Tack för inspirerande kommentarer under jobbinlägget här under! Gläder mig att se att majoriteten inte uthärdar och vantrivs på jobbet. Vill nämligen tro att det finns ett meningsfullt jobb för alla. Man kanske inte når dit på 5 sekunder. Och det kanske inte är ett drömjobb alla dagar. Det kanske inte är ett drömjobb från första början. Det kanske aldrig blir ett drömjobb. Det kanske inte finns ett drömjobb. Men det någonstans måste man börja. Och jag hoppas och tror att det finns hopp och möjligheter för de som vill och kämpar.
Så länge de finns tro så finns det väl hopp heter det väl??
Sen ska man komma ihåg att det som kanske är det ultimata drömjobbet för någon kanske framstår som pesten för någon annan.
För att vi alla är olika och väljer att leva våra liv olika.
För den sakens skull behöver varken det ena eller det andra vara rätt eller fel :)
Kram Mrs G
Men härrijess. Jag tycker med handen på hjärtat att det VARJE morgon är lika skoj att åka till jobbet. Och jag har jobbat (nåja lite mammaledig har jag väl varit) i över 10 år. Blev ju alldeles chockad över kommentarerna du baserade ditt inlägg på. Jag blir så trött på bittra mänskor som är för tafatta för att ta tag i sina egna liv.
Kul att du bloggade om det här, jag har själv suttit och undrat var trivselgränsen ska gå när det gäller jobb. Och är ordentligt trött på alla surpuppor som säger att man bara ska bita ihop och stå ut för jobb är nu alltid jobbigt.