Själv har jag inte grubblat särdeles mycket över den stundande dagisstarten. Gissar att det, som för de flesta, blir motigt i början, men sedan blir det lättare efterhand. För Matheo går det säkert riktigt bra (han har väntat på dagis och nya kaveris hela sommaren, han är så svältfödd på jämnårigt sällskap), även om det säkert blir lite förvirrande när de flesta barn pratar finska. Och han förstår ju att vi i slutet av dagen kommer för att hämta hem honom igen. Men för Milken, som varken har tidsuppfattning eller språk, blir det garanterat en massa tårar, dåligt samvete och fan-vi-skiter-i-det-här-feeling. Men som sagt – hon är inte den första 2-åringen (ja, hon fyller faktiskt två i oktober, sjukt) som börjar på dagis. Allt tar sin tid. Och jag litar på oss. Och på att personalen vet hur sånt här skall göras.
Tror faktiskt att det är min mor som grubblar mest på det här. Igår ringde hon och läste upp en hel Hbl-artikel om just ifrågavarande ämne. Men jag orkar inte riktigt måla fan på väggen (ledsen för torrt uttryck). Kanske går det till och med riktigt bra. Kanske det går åt helvete. Men då får man se till att lösa det.
Hur gick det för er? Och delge gärna era hetaste tips om hur man gör det så smidigt och smärtfritt för kidsen som möjligt!
vår casper började då han var 1 år och 4 månader, det var 100 gånger lättare för honom att acceptera dagisfaktumet än det var för Linus som var nästan 3 då han började. Så jag tror att Milken kommer att klara dagis helt bra, det kommer att gå sådär som det ska gå. Lite som en gammal cykel, det gnisslar en aning, men man kommer sig framåt. Helt ok alltså.
Skönt att du säger så! Det går att resonera så bra med Masse, så jag hoppas att man skall kunna snacka honom till rätta, om det blir svårt. Han är ju som sagt redan 4,5 så då är man ju inte fullt lika hjälplös som Milk the Pilk.
Bästa tips: ta ingen stress, det fixar sig. Lita på att dagiset vill ditt barn det bästa. Jag kan tänka mig att en mammas oro smittar av sig på barnet som sedan reagerar på det.
Ivårt fall kom en ”egen” dagistant först på hembesök för att lite bekanta sig med barnet. Sedan torrtränade vi några dagar på dagis så att jag var med, och därefter började jag helt kallt jobba (förkortade dagar, men ändå). Kunde konstatera att jag helt enkelt inte behövdes där, allt gick så smidigt.
Nu är det ju förstås så att dagiset är grejt med bra tanter, och pojken till sin läggning tydligen en sådan som kunde börja vid 1 år 2 månader utan att få hemska traumor eller vantrivas, så vi har haft en sagolik tur. Och jag är nog heller inte den där mammatypen som står och gråter vid dagisknuten, det fanns liksom inget att gråta för då jag visste att han var i de bästa händer.
Visst småpep han lite den första tiden då jag lämnade honom där, men det slutadedirekt då jag var utom synhåll fick jag höra. Sen var det inte så mycket mer med det, inget fussande. Och nu efter nästan fem månader kan jag inte säga annat än att allt har gått så ofantligt bra och han trivs som fisken i vattnet.
Så lycka till, det skall säkert gå alldeles utmärkt!
Det tror jag nog också! Är inte heller den oroliga och snyftiga typen, så jag hoppas DET smittar av sig ;)
Det är jobbigt i början, barnen står där inne och gråter, jag står bakom en buske och snyftar:) men det går över. jag var där tre dagar med dem till först, sen då inte jag hade möjlighet att vara där så var deras mommo där tre halva dagar, det var bra. Dagispersonalen och jag gjorde upp en plan hur varje lämning ska se ut eftersom det var sånt sjukt skrik kalas varje morgon.Redan på morgonen då vi klädde på så förberedde jag dem på hur dagen kommer att se ut,(bra att sätta fram kläder före, ju stressfriare morgon, desto lugnare lämning) sen i bilen på väg till dagis fantiserade vi om vad de ska få för god mat. Väl vid dagis hade personalen lagt upp dagens program och mat så det gick vi igenom också. Sen fick jag bara ge dem varsin kram och sen gå ut för att vinka i fönstret. Jag fick och får inte lämna och krama och gosa då de skriker/skrek för det gör det bara värre, men många ggr har jag nog skitit i den regeln och suttit mig ner och taaagit mig tid. Alltid har man ju inte den möjligheten. Om det var riktigt jobbiga mornar så skickade jag meddelande sen efter en timme till dagis för att höra mig för hur det gick. Varje gång svarade de direkt att de slutat skrika efter några minuter, det luhnade mig otroligt och jag kunde jobba lugnt hela dagen.
