Att möblera om i livet, som jag för tillfället gör, kan sannerligen te sig lite schizofrent (bör kanske påpekas att jag menar en psykisk omplacering, skall inte flytta hemifrån). Ena stunden är jag khool as ice, glad ända in i ryggmärgen och tycker att allt går så smooth, så smooth med skolförberedelser och dagisinskolning och allt det nya.
Och så plötsligt nu ikväll klockan 22 brister jag plötsligt ut i ett snorigt och blodigt fulgråt utan dess like (ja, jag blöder faktiskt näsblod 35 minuter efteråt). Bara för att jag tänker på Mannat som mest var ensam idag på dagis. Visst sprang jag upp och kollade läget med jämna mellanrum (men ändå – när man skolar två barn på en pers i två olika våningar är det det äldre barnet som får vara tapper). Och ja, han var jätteduktig. Jättesnäll och jättefin. Men jag vet också att han var jättespänd och kanske undrade när jag skulle komma. Och att han ”saknade mig och Milken”. Det skär i mig när han säger att han saknar mig. För jag vet precis hur det känns att sakna Matheo. Herregud, så det KÄNNS.
Det är då man faktiskt börjar tänka om det faktiskt är meningen att livet skall vara uppbyggt så här. Att föräldrar till småbarn skall jobba långa dagar fem dagar i veckan. Det känns ju alldeles absurt att jag kommer att hämta barnen 17 från dagis. Och sedan lägger de sig klockan 20. Tre timmar. Istället för alla timmar. So cruel. För vi är så otroligt sammansvetsade, barnen och jag. Inte på ett osjälvständigt och jobbigt sätt. Utan på ett kärleksfullt, nära och naturligt sätt. Gissar att jag säkert inte är ensam om att känna så. Men vi har det så bra i hop när vi har tid för varandra. Känns verkligen konstigt att alla går på den här bluffen om att vi måste jobba 7-16 varje dag. Även att jag rationellt förstår att man inte kan leva och försörja en familj enkom på kärlek och närhet.
Så, Åbo Akademi, den här mediautbildningen – it better be good! För här är en med ett svallande, sviktande känsloliv. Men å andra sidan. Älskar känsla och känslor. Kommer sällan något gott ur likgiltighet och apati. Godnatt.
Bröööööl, här också.
Men du, om utbildningen inte levererar TILLRÄCKLIGT så är det ju bara att skita i den. Du är ju en fantastisk skribent som du är. Men självklart hoppas och tror jag att allt kommer att gå bra, på samtliga pedagogiska inrättningar. Kram!
Men jisses, tänkte ju börja gråta jag också. Men jag instämmer med föregående talare, man får alltid ångra sig och ändra på tillvaron om allt inte går som man hade tänkt. Trots det tror jag att Matheo och Milea kommer att ta dagiset med storm så fort de blir varm i kläderna.
