Se nu på idyllen här! Varm, solig augustikväll bredvid skeppet vid Metviken. Vi cyklade dit och spontanringde in Emmi, Anders och barnen på vägen. De kom omedelbart – och alla var glada. Emmi hade köpt glass och barnen sprang och hade roligt.
Fem minuter senare sa det PANG och Matheo föll ner från skeppet. Blodet sprutade från näsa och ögon och han skrek som en besatt. Trodde först att näsan var bruten. För den såg lite kreisi ut. Lyckligtvis fick vi snabbt skjuts hem. Och efter att vi putsat upp allt blodbad verkade allt vara någolunda okej.
Lite bulor och blåmärken här och där, men inget som inte kan botas med film och smörgås i soffan. Bara sjukt läskigt att inse hur galet det verkligen kan gå i lekparker. Ta nu Joannas fyraåring häromveckan som exempel. Nu kom vi undan med blotta förskräckelsen. Man tycker att man har bra koll och att barnen klarar sig själv. Men alltså. Det kan gå jävligt illa när man faller från två, tre meter. Tur att det inte gjorde det idag.
Dagens lärdom: Lek inte vilda piratlekar i skeppet. Det kan resultera i blod.
Nejmen stackars lilla pirat!! Hoppas det då inte var nåt värre! Kan tänka mig att hjärtat höll sig i halsgropen lite där.. :/ uh.
Vår Tripp har ju två gånger lyckats få hjärnskakning. Första gången trodde jag nästan han var död då han var helt slak och livlös (avsvimmad) efter ett fall på nästan tre meter med pannan före i golvet. Då fick han åka ambulans. Uj! Uj! Uj! Så hemskt då det händer sådär fula saker till dessa små liv!
Hoppas han sover gott i natt och redan kan stoltsera med sina blessyrer imorgon! ;) Pirater ska väl vara lite blodiga ibland.
Oh yes, nu är det lugnt igen! Imorgon är det säkert glömt.
Alltid ska det hända på en varm sommarkväll, som den i somras då jag satt och tänkte hur man kan ha det så lugnt och bra. Pojken skar sig på en säv och det blev ett hurja liv förrän vi var vid hälsocentralen och fick fingret ihopsytt. Ush och fy.
Nu när jag tänker på det, så tror jag det var första gången Matheo stötte sig lite mera. Han har varit så sjukt försiktig och lugn hela sitt liv att han knappt har haft ett sår. Men nu fick han!
Uff! Tur att ni klarade er med lite blod.
För egen del drattade jag i marken med jämna mellanrum som barn, och fick sy ihop skallen upprepade gånger. Vid en viss ålder i barndomen är det ju rent statushöjande att ha tuffa ärr att visa upp, eller, egentligen är det nog det också i trettiosexårsåldern.
Nå EXAKT, minns att jag avundades folk med kryckor och bandage (och tandställning och glasögon och finnar)!
Oj men hjälp! det kunde ju verkligen gått riktigt riktigt illa :( Huj, har alltid varit lite skraj då vi är där att nån av kidsen ska dratta ner från skeppet men tänkt att jag är onödigt nojjig bara. Hoppas han kryar på sig snabbt!
Men hjälp! Vi vaktar ju knappt A i parkerna längre, just för att man tror att hon klarar sig själv. Visst gör hon det också, men man tänker inte riktigt på att även hon kan slå sig illa. Bredvid E är vi dock tvungna att vara vart hon än är, annars hade vi nog fått åka ambulans för länge sen. Stackars Matheo, vilken tur i oturen att han kom undan med lite(?) blod från näsan!
Huj så hemskt! Jag var också med Liam i parken igår och han gjorde en kullerbytta ner för rutchbanan. Såg framför mig sjukhus resor och annat hemskt redan men han klarade sig som tur utan en ända skråma :-)
Usch då, stackaren. Ge honom en puss från mig!
Oj fyydå, men vilken tur ni ändå hade! Jag börjar på allvar bli riktigt orolig gällande min äventyrande treåring som ännu klarat sig utan värre blesyrer efter att ha läst om er olycka och det brutna benet hos Joanna.
och precis bredvid parken har jag nyss flyttat. och lovat vakta brorsbarnen massor i framtiden, just för att parken är så nära – och så mycket roligare än tågparken i närheten av förra lägenheten… får verkligen hålla ögonen öppna då m.a.o.!
tur att det inte gick värre för matheo!