligt under helgen, och ladda om. Nya tag på onsdag. Du har rätt som tänker att det ordnar sej i slutändan.
(Sitter med en klump i halsen och funderar hur man ska bära sej åt för att min lilla klimp, 8 mån, aldrig ska behöva vara ifrån sin mamma ;))
Ett av barnen på dagiset började som 8 månader och det tydligen gått helt superbra!
Buuu vad tråkigt att läsa, hoppas det blir bättre snart!! Jag förstår så bra och varje mamma känner säkert igen allt du känner. Härligt är ju att han fått vara hemma med dig så länge som få barn får och att han kommer att lära sig ett nytt språk. Det blir nog bra.
Ps En ledig dag i veckan gör mycket tror jag. Hos oss fungerar fyra dagar på dagis och tre hemma perfekt för barnen – dom får just tillräckligt av båda!
Nu skall vi verkligen mysa så det understa ruttnar!
Voj Linn, kram på dig o lilla Mannat <3 Det blir nog bra, men tar tid. Jag lämnade lilla Henrietta till dagis då hon var bara ett år gammal. Vi bodde i sverige då och jag skulle börja studera. Vi hade inget annat val:/ För Henrietta gick det bra men storasyster som då var 2,5 år hade det jobbigare. Tror att det är just jobbigare för den större. Sedan var det nog säkert allra jobbigaste för mig som mamma. Det väcker så många känslor. Livet var ostabilt för mig, men det blev bra till slut. Sedan är barn så olika. Vissa har det jättesvårt i början och andra har lätt. kram <3
Jag har försökte trösta mig med att det var tur för Matheo att han kom först och Milken sedan. Jag hade aldrig, aldrig haft hjärta att lägga honom i dagis vid 1,5. Tur att Milken är en kovis!
Ihana kovis Milken <3
Det blir bättre, och det kan bli bättre snabbt! Sådär bölig var jag för en vecka sedan då tre-åringen bara hade gråtit då de skulle sova (på vårt dagis får föräldrarna får inte vara där mera då de ska sova) och så satt hon två hela dagar i en tants famn. Hela tiden nonstop. Och hon hade ätit två halvor knäckebröd på hela dagen. Alla dagar förra veckan. Jag var helt beredd skita i allt, då jag nu ”bara” skriver den där gradun. (Speciellt då alla gamla prematurtidsminnen kom upp igen, hur jag då måste lämna henne så ofta på sjukhuset) …….Men, gradun nästan klar trots allt, och nu, en vecka senare kan vi alla pusta ut. Liten flicka har börjat leka på dagis, är inte längre helt total upp och ner, utan är ganska långt samma lyckliga som hon alltid varit. Själv var jag ensam mamma de två första veckorna, idag kom hennes pappa hem från arbetsresa och PUH vilka veckor alltså. Vet att du vet att det lättar, men det kan faktiskt göra det snabbt också! Och finskan är superbt val, ni ger dem enorm gåva, ack om jag inte behövt lära mig vid 25 o ännu kraxar som en kråka :)
Lycka till o njut av myset!
Anna
Oj vad skönt att höra! Tack för den!
Jag känner så igen detdär gråtet och när barnet sen får komma till ens famn och man själv har tårarna så nära, så var det när jag kom till klubben och hitta Arthur under bordet. Hemskt var det. Hemskt kommer det att bli nästa höst vid dagisstart men nu kan jag iaf förbereda mig bättre och planera en inskolning på typ 1 månad åt honom. Och sen har jag nog nu bestämt att det får bli dagis på svenska, finska får nog sen komma på nåt annat sätt, det sku vara för mycket.
Jaa. Det var ju ingen uppmuntrande kommentar. Men nu är den skriven så nu blir den publicerad
Tror nog det här kommer att vara värt det i slutändan! Ibland tar det emot, men man måste fajtas lite för det. Så vi kämpar lite till! Och gör den lediga tiden dubbelt mysigare och roligare för att väga upp det.
Oj, stackars Matheo :(
Hur sku de vara om ni sku bjuda hem nån av dom nya kompisarna med föräldrar, så dom sku bonda lite privat? Kanske hitta på nån lek med t.ex. nån ”hemlis” som int dom får berätta/visa åt t.ex. papporna. Ha nå fina diamanter (stenar) eller andra dyrgripar som dom hittat.. å kan ta med ti dagis nästa dag. Lite ”minns du igår..” feelis. Kanske de sku kännas bättre då dom har sin lilla gemensamma hemlis.
