Här sent omsider såg vi på på facebook att en kompis fyller år idag. Eftersom barnen var pigga och fulla av energi letade vi igenom skåpen efter passlig present (hittade till slut en ansiktsmask som vi paketerade in) och klippte & klistrade ihop ett kort. Och sedan gick vi ut i regnet på en liten promenad och plingade på hos födelsedagskvinnan. På vägen dit slog det mig att man aldrig gör sånt nu mera. Åker på besök utan att ringa först, alltså. Halvvägs fick jag nästan lite dålig fiilis och tänkte att det kanske är ohövligt att stövla in bara så där. Men det blev inga sura miner när vi kom fram. Vi fick sjunga ja må hon leva, leka och softa i soffan några timmar.
Men ändå, det där att spontanåka till främmande (muaha, lagom mossigt att skriva ut det ordet) känns som ett utdöende fenomen. Trist, kan man ju tycka. Fast egentligen ganska skönt för mig som brukar lida av dåraktig dingdångest (eftersom vårt hus så gott som alltid är ett fall för Rent hus). Nå näh, spontanitet über alles! Det var ju det jag skulle jobba på. Pling på nu bare, som man kanske skulle säga i K:stad.
Fast jag tycker de där träffarna är de allra bästa. Ingen förväntar sig städat, ingen förväntar sig att bordet ska vara dukat med kaffe och sju sorters kakor och ingen förväntar sig ett heldagsbesök. Det som jag tror landar på min topp 1-lista över flytten tillbaka till hemknutarna, är just det att det springer folk här hela tiden och jag blir så glad varje gång när folk viker in oinbjudet i grindhålet – varje sig om det är en syster, pappa eller någon vän.
Mera sånt! Kan sakna dom där glada dagarna på 80-talet när man sprang över till grannen och ringde på: ”Hej, Johans mamma! Är Johan hemma?” Those were the days.
Spontana besök is the shit. Även om jag lider av enorm dindångest också. Jag har en vän som brukar syssla med detta, och det är nog helt bäst att få spontana besök av henne!
pling på bare :)