En fråga om ett litet, argt barn.

Har tänkt blogga om det här i några veckor nu. Men jag vet inte var jag skall börja. För det känns som om det här kommer att bli den längsta harangen i världshistorien. Och så vill jag verkligen inte bli missförstådd. Vill inte låta elak och gnällig. Vill bara kolla en grej med er. Den här historien handlar om Milisens humör. För jag vill verkligen veta om någon annan har stött på det vi stöter på varje dag.

Alla vi som hänger med Milisen vet att hon är förskräckligt företagsam. Jag har aldrig träffat en människa som vill så mycket som Milisen. Hon vill allt som alla andra gör. Hon vill allt som alla andra inte gör. Hon VILL – dygnet runt, året runt. Och vilja ÄR bra. Utan vilja hade hon knappast varit här idag. Tack och lov för viljan.

Men att hon i kombination med en oresonlig vilja är fullständigt kompromisslös är inte lätt för alla inblandade. Och kompromisslöshet i kombination med Det där vrålet är näst intill outhärdligt. Uppskattningsvis skulle jag säga att hon gallskriker och gråter ungefär 60 % av sin vakna tid (jag skulle egentligen säga 70, men då skulle Sami säga att jag överdriver). Och ni tror att hon skriker som vanliga barn. Men det gör hon inte. Hon skriker så att det skälver i trumhinnorna, så att jag skäms när jag möter våra grannar, så att hela rummet vibrerar (man kan nästan SE ljudvågorna, trust me).

Man kan aldrig avleda henne med något heller. Får hon ett anfall kan det vara i en halv timme. Till sist slår hon huvudet i golvet och river sig själv i håret och jagar upp sig själv tills hon nästan svimmar. Det räcker med att man nekar henne till något obetydligt, så är vrålet igång. Om hon inte får leka med ipaden kastar hon den i väggen. Säger man ”kasta inte spagetti på golvet”, slänger hon mjölkglaset i väggen. Får hon inte äta modellera, skriker hon och sparkar, så man snabbt springer och stänger fönstret av skam. För det låter som om vi har ihjäl henne. Får inte trösta, får inte röra, får inte säga något, för då börjar hon om igen.

Om inte Matheo DIREKT ger henne leksaken som hon vill ha, trycker hon fingrarna i hans ögon och river honom i håret med båda händerna (hur kan man förstå det när man bara är ett?). Hon är det mest fysiska barn jag någonsin har träffat. Hon vägrar ge sig – och vägrar acceptera ett nej. Hon har aldrig accepterat ett nej, utan att bli fullständigt rabiat. Får hon för sig att hon skall cykla till parken, gallskriker hon tills hon får både hjälmen och cykeln. Och ni kan inte FÖRSTÅ hur vansinnig hon blir när hon upptäcker att hon inte kan cykla. Med Matheo var liten och arg kunde man säga ”kolla en fågel!” och så hade han glömt hela grejen. Med Milisen hamnar man gå tillbaka hem, för man står helt enkelt inte ut. Hon ger inte upp och alla tappar fiilisen.

När vi är någon annanstans eller när vi har gäster är det lite lugnare. Då är hon oftast lite försiktigare och sitter tyst. Hos far- och morföräldrar är hon cool as ice. Men när vi är hemma ensamma är det helvilt. Jag reagerar knappt på hennes gråt längre, för det hör liksom till. Att hon går an där i bakgrunden. Och det finns ju liksom inget jag kan göra heller. Kan ju inte svansa efter henne och röja undan alla motgångar heller. Kan ju inte låta henne få sin vilja igenom varje gång heller.

En gång hade hon en bra dag (lugn och fin, tyckte jag i alla fall) när någon frågade om hon hade magknip.