Eller nåt liknande?!.
Fast jag skulle så hemskt gärna vilja att han själv skulle våga ta steget och märka att det GÅR, för jag vet att han egentligen vill. Och han när han närmar sig nya kompisar gör han det jättebra! Jag kan ju inte skaffa kompisar åt honom och forcera honom på de andra heller ;) Tror det känns jättebra för honom när han märker att han själv kan!
När vår kille började dagis vid 1-års ålder fick vi inte ens skola in honom. De (dagvårdschefen) hade nämligen placerat honom i ett helt nytt dagis som startade samma dag som jag skulle börja jobba! Vi fick inte träffa personalen eller alls bekanta oss med dagiset innan. För mig var det jättejobbigt före jobb/dagis starten eftersom jag inte hade en aning om vad det var för människor som skulle börja ta hand om min guldklimp. Men personalen visade sig vara jättehärliga och vår kille anpassade sig otroligt snabbt till dagislivet och accepterade situationen. Det jag egentligen vill säga är att jag tror nog att båda dina barn kommer att börja trivas jättebra på dagiset, speciellt som ni i lugn och ro får bekanta er med dagiset tillsammans. Håll ut bara, snart rullar det på utan problem!
Hoppas jag också!
Jonas har frågat flera gånger idag när han får gå till dagis o leka med Potteo. Synd att vi råkade ha ledig dag., men på tisdag, onsdag o torsdag e jonas på dagis igen.
Skönt att höra! Jonas var saknad!
Orkade inte läsa genom alla kommentarerna, men min spontana fråga då jag läste ditt inlägg var – kanske Matheo lite också var trött efter veckan med det nya å därför lite mer gråtig? Våra pojkarn, som nog älskat dagis sedan dag 1, men iallafaöl så, fredagar är en trött dag med smågnälliga barn, veckans prestation liksom flöder ut… Bara en tanke – självklart är det en jobbig situation för er nu, men ville bara komma med det förslaget på orsak? :) tsemppiä!
Jo, vi har varit helt galet trötta idag, så det är säkert en delorsak! Känner mig som en överkörd ekorre, så månne han inte känner sig samma.
Även om jag bara har några veckors erfarenhet av att vara mamma till ett dagisbarn så vet jag precis vad du menar! Jag VET också att vår 2-åring kommer att trivas där, jag ser det också redan nu (hon är glad och nöjd då man hämtar henne, märker knappt oss först och trots tårar vid lämnandet både sover och äter hon under dagarna och ler hon brett då hon pratar om ”dasis”), men inte tusan känns det bra att lämna en ledsen flicka med ”främmande” människor då hon snyftar fram ett ”mammaaa” ändå! Fy sjutton! :( Jag vill dock också tro på det där med att det ändå är värst för föräldrarna (mammorna?) och att allt blir bara bra! Kämpa på!
Tack & lycka till!
Dagisångesten… den fruktansvärda. Och speciellt med känsliga barn. Jag känner den här ångesten innan och utan, och jag avundas dig inte.
Det verkar i alla fall vara ett fint dagis med pedagogiska och varma tanter. Det tror jag är det absolut viktigaste.
”Lycka till” med din ångest och var inte för hård mot dig själv!
Tack så mycket!
Feel for you! Snörvlar lite här jag med…
snörvel, snörvel all over the place
Vet exakt hur det känns. Vi hade sjukt dålig dagisstart, okompetenta hjärtlösa idioter (så får man säga i detta fall…) som inte tog emot vår lilla T som sig bör…nu har vi bytt dagis o hon har världens ljuvligaste personer runt sig. Jag kan nu efter 2 veckor äntligen slappna av lite. Men, nu vet jag hur det känns att ha hjärtat utanför kroppen! Kämpa på!
Usch vad trist att höra! Tänk att det finns såna dagisar! Men skönt att det ordnade sig för er i slutändan.
ville bara fråga om dom är i ett finskt dagis? eller är det ett både och dagis?
Du menar tvåspråkigt eller? Nej tyvärr, enspråkigt finskt.