Har faktiskt dagisplats två veckor före min skola börjar, så jag har en hel del tid att börja skola in, vilket känns himla bra. Och så har ju Matheo lite erfarenhet av hejdåer från klubben, så han klarar sig säkert lite bättre än Milk, så man får fokusera på henne. De är ju dessutom på skilda avdelningar, så jag får göra samma sak två gånger, jee ;)
Alltså egentligen borde jag ju inte skriva det här men sanningen är att min unge gallskrek och protesterade från den sekund han vaknade, VARJE morgon i sex veckors tid! Jag trodde det hela totalt skulle knäcka mig! MEN efter sex veckor svängde det hela och han sprang iväg och lekte med ett glatt hejdå till mig. Nu tror jag ju inte alls att början blir så svår för er, men OM så skulle gå vill jag visa på att det blir bättre även om jag aldrig trodde det…
Haha, just något som man kunde tänka sig att Miss Hyperkänslig Dramaqueen kunde göra!
Svårt att ge tips när alla barn (och dagispersonal) är SÅ olika, tror att ni vet bäst hur ni gör det smidigast för just era ungar. Lita på er själva och tro att det blir bra, precis som du gör nu, så löser det sig!
När A började dagis var hon bara 1, och det har ALDRIG varit några problem. Nu får vi se hur det går i augusti med E. Vi tar det som det kommer, men jag vet att det blir bra efter en tid!
Ett litet tips är iallafall att (efter inskolningen) göra ganska snabba ”hejdå:n” och inte stå och oja och voja om barnet gråter för då blir det bara värre. Tyvärr är det många som inte förstår det och barnet blir bara mer otryggt när mamman (oftast) visar sig ledsen och osäker. Se istället glad ut och säg att du kommer och hämta senare, vinka kanske i fönstret och få en rutin på lämnandet. Barnet kanske gråter men brukar sluta kort efter att föräldern lämnat rummet.
Japp, vet ju att det funkar så. Att gråten slutar direkt när man drar iväg (så är det ju hos mommon och fammon också, om det nu någon gång råkar bli lite darr på läppen). Det har heller aldrig varit problem med Masse. Inte har han gråtit en endaste en gång på hela klubbterminen. Men det lär ju nog Milkyway göra! Och HÖGT och TÅRDRYPANDE och DRAMAAAATISKT ;) Så det är väl nog bara att tryggt och mysigt och snabbt ta farväl, för allas bästa!
Det bästa tipset vi fått var av en dagistant på vår dotters dagis och det är att verkligen spendera all annan ledig tid med barnet!
Då känner det att dagis är helt okej bara man får va med mamma & pappa när man är ledig.
Och jo, ställ hårda krav på att deras ”egen” tant verkligen välkomnar dem på morgonen, annars kan de känna sej ovälkomna!
Och alla barn gråter nån gång, vissa mer, men slutar nog när föräldrarna har gått!
Det går säkert jättebra ska du se!
Hoppas på trevlig personal, har ännu inte träffat någon, men jag tror nog det blir bra! Har för övrigt inte träffat någon dagsitant i hela mitt liv som har varit fullständigt vidrig, haha. Oftast är de glada, lugna och goa.