Pingback: Fint « Lina på nya äventyr
Kommer säkert bli toppen L! Men jag förstår vad du skriver om; jag å mina vi har det grymt bra å här är det leva på kärlek Å närhet som gäller .. Det liksom får bara funka för ikke att jag byter detta mot att ngn annan skall hänga m mina barn hela dagarna. Det kommer ju ändå sen, skola aktiviteter polare etc. Jag har förståelse för d flestas val men jag bara önskade att fler hade förståelse för vårt. Man blir typ mobbad om man är hemma m sina barn. Knas! Du har varit/är en fiiin förebild vad gäller att hänga m sina barn :). Lycka till m plugg å inskolning! Kram
Detta var ett mycket olämpligt inlägg att läsa när man just sansat sig någorlunda efter att ha suttit och tittat på 9/11-klipp.. Så sjukt sorgligt när en era tar slut och en annan tar vid. Jag kan sitta och lipa över hur mycket jag saknar barnen som riktigt små och sörja att just DEN tiden aldrig kommer igen (samtidigt som man är så glad över att de blir större och saker och ting lättare.. ) Snyftar av tacksamhet över att vi har ett år på oss ännu innan vi står inför detsamma som ni gör nu. Jag ska banne mig se till att njuta och inte vara en sån gnällkärring (så ofta.. ;) ) <3
Varje dag då jag lämnar en gråtande Edith på dagis funderar jag nog om det faktiskt är värt det. Ska man måsta lämnas ensam på dagis när man inte ens är 2 år? Efter att ha jobbat 2 veckor inser jag vilket underbart liv hemmalivet var. Jag hoppas hon vänjer sig snart och slutar gråta så hjärtskärande, annars finns det risk för att jag säger upp mig! ;)
Precis så här känns det här också.. Ibland kan jag knappt vänta tills jag får börja skolan, men mest känns det sorgligt och ängsligt. Hur gör man liksom detta att inte vara hemma hela dagarna. Kvällarna är värst, kan börja storgråta bara jag går och tittar på barnen som sover. I det skedet kunde jag säga upp min studieplats på momangen,
Du får trösta dig med att du fått vara hemma med barnen ovanligt länge och fått ge dem grundtryggheten i livet.
Har precis börjat jobba igen, efter min andra mammaledighet. Har ett roligt jobb, så jag trodde allt skulle bli lungt. Men FY jag hatar att gå till jobbet just nu. Saknar mina små så helvetiskt. Och att mitt jobb är att ta hand om andras barn på dagarna hjälper ju inte samvetet precis…Vill ju hellre vara hemma med mina egna!
Precis så känner jag också, tycker det är så fruktansvärt orättvist att dagispersonalen ska få njuta av bärens underbara sällskap 8 timmar om dan och vi bara hinner umgås de fjuttiga 3-4 timmarna på kvällarna. Saknaden stor på dagarna, förhoppningsvis blir det ändring på det snart :)
Precis de där känslorna brottas jag också med nu inför höstens förändringar. Å ena sidan känns det helt sjukt att lämna barnen o inte längre vara en del av deras dag men å andra sidan måste ju livet gå vidare.
Lycka lycka till Linn och barnen! Ni kommer att klara det fint och sen skall man aldrig vara för feg för att ändra på det som inte känns rätt eller funkar.
Jag har bestämt mig själv för att inte gå på bluffen ”7-17″ längre, det finns nog andra alternativ bara arbetsgivaren är villig att vara lite flexibel. Själv börjar jag jobba halvtid från och med januari och just nu känns det som en lyxlösning för oss.
Oj fy vad jag känner med dig! Det kommer säkert att gå bra, och du kan alltid ha dem kortare dagar när det går, man måste ju inte ha dem heltid varje dag (om det är nån tröst).
Sedan när de plötsligt har kompisar som de skaffat alldeles på egen hand, och de har lärt sig sånger och ramsor och lekar som de kan överraska dig och Sami med där hemma kommer det ändå att kännas lite häftigt. Som om de plötsligt har ett eget liv. Det är kul för dem också, att få berätta om allt de har gjort.
Fast jag vet. Det känns inte alltid värt det. Tre, fyra, fem timmar om dagen är SÅ lite jämfört med alla. Kram!
Jag gjorde samma för ett år sedan och märkte en del saker som kanske tröstar. 1) dom du studerar med är mycket yngre och mycket morgontröttare. inget händer före kl 10. Det betyder lugn morgon för mig och barnen. 2) skolan är något av en besvikelse, mest för att man inte vill ha någon död tid alls när man ju har någon annanstans att vara. Samtidigt är den mycket mindre krävande än jag både trodde och hade hoppats på. 3) som förälder är man tvungen att leva lite mera strukturerat än ens tio år yngre klasskamrater, så jag får saker gjorda snabbare och skjuter inte upp dem för att sedan hetsjobba veckoslutet före deadlinen. 4) Jag för oftast barnen till nio halv tio och är efter dom före fyra. Det här pga att jag har 45min skolväg. Trodde också i början att det var 8-17 som gäller, men tack och lov är det inte så. 5) sommarlov. maj till september. kan inte klaga.