Ja här är det lite lika. Femåringen reagerar med att kissa på sig några gånger per dag på dagis och snart 2-åringen kungör varje kväll ”vill int gais” och jag dör lite varje dag och tänker att nää vi får nog hitta något som passar vår familj bättre i längden. Jag vägrar att göra såhär alltid, alla år. Nej livet är nu och skall njutas! Bättre blir det förstås men mina barn hänger jag definitivt mera med i nästa år!
Uh uh uh, kämpa på!
Vet du, jag måste säga att jag inte är speciellt förvånad över att det är Matheo som tar dagisstarten hårdare än Milea. Våra barn började dagis förra hösten, de var då knappa fyra och drygt ettochetthalvt. Sonen grät VARJE morgon i nästan två månaders tid. Vilan och maten var svårast för honom under dagen, även om han nog lugnade sig ganska snabbt efter att jag farit på morgonen. Dottern grät lite på morgnarna de två första veckorna, sen ingenting. Men det var minsann skillnad på gråt och gråt. Dottern började gråta då jag skulle lämna henne på dagis, sonen var motsträvig från det att han vaknade, ville inte till dagis, för att sen kulminera i storgråt vid dagis. Så förbered er på en tuff första tid. MEN, hav förtröstan! För oss drog antagligen den svåra tiden ut på tiden för att barnen är bara 10 dagar/ månad på dagis, det är lite lite när barnen ska vänja sig. Och efter den svåra starten så gick det ju hur bra som helst sen. I sommar har barnen haft åtta veckor sommarlov och de har båda längtat till dagis, men speciellt sonen. Det trodde jag inte! I höst bytte de dessutom dagis (kommunen byggde nytt), personalen delvis samma, men helt nya utrymmen och det har inte varit minsta problem.
Men, du, kramar i massor skickar jag åt dig! Det blir nog riktigt bra sen bara ni klarar den första tiden.
Kan ännu tillägga att jag gråtit måååååånga gånger i bilen på väg till jobbet. Ibland hann jag inte ens stänga dagisdörren bakom mig. Men, sen, jag minns den där första morgonen då sonen inte grät, hur han vinkade till mig i fönstret då jag körde iväg. Då grät jag också :-).
Haha, känns alldeles osannolikt att jag i värsta fall stå ut med detta i flera månader. Hjälp! Kommer att gå SÅ SÖNDER!
Vi ska hoppas att det går fortare om för Matheo. Jag tror vår pojke var ganska extrem. Men det är ett faktum att då det pågick för oss så vande jag mig. Hemskt, va? Kanske nån sorts försvarsmekanism för att palla helt enkelt. Ni grejar det nog!
Tror nog att det tar sig, för han brukar vara ganska lättövertalad och inte särskilt envis!
Det kan vara så oerhört tufft i början med dagisstart. Min gosse började dagis vid 14 mån. ålder och det var så fruktansvärt jobbigt. Jag grät då jag lämnade honom och grät på vägen då jag sku hämta honom. Hade så dåligt samvete. Han hade inga större problem, säkert för att han var så pass liten. Nog blev det väl bättre sen men får nog ännu idag lite posttraumatiska stress symptom som magont och andnöd de gånger jag far förbi Strandsvalans dagis och då är det absolut inget fel på Strandsvalan. Stor Kram åt både dig och Mannat!!!
Tänkte på det tidigare faktiskt – hur skall jag kunna koppla dagis till något positivt efter det här? Känns bara nervöst och gråtigt nu. Brööl.
Har varit på inskolning till dagmamma idag, hos var världens mystant så det kändes så bra. Lika så där kramas och ”ni får sitta i famnen” typ som jag är utan att tvinga på dem nåt. Där kommer de vara halvtid i ett år sen ska vi också lägga in dem på helfinskt dagis. Adrian skulle säkert ha det lättare nu som 2.5 åring än 3.5 då han nu inte är i så stort behov av kompisar nu. Men känner att vi måste starta så här, jag som kan noll finska måste få fundera med en svensk tant istället. Och eftersom det är bara halvtid tror jag det blir svårare med finskan som kommer med full fart men bara nu som då i veckan.
Hur som helst, du kommer vara så förbaskat glad när det funkar och när dina barn pratar på som vilken finne som helst. Kämpa på tills dess!