Jag tycker ju att man skall få njuta av sitt liv, leka och ha det bra. Och jag undrar dagligen om hon faktiskt gör det. Hur kan man njuta av sitt liv när man oftast gråter, skriker, gnäller? Jag tycker så synd om henne, som måste vara så där amper och arg hela tiden. Tänk så oerhört tungt det måste vara! För att inte tala om Matheo, som oftast är så jättejättesnäll. Och som hon plågar honom. Jag vill att Milisen skall få ha det lika bra som Matheo. Han kan leka och chilla och busa och springa och härja, utan att gråta en endaste en gång på en hel dag. Minsta lilla motgång gör att helvetet bryter löst redan innan vi har ätit frukost. Som att hon inte får riva ut hela toapappret, till exempel.

Visst är hon alldeles, alldeles underbart ljuvlig däremellan. När hon är på gott humör är hon så fruktansvärt charmig och snäll och mjuk. Jag dör av kärleksattack när hon är på sitt bra humör. Hennes glada, roliga sida är fantastiskt underhållande. Hon är en SÅN stjärna. Världens sötaste. Världens roligaste. Men när den sidan kommer så sällan här hemma.

Och hela den här ampra sidan har klassats som charmig ända tills nu. Jag har på riktigt kunnat skratta åt det. Skämta om det och så. Men nu börjar det vara så där på gränsen till att jag oroar mig. Jag menar – fine, om barn gnäller och trotsar och skriker och har sig. Det HÖR JU TILL att barn skall vara motsträviga, skrikiga och allmänt vidriga mot sina föräldrar. Men hon är så extrovert rosenrasande stor del av sin vakna tid att jag på riktigt undrar om det är något som har gått snett. Det finns helt enkelt så överdrivet mycket ilska i den lilla, späda, söta flickan. Hela hennes vardag är en enda stor, högljudd motgång.

Så nu frågar jag er:

  1. Har era barn varit så här?
  2. Vart skall jag vända mig om jag vill fråga en expert?
  3. Vilken del i huvudet/kroppen är det som reglerar mängden ilska och irritation i ett flickebarn?

101 Comments

Filed under Mama's got the magic

101 Responses to En fråga om ett litet, argt barn.

  1. alltså det låter så mycket som Adrian, han har varit gnällig sen dag ett. Han skriker, vill och är aldrig stilla. Alla påpekar hur aktiv han är och hur tungt vi måste ha med honom. Jag har inget tidigare barn att jämföra med men nog har jag frågat vid rådgivningen ifall man kan ge diagnosen ADHD redan, men tydligen inte. Och han passar inte in på ett ADHD barn heller. Varje gång jag läser om sjukdomar undrar jag om trotset inte är trots utan något annat. Jag kan alltså stå ut med honom, ibland går det hur bra som helst ibland inte. Förr skulle han vara överallt, hela tiden, aldrig stilla. Men nu kan han faktiskt leka för sig själv ibland, så jag har hittat lite hopp :)

    Jag är lycklig så länge han bara är ett viljestarkt och livligt barn som troligen behöver mycket aktiviteter, speciellt fysisk sådan. Allt är bra så länge han faktiskt inte har någon sjukdom som ligger bakom det hela.

    Jag var tydligen också väldigt amper som barn och har nog fortfarande kort stubin och stark vilja.

  2. Neppe

    Jag kan inte säga att vår dotter (2 år) är exakt så där men mycket som du skriver om Milisen känner jag ändå igen. Hon började få raseriutbrott vid ett års ålder och då behövdes det två vuxna för att få henne in i en bil och vi kände oss väldigt borttappade som föräldrar. Vi har fått bra stöd på rådgivningen både av vår vanliga ”tant” och rådgivningspsykologen och känner att läget allt som oftast är under kontroll och att vår vardag löper fast det förstås går upp och ner och nu i och med trotset varit ganska jobbigt igen.

    • Men Milisen har liksom alltid haft raseriutbrott. Man har aldrig behövt oroa sig för att hon skall komma i någon trotsålder, för hennes liv ÄR en trotsålder.