Meilla poika aloitti tarhan 1v 8kk ikaisena ja ihan tarkoituksella laitoin hanet vasta 1kk tarhan alkamisen jalkeen jotta muut lapset on jo ‘tottuneet’ tarhaan ja on rauhallisempaa eika kamalaa huutoa ja itkua kun kaikki on ihan uusia tarhassa. Ensimmaisena paivana oltiin mieheni kanssa siella pari tuntia, sen jalkeen pari paivaa jompikumpi vanhemmista odotti puolisen tuntia jonka jalkeen poika jai yksin muutamaksi tunniksi ja 4. paivana tarhan tadit halusivat jo etta han jaa sinne paivaunille. Kaikki meni hyvin ja poika viihtyy tosi hyvin nyt 10kk jalkeen(kin), lyhyilla lomilla kyselee milloin paasee tarhaan, yli viikon lomien jalkeen eka aamuna on vahan vaikea jaada tarhaan.
Meilla kotona pojalle puhutaan suomea ja arabiaa, tarha taas on kaksikielinen arabia-heprea. Tuolloin tarhan alussa suomi oli ehdottomasti hanen vahvin kieli, han ei puhunu eika ymmartanyt hepreaa lainkaan ja arabiaksikin lauserakenteet oli lahinna pari sanaa jotenkuten liitetty yhteen. Tosi nopeasti alkoi tulla sanoja hepreaksi ja nyt 10kk jalkeen han ymmartaa ja puhuu hepreaa tosi hyvin! Suomi on kylla suureksi ilokseni sailynyt edelleen vahvimpana kielena ja han osaa tosi hyvin erotella ihmiset ja milla kielella puhua kenellekin.
Suomenkielinen tarha on mielestani tosi hyva ratkaisu Matheolle ja Milealle, tuossa iassa lapset oppii uuden kielen niin helpolla!
Så fint att höra att allt har gått så där bra! Och ja, håller till hundra procent med om att språk är en enorm rikedom. Hoppas de slipper stamma och kallsvettas varje gång de är tvungna att prata finska, så som jag har gjort ;)
Vår pojke börja dagis vid 1 år och 4 månader och då gick själva lämnandet och hämtandet smärtfritt men han gallskrek i två veckor vid middagsvilan. Men där var dagispersonalen jätte tappra och försökte hitta på olika lösningar. Mitt tips är att man alltid följer samma mönster, dvs, vem som för och vem som hämtar. Min man förde och jag hämtade. Jag försökte alltid ha god tid när jag hämtade honom så att jag hann prata om dagen med personalen och lite om annat så att M inte fick för sig att man måsta skynda hem från dagis.
Det där med att samma person hämtar och lämnar kommer att bli omöjligt för oss, men i övrigt håller jag med. Samma mönster skapar trygghet i nya, främmande situationer.
Som familjedagvårdare vill jag bara tipsa dig om att inskolningen inte ska göras för lång. Blir barnen vana vid att du stannar med dem på dagis en stund varje dag i en veckas tid så kommer dom säkerligen tro att det är så det ska vara och första ensamma dagen kommer bli ett skräcksenario för dem när dom ser dig gå och lämnar dem där. Jag brukar köra ca 3 dagar. 1:a dagen kommer man med föräldrar/förälder och hälsar på. 2:a dagen kommer man med föräldrar/förälder som sedan lämnar barnet en stund ensam. 3:dje dagen kommer en förälder och lämnar av barnet som stannar under förmiddagen och lunchen. Tycker föräldrarna då att det behövs ytterligare en dag så tar man en dag till men dethär brukar funka bra. Faktum är ju det att barnen nog i något skede ändå kommer börja gråta när de blir lämnade men det är ju som någon annan här också kommenterade att då dörren stängs bakom en så slutar gråten. Det är ett sista försök från barnets sida att få mamma eller pappa att ge upp och ta en hem igen. Sen tycker jag att du också ska komma ihåg att det kommer också en dag då de inte vill följa med dig hem när du hämtar dem! Lycka till!