Sist och slutligen, så tror jag inte att språket är det värsta för Matheo. Utan det skulle säkert vara lika smärtsamt på ett svenskt dagis. Men ja, vi kämpar vidare! Snart är det sommarlov ;)
Jag är ny att följa bloggen och är lite förvirrad av din familjs alla namn och smeknamn. Är drt två bsrn och en man som är din familj?
Själv har jag två barn och nu är det dags för tvåan att börja förskolan, de ska gå i samma grupp och det känns bra. Men fröken sa att min stora brutit i hop när han fick veta att de inte skulle sitta vid samma bord och äta. Det var ju HAN som skulle hjälpa lillebror att dela maten… Så nu ska vi förklara att fröknarna är till för att hjälpa. Han ska ju leka och vara barn. Men det böir nog fint tillslut.
Haha, jag förstår att alla tusen smeknamn är lite förvirrande. Välkommen hit! Vår familj består av Milea (snart två år), Matheo (fyra år) och pappa Sami.
Ja det tar i mammahjärtat när de små inte trivs. Har ju en helt annan situation i och med att Jacob själv ville börja dagis (har ju inga bekanta at umgås med här i SydAfrika och efter 2 veckor hemma så klättade han på väggarna), dessutom verkar han inte alls vara samma typ (personlighet) som Matheo men hur som helst,. Språket är nog ett hinder, för Jacob upplever det nog tungt att inte kunna prata med de andra barnen. Har istället blivit mycket mera fysiska lekar (brottnigar och fighter), när vi var hemma i sommar så knuffades han inte och höll på utan då lekte han och komunicerade med sina kompisar. Men ibland måste man puscha lite för man kan ju inte avsluta allt vid minsta motgång. Och lite bättre börjar väl språket komma, för idag så sa han (utan uppmuntran från mig) då vi gick hem: -Bye, have a nice weekend!. Första gången ha sa nåt annat än bara Bye! Men nog har jag funderat jag oxå om vi är riktigt kloka spom kuskar jorden runt och utsätter våra barn för denna hårda vardag (är ju två språk på dagiset, engelska 2 dagar i veckan och afrikaans 3 dagar), då de skulle ha det så bra hemma i Jakobstad. Hososs hjälper det massor att ha onsdagen ledig ifall det går trögt ngn vecka! Lycka till Matheo!
Ja, håhå, allt utsätter man sig för ;)
Får man fråga varför ni valde ett finskt dagis? Två svåra saker på en gång är säkert väldigt påfrestande för pojken – bara att börja på dagis är svårt nog när han varit hemma snart 5 år.
Helt av praktiska skäl. Det finns inget svenskspråkigt dagis på Brändö som har både stor och liten sida. Finns ett som Matheo kanske skulle ha kunna vara på, men då skulle jag ha fått gå med Milken till andra sidan Metviken. Och det känns ju nog lite onödigt. Istället för att ha båda på ett jättebra finskspråkigt dagis 300 m från Gula huset.
Det är tufft, ja. Men det hade också varit tufft att börja på svenska. Det kommer att gå bra så här, tids nog.
Vet du vad, jag tror det skulle ha gått 1000 ggr lättare på svenskt dagis. Men med på tanke på framtiden har ni säkert gjort ett smatt val. Vi valde den enklare vägen, G har gått i finskt dagis, vantrivts och talar lika skit finska som jag, så vi tänkte att vi försöker med andra metoder senare :) Oklart vilka. Kämpa på, jag tror starkt på att så fort finskan blir begriplig så kommer de att älska dagis! Och dessutom tala två språk!
Nå precis, det finns för- och nackdelar hur man än gör! Nu valde vi så här. Och jag tror också att han kommer att bonda jättebra med de andra, bara han blir varm i kläderna. Finns så många riktigt roliga ungar i hans grupp!
Vad jag blir ledsen när jag läser om hur han har gråtit. Jag vet den där känslan när man måste visa sig stark fastän tårarna bränner bakom ögonlocken när man ”tycker synd om” sitt barn. Det verkar vara jobbigare att börja dagis som ”äldre”, och det fattar man ju egentligen när man tänker efter. Och för annars försiktiga barn är det kanske ännu jobbigare? Därför var jag så orolig för vår E också eftersom hon varit lite av den lugna, blyga typen. Hoppas att han börjar trivas snart. Oj, oj. Vi kommer gå igenom många svåra stunder ännu som föräldrar, det är inte lätt. Tur att det finns minst lika många roliga stunder så att det ”väger upp”. Njut av de sista hemmadagarna nu innan studierna och dagislivet börjar på riktigt! Kanske ni kunde se till att träffas med den där grannpojken nu innan lite?