  3. A:s mamma

    Jag tror att hon lider av sin tidiga ankomst till världen. :/ Det kan ju vara något i tex nerverna som gör henne överspänd.
    Eller tycker du det har med sockerintag att göra? Det kan ju göra vissa människor alldeles speedade.
    Vår tjej är också väldigt temperamentsfull och har haft sina problem (egentligen ännu aktuella) och liksom ni så har vi en lugn och snäll storebror också. Man vet ju inte hur man ska svänga sig då den yngre inte klarar av ett ”nej” medan man samtidigt försöker uppfostra den äldre också. Inte direkt samma regler, inte…
    Vi fick via rådgivningen en jättebra kontaktperson, jag ska maila uppgifterna till dig! Vill inte skriva ut alla detaljer här.

    Styrka och tålamod!

    • Skall faktiskt försöka testa hålla helt igen med sockret och se om det är det som hon är överkänslig mot! Tack, hade inte ens tänkt på det!

      Och mejla jättegärna uppgifterna! Supertack!

  4. jenni nalaneps

    Ursäkta men jag flabba mej igenom halva texten för jag tänker på Nalani. Inte håller hon låda i precis 30 minuter men hon är också mycket dålig att hanskas med motgångar. Hon är den som kan slänga sej raklång och dra en itkupotkuraivare mitt i skogen för att- för att..ingenting liksom. Nu antar jag att Milkens skrik och motgångsbekämpade är av en lite annan art med annan nyans. Jag förstår helt att du /ni börjar känna er trötta på skriket och så ja tycker man ju så synd om de stackars små liven som gör livet så svårt för sej. Kanske man kunde höra med nån på rådgivningen eller sen hon Anne maj vadhonsenheter i efterman som jobbar för mannerheim och besöker öppet dagis emellanåt hon är iallafall en super person att reflektera saker med !

    Chill Milea!

  5. Oj, det låter som en tung vardag! :( Det måste ju vara tungt att vara så liten och få såna utbrott. Min fd:s grannes flicka så hon svimma faktiskt i rena ilskan när hon va mindre och hade riktiga aggressionsutbrottnär hon inte fick som hon ville. Men idag är hon ”kolugn”. Men är du orolig tycker jag du kan kolla upp med dem på rdg till att börja med, hon är ju ännu så liten.

    • Tja, själv är jag ganska härdad mot det här vrålet. Men jag tycker så ofantligt synd om henne (och Matheo) som måste stå ut med det där. Man vet ju själv hur sjukt utmattad man blir av att vara vansinnigt arg!

      • Ja folk tittar ju lite konstigt på en då man bara låter honom ligga där på marken och tjuta (för han slänger ju sig ner var man än är om det inte går som han VILL). Men då det är så alldagligt och faktiskt bara blir värre av att man försöker ”trösta” (han VILL ju nåt, inte bli tröstad liksom).

  6. pipsans

    Oj, det måste ju vara både påfrestande för er och för henne. Det kan ju inte vara lätt att vara så där amper. Och som du skriver hör de ju till att ett barn skall trotsa och att kunna visa vilja är en bra egenskap – men i rimliga mängder. Ifall jag skulle vara i samma situation som ni och är oroliga över hennes humör skulle jag vända mig endera till barnpsykiatriska polikliniken eller familjerådgivningen. Jag tycker att båda ställena har superbra personal och har gjort mycke samarbete med dom i mitt tidigare arbete. Dom är i alla fall proressionella och kan sin sak. Jag vet ju inte om det hjälper er men ni förlorar ju inget på att kontakta dem. Lycka till :) kram

  7. Linda

    Mitt tips är också att ringa Anne-Maj Granskog på mannerheims barnskyddsförbund. Hon e superbra!