Jag ältade också dethär back in the days (http://sofiame.blogspirit.com/archive/2006/09/index.html) när min yngsta, då 1 år 4 månader, skulle börja dagis, men det gick jättebra! I början grät hon ju när jag for, men tanterna sa sen att hon slutade nästan genast när jag gått. Och nu..nu ska hon börja Skolan!! :O
Jag kan inte komma med mycket, UTOM en mycket positiv upplevelse. Vår flicka började på familjedagis som två, och flyttade till vanligt dagis ca 3 månader senare. Och vi har inte haft en enda gråt-episod vid ankomst. Inte en enda. Den första dagen, då vi lämnade av henne vid familjevårdaren, stannade vi ca en halv timme, och så gick vi föräldrar. Hon var där, utan oss, i ca fem timmar. Inga problem. Och sen dess har hon varit där ensam. Så, i bästa fall, behövs det faktiskt inte så mycket sjåp och knåp. Håller tummarna för er!
Lustigt eller olustigt hur vi båda tänkt på dagis och höstkläder för barn idag:) Jag avundas dig som ända har en 2 åring som börjar dagis, själv hamnar jag lägga världens mamigaste 14 månaders unge på dagis som inte gör mycket annat än hänger mig i byxbenen och skriker halsen av sig om nån tar henne i famn. Suck! Jag som trodde att mamisperioden skulle ge med sig, men nej efter ett halvår och den är ännu värre nu. gosh, stackars mig, stackars henne och stackars dagiset. Skulle nog skjuta upp mina studier om det inte handlade om att jag måste skjuta upp det i två år då.
Känner samma tvång, MÅSTE få den här skolan ur världen innan min studietid tar slut!
här lite artiklar om att börja dagis
http://www.viforaldrar.se/Barn-2-5-ar/8-tips-for-en-bra-inskolning
Tackar och bockar!
Ett tips om det blir jobbigt är att skicka med tex. din en använd tskjorta som doftar bekant och ger trygghet.Bara att ta fram ur väskan och gosa med.
Med våra båda, som har börjat som 1,5 år, har det gått jätte bra. Klart dom gråtit ibland, men det hör ju till. Och som dom andra oxo säger så ska man själv vara snabb och säker – inte bli och hänga, vara ledsen och osäker. Sen kan man gå iväg och ringa till sin mamma och gråta ;).
Barnen slutar nog snabbt gråta – det är ju roligt på dagis med en massa nya leksaker, rutinerat (=tryggt) program och tanter som har erfarenhet, skolning och vet vad dom gör. Viktigt är att själv lita på dom!
För dom små är dagen sist och slutligen inte så lång då dom ofta sover ganska länge av allt program. Vi övade och hade korta dagar ca en vecka.
Ajo, jag har gett en av mina halsdukar, som doftar mig, att sova med :).
hejsan för oss var det värre med 5åringen som då var 4år. flickan som nu blir 3år var 2år då hon började.. man kan säga att det har aldrig varit nån problem me henne. hon ha lämna dit helt lugnt medan pojken ha skriki o vari ledsen, men sen mellan varven ha d gått rikti bra, dom va på ett gruppis men nu i höst börjar dom riktigt dagis o på olika avdelningar så får se hur det går.. bästa sättet är ju att krama o säga hejdå, inget extra pjas o sånt, o så går man lungt iväg, jag vinka alltid i fönstret då ja gick o de var viktigt för dom. det kommer säkert att gå bra sen då d väl gäller :)
E var bara 1år o 7 månader när hon började, behövde knappt nån inskolning, hon har varit van med en massa människor runt sig (som Milken kanske?) o även om hon inte skötts av någon annan förutom mommo några gånger gick det hur bra som helst, klart hon grät när man for men snabbt slutade hon o fort lärde hon sig att jag ju kom tillbaka när jag var klar, håll lämningarna kort, säg som det är att du ska o jobba kommer när du är klar, puss o kram o så går du,håll en viss rutin, börjar hon gråta så låter du en ”tant” ta henne säger hejdå o går (skitsvårt men ibland har jag tänkt att det nog var värre för mig än för E., varje gång jag ringde var hon glad men jag hade lite dåligt samvete .Detta trots att jag själv jobbar med barn o ju längre du drar ut på hejdået ju jobbigare blir det för båda. Är du orolig ska du ringa o kolla en halvtimme senare. De flesta barn slutar gråta när de inte längre ser mamma, ofta är det lättare när papporna lämnar, varför vet jag inte, brukar kunna vara mer tårar när mamma far. Blir nog bra ska du se.