Lycka till, det blir nog bra! Och blir det inte kan man alltid sluta.
”Potteo” lekta glatt med bilarna när jag hämtade Jonas igår. Jonas däremot började storgråta för att han måste fara hem och inte fick leka mera med ”Potteo”
Vi skolar också in på dagis precis just nu och jag håller med dig i precis allt. TRE ynka timmar, det är ju ingenting! Och jag har inte ens några nya intressanta studier att börja på, utan det är samma gamla vanliga jobb bara… Och sen funderar man ofrånkomligen att ifall det är rätt att ettochetthalvtåringen ska behöva ta konsekvenserna för att man själv tycker att man borde ha nån viss levnadsstandard och komma ut och jobba. Knepigt!
Som sambo till skiftesarbetande kan jag berätta att det jag tyckte var sorgligt när jag började jobba igen var att tiden som hela familjen är tillsammans blev väldigt knapp.
Det positiva däremot var att pappan fick tumistid med barnen på sina lediga vardagar och barnen i sin tur behövde aldrig vara fem dagar i veckan på dagis!
Åh, jag vet hur du känner dig. Har gått igenom samma. Och , det här kanske inte hjälper dig just nu, men jag valde att ta ungen bort från dagis och fortsätta vara hemma. Det kändes så fel att vi båda grät och saknade varandra. Och nu har jag varit jättelänge hemma. Många tycker det är konstigt, men jag trivs. Jag vet att alla inte har möjlighet att välja, men jag hade turen att jag kunde det. Och följde hjärtat. Har aldrig ångrat mitt val. Mina yngre barn är nu 5 och har inte gått på dagis. Nu jobbar jag hemma och barnen går på klubb några dagar i veckan.
Men dina barn kommer säkert att klara sig bra på dagis, då de vänjer sig. Så går de ju för alla som börjar dagis. Och du kan ju alltid välja annorlunda om du inte tycker att det fungerar.
Jag är inte emot dagis alls. Min personliga åsikt är att barn under tre år mår bästa av att vara hemma. Men alla får ju tycka olika.
Lycka till!
Jag tror liksom alla föregående talare att det kommer att gå finfint när ni blir varma i kläderna. Och jag tror inte heller att det bli 8-17 varje dag., jag pluggade deltid när barna var små och squuzade in det som passade i vårt liv. Höll bara ögonen på Kelas gränser så jag höll mig över dem. Och ifall det känns riktigt öken så kanske det går att prata med skolan och göra på annat sätt? Typ kortare dagar eller tillochmed en ledig dag i veckan? Eller kan Sami gå ner i arbetstid? Hur som helst, det fixar sig. Promis!
Ida
Bra diskussion. Var tvungen att dela på fejjan. Följ din intuition… om du tycker att ni blir starkare av några gråtkvällar så är det ju värt det, om inte så möblerar du om igen tills det känns bra. 7-17-samhällets tid är förbi, det hoppas jag.
Det som kändes mest absurt när jag skulle tillbaka i jobb efter första barnet va att nån annan jobbar med att sköta mitt barn för att JAG ska kunna jobba?! Kändes bara snedvridet på alla sätt! Kan man bara inte få full lön för att va hemma o sköta eget barn!?
Känner så med dig. Jag bölade hela första veckan, men nu har det gått över! Det gör nog det för dig med!:) Kram!
Vet precis. Har till och med gått samma utbildning. Jag tänkte: det här ger jag tre veckor och är jag inte övertygad så slutar jag. Och vet du vad? Jag slutade inte. Än idag tycker jag att det var bästa studieperioden ever! (Men då måst man ju också brinna för ämnet.)