  8. Jo, min förstfödde var sån. Jag var en ung mamma (21 när han föddes) och hade aldrig trott att barn kunde ha sån vilja. Han bankade pannan i golvet tills det blödde om han inte fick som han ville. Skrek i 2½ timme i kärran på stan, bara för att sitsen i kärran var fel väg.. Min syster var med då och sa att hon minsann aldrig skulle skaffa barn om de är ”sådär”…

    Jag gav mig fan på att vara envisare än han ( var ung och osäker och läste allt jag kunde och kom över om trots och utbrott och vilja- ville ju visa att jag var en bra mamma trots att jag var så ung) Så hittade jag något som hette ”holding” . Läste allt jag hittade om holding, frågade på rådgivningen och sökte upp information (detta var innan google!) och efter många om och men så lugnade han faktiskt ner sig. Han behövde bara få rasa ut, testade mig och alla gränser och när de alltid var lika fasta så kunde han äntligen lugna sig.

    När man tänker på Milisen ( ska det förresten uttalas Miilisen eller Milisen eller Miliiisen? sorry att jag frågar) såhar hon ju fått fighta sig genom sin första tid på jorden- Hon har mycket jävlaranamma i sig och det är ju på gott och ont.

    Kanske du kan läsa på om holding och testa? Det är skitjobbigt och man måste vara väldigt stark och konsekvent. Svårt är det också om ett annat syskon pockar på uppmärksamhet, för holding kräver tid och engagemang till 100%. men det belönar sig i långa loppet.

    Med tanke på att hon är prematur, kanske ni tagit upp temperamentet på rådgiviningen? Om inte, så kan det ju vara bra att göra det.

    Oj jösses så lång kommentar det blev. Förlåt. Men jag fick faktiskt hjälp av det där – det tog nog nästan ett halvt år innan det var ur världen, men det var värt det. Idag är han 21 år och den goaste (men fortfarande rätt så envisa) grabben på jorden :) och jag är jättestolt över honom!

  9. T

    Det där låter som hemma hos oss. Jag FÖRSTÅR dig, vår ena kille är likadan. Och det är hemskt men så härligt när den lilla stunden kommer med glatt humör. Jag började nästan funder en gång när jag läste din blogg om det är något barn som är födda vid tays får med sig hem. För vår kille är också född där. Och jag har varit i kontakt med neuropoli, men när barn är så små är det ju svårt att säga. Emellanåt kan jag tro att det har blivit lite bättre.men så kommer en motgång och NEJ! Då slänger man sig och skriker. Inget får gå emot. Och det där med
    wcpappret, jag får ställa rullen på hyllan varje morgon,för den ska dras ut över golvet. Och då blir han ARG jätte ARG!
    Ni har sekärt haft kontakt med barnpolikliniken ta kontakt dit om du känner dig osäker. Och ifall ni har kontakt med neuropoli ta kontakt dit, det finns en jätte bra läkare där.
    Och det som irriterar mig ännu mer är folk som säger det går om! Men närdet aldrig tar slut, vad gör man då???

    • Har inte alls engagerat mig i den här frågan tidigare. Hon är ju som alla andra bara hos rådgivningen en gång i halvåret, så jag har inte pratat om hennes temperament tidigare. Få se om det hjälper med Anne-maj, är högst skeptisk till att NÅGOT överhuvudtaget skall hjälpa mot den här surpuppan ;)

  10. Låter ju som vår yngsta detdär. Fast han flinar ofta när han ger sig på brorsorna. :/ Han tror nog helt enkelt att han är minst tre och inte bara ett och blir så arg, så arg för allt och ingenting. En och en halv timme orkade han tex. vråla och dunka huvudet i golvet då han inte fick fler xylitoltabletter här en gång. Fast idag då vi var på tumis gick det faktiskt rätt bra förutom då jag försökte få honom in i vagnen då vi sku till butiken, det är få ställen han hatar så mycket som vagnen där han ändå måste sitta rätt ofta. Men han vill ju GÅ, gå åt andra hållet än resten av oss, springa undan och strunta i oss. Här har det också gått åt en heeel del glas på sistone, tar vattnet slut och vi är för långsamma flyger det i golvet.
    Sover hon om nätterna? Vår tjurar ju också då. Jag ammar kväll och morgon ännu men han har efter många, många månader fortfarande inte accepterat att han inte får mjölk på natten. Så han skriker, river i mina kläder och sliter av mitt hår.
    Fast nog är han ljuvlig däremellan han med. En liten showman som inte är det minsta blyg och glatt hälsar på alla vart vi än går. Han har helt enkelt ofta tråkigt tror jag och hittar då på en massa,massa dumheter. Att hans mellanbror (5 med ett lika helsikes humör han) guppar från trotsvåg till trotsvåg han med gör INTE mitt liv nå lättare. I somras har tom. åttaåringen haft någon regression och mina nerver, ja de har sagt snipp,snapp snut för länge sedan. Har varit ensam med dem dagarna långa sedan mitten av Maj då sambon haft konstiga sommartidtabeller och först kommit hem lagom till läggdags. Aj ATT jag är i behov av lite ensamhet nu.