De känner varandra jättebra från förr, så bara han är på plats nästa vecka, så går det säkert jättesmidigt igen! Dessutom har han pratat riktigt gott om de andra barnen nu idag, berättat vad vissa heter och vad de brukar leka och så. Och vad han skall leka med på onsdag!
Kyllä se tästä, han är bara lite seg i starten. Som en rostig Saab från -73.
I de perioder det har varit jobbigt att gå till dagis, har vi tillsammans funderat på lösningar hur man ska få tröst. Ibland har det varit en liten nalle till tröst i fickan, ibland att titta upp i himlen, välja ett moln, och veta att mamma tittar på just samma moln, där hon är. Det ok att vara ledsen, och sen när rutinerna sitter blir det lite lättare. Både för barn och förälder.
Det låter som om ni har fått en riktigt bra dagisplats där personalen engagerar sig. Det att M satt i en dagispersonals famn och grät är ju också positivt, att han hade någon där som han kunde ty sig till. Det kommer att bli så bra som du själv säger men klart att det är jobbigt. Du är så bra på att skriva ,att känslan kröp ur skärmen och satte sig i maggropen för mig. Jag har som många andra också varit i den situationen. Men det kom ju något positivt ur det hela, du har säkert aldrig känt en så skön helgkänsla som du gjorde igår;))
Skrev några rader häromdag … Avundas Er inte / Men det blir ju säkert bra i slutändan :)(som d brukar bli m det mesta!) Men nej, inget för oss å jag kan inte låta bli att fundera på alla som skriver både här å där att d inteeee vill ha sina barn på dagis utan hellre vara hemma! Men varför är man då inte hemma?? Det handlar om att prioritera (vi levande bevis!) å det går visst om man vill! Varför måste man göra som alla andra, inte stanna upp å tänka själv? Om man kan välja att Må bra varje dag å njuta? Man får aldrig tillbaka en enda dag! Jag vet att mina älskade barn kommer fara runt på en massa saker inom kort, hänga m kompisar å ha att göra, men när d själva är redo å gör det av egen vilja.. Varför är det då så bråttom med att ”få ut dem innan de ens begriper varför” ?? Vill man å orkar man inte vara m sina barn idag? Bara några tankar rakt ut i luften, inte riktade till ngn specifikt (absolut inte) men nu kan jag bara inte hålla det inne… För jag förstår verkligen inte..
Mina syskonbarn (4 och 6 år) går säkerligen i samma dagis som M&M – de började på finskt dagis för ca 3 år sen och de trivs jättebra där.
Barnen talade iofs redan 3 språk hemma, så språkörat hade väl vant sig vid att snabbt plocka upp nya ord och det tog inte många veckor så stod de och pratade finska som om de inte gjort annat och jag är säker på att det kommer att vara samma sak för M&M – så oroa dig inte för språkbiten, det kommer nog!
Jag tycker ni gör dem en jättetjänst att sätta dem i finskt dagis, att få ett språk på köpet är verkligen super!
Självklart förstår jag att det är superjobbigt att Matheo är ledsen – men ALLA barn gråter när de ska till dagis/är på dagis nån gång och ALLA barn har dagar då de mycket mycket hellre vill vara hemma med mamma…
(Jag var själv en super-softis som grät var och varannan dag då jag skulle till förskolan för jag ville hellre vara hemma med mamma – men nog hade jag rätt kul på förskolan jag också bara jag insåg att man kan göra massa roligare saker än att vara ledsen där…)
Jag tror ändå personligen att Matheo i längden har nytta av att få interagera med andra barn så försök att ”stå ut” och peppa honom varje dag så att han ser fram emot att få gå dit igen. När han väl hittat sin plats i den nya gruppen så är jag säker på att det lossnar och han kommer att trivas jättebra. :)
Jag tror inte ett skvatt på att det ”är värst för mamma”, som många påstår. Det är nog bara nåt mammor intalar sig för att stå ut. Jag tror absolut det är värst för det lilla barnet som plötsligt rivs upp från den trygga hemmiljön och forslas in i ett dagis fullt med andra ungar och en jättehög ljudnivå. Vi vuxna är ju van att träffa nya människor och att umgås med andra i nya situationer, det är inte ett barn.
