Kan hända att jag aldrig någonsin, i hela mitt tjugosexåriga liv, har omfamnat en fredagkväll med samma sorts sinnessjuka kärlek. Herredumildegud, så det är skö-höönt med helg. Nu känns allting bra igen. Har fått sova. Äta som en dåre. Och bara sitta ner med alla fyra. Lagt trött-Milken tidigt. Sett en film med Matheo. Läst en massa böcker för honom. Och på alla vis slappnat av. För jisses, det tär på krafterna att hålla någolunda god min och humöret uppe när man egentligen vill erkänna hur för jävligt det på riktigt känns. Men NU är det slut på fejkandet för några dagar.

Nu är det tid för kärlek, vila och nystart!