Jag tycker att man nog verkligen ska välja noga mellan att ha hem barnen/pussla med jobbet/mor och farföräldrar och att lägga i dagis. Men nu har ju inte alla möjligt att få hjälp av mor och farföräldrar, det är ju klart och jobba/gå i skola måste man ju! Så man får göra det bästa av situationen.
Med detta menar jag inget mot er familj, men överlag tycker jag det idag har blivit allt för lätt att föra barn på dagis (iom subjektiva rätten) för att föräldrarna vill ta det lungt eller förverkliga sig själv.
Nog blir det bra ännu, som du själv sa, men usch vad jobbigt det låter. Det skär i hjärtat då jag tänker på Matheo, sådär var det med vår pojke också då han började i dagis, usch va hemskt.. :( Kämpa på!!
Varken jag eller Sami har föräldrar i den här staden. Och min studierätt rinner ut snart (skyll på bologna!). Skall jag ha en examen måste jag göra det NU. Annars far alla tidigare studieår till spillo. Jag vet, ja, jag är hemsk och självisk och allt. Men det får gå an den här gången. Jag har varit hemma så länge jag bara kan. Gjort allt jag har kunnat. Och klart att jag skulle vilja ge mina barn ALLT i hela världen, så måste jag tyvärr offra ett år av deras tid. Vi får hoppas att de förlåter mig. Och att jag förlåter mig. För jag kan inte vara hemmamamma förevigt. Det blir inte bra för någon.
Har ni inte möjlighet att få fixat någon B-plan? Någon annan som kan, nån partiell vårdledighet för pappans del (alltså någon dag extra ledig i månaden) eller dylikt? Jag skulle absolut börja fundera på en B-plan. Även om det troligen fixar sig på sikt, men hur kul är det egentligen?
Jag har inte ännu mina barn i dagis, men kommer i vinter att hjälpa en bekant med hennes ena barn som har likadan upplevelse av dagis, och jag var där B-planen (tillsammans med andra personer). Och jag skulle själv inte vilja lämna ett gråtande barn som verkligen grååååter, inte bara gnäller lite.
Men lycka till, hur ni än gör.
Det går nog bra så här också, oh yes!
Har själv just börjat jobba på ett nytt dagis med nya barn som inte är dagisvana dom heller. Har ni haft något ledigt alls, sedan ni var på dagis första gången. Barnen mår bra över att få smällta det en tid, så på onsdag kan det vara e helt annan sak! Håller tummarna :)
Japp, nu har vi fem dagar ledigt! Skönt.
Det gör så ont i mig när jag tänker på Matheo. Hoppas det snart ska börja kännas bättre för honom. Fin är han! Du också. Kram!
Och du är finast av alla! Tackpuss!
Jag antar att dagiset då är helt finskt? Orkade inte kolla igenom alla kommentarerna… :) Jag jobbade i sommar på ett finskt dagis dit det kom en pojke i samma situation – Han var där för att lära sig finska. Den första veckan var urjobbig för honom o han grät när mamma lämnade honom där. Men snart började man märka att han lärde sig ord o förstod vad man sa åt honom. Plötsligt märkte han att han fick beröm när han lärde sig säga ord som ”näkkileipä” o varje dag hade han nån vän att leka med.
What i’m trying to say är att det nog blir lättare, hoppeligen fort ! Det är ju oftast mornarna som är värst o det känns säkert riktigt asit att lämna honom på dagis men snart tror jag nog han också är en av de barn som absoluuuut inte vill hem när de blir hämtade… Kämpa!
Känner du till Petra Krantz Lindgrens blogg? Hon skriver så fantastiskt bra inlägg om barn och kommunikation. Här ett inlägg om att lämna barn på dagis.
http://petrakrantzlindgren.wordpress.com/2011/09/26/alskade-barn-grat-inte/
Det är en stor omställning för ett barn att börja på dagis (speciellt om det är på ett främmande språk) Barnen ”läser av” sina föräldrar så bra (om föräldrarna är osäkra så blir barnet det också) det bästa för barnet är att ge puss och kram och lämna dem hos dagispersonalen fastän barnet är ledsamt! Jag kan säga med många års erfarande att det blir bättre med tiden! Ge inte upp!