  11. Anonym

    Oj tack för det där inlägget. Tror ibland lixom att det är nåt fel på mig. Vår dotter på 2,5 år kan bli så hysterisk att hon spyr om hon inte får sin vilja igenom. Så har det alltid varit. Går inte att för söka trolla bort, diskutera eller kompromissa. Hon har en grym vilja vår tjej… :)

  12. Nina

    Läste just något intressant
    http://lorricraig.com/psychologist/general-psychology/difficult-birth-psychological-problems/

    vet inte om det hjälper, men tanken är inte så dum.
    Själv med ett jätte gnälligt barn, som också driver en till vansinne genast på morgonen.

  13. Michaela

    Jag har många gånger tänkt då jag läst din blogg att Milisen låter PRECIS som min yngsta dotter,Nu kan jag inte låta bli att kommentera,för varje ord du skrev beskriver Cassandra på pricken.Hon har ALLTID varit arg,skrikit typ dygnet runt,precis som du började jag stänga öronen för hennes vrål för inget man gör får ändå slut på det.Redan som baby skrek hon mycket och det fortsatte fast hon blev större.Får hon inte som hon vill blir hon vansinnig av ilska,biter sina syskon,slår,skriker.Inga bestraffningar i världen tar på henne.Nu är hon 3,5 år och fortfarande går mycket av dagen åt till hennes illvrål,lite bättre har det ju ändå blivit,jag sku säja att värsta tiden var mellan 1-2 år.Hennes syskon är SÅ annorlunda,fick ju en chock när jag efter 2 lugna barn fick detta yrväder :) hoppas du får reda på vad som kan va orsaken,skulle gärna själv också vila veta var jag ska börja nysta.Har inte en susning varför vissa barn är så här… :/ kram!

  14. Sara

    Sådär är min grabb precis! Kan tro att du skrivit om honom! Storebrorsan hade också humör och dunkade huvudet i golvet men man kunde lätt avleda och få honom på andra tankar. Det går det inte med lillebrorsan, han vill så himla mycket och slår sig för han fattar inte att han inte kan göra allt som storebror gör och allt han gör slutar ofta i gråt. Har det nåt att göra med att han o din tjeja är födda med några dagars mellanrum? Haha typ samma stjärntecken med humörsvängningar ;-) Jag hoppas det blir bättre, annars fasar jag lite för 2,5 årsåldern då storebror varit en riktig trotsare och den här verkar bli tusen gånger värr!

    • Fast nu när ni alla skriver att era barn är wild and crazy, så tror jag ÄNDÅ att Milisen är värst av alla, haha. Vägrar tro att det skall vara så här besvärligt att vara liten, håhå.

  15. Mikaela

    Hmm, stackars Milisen! Hon låter faktiskt lite som vår son, nu 8 år, var som liten. Han var såå energikrävande redan på BB. Började sitt liv med att ha dygnet upp å ner och sov heeelt kasst i 8 månader. Och humöret sen….Skrek som en vettvilling redan som liten om han inte fick sina behov tillfredsställda på fem röda sekunder, och senare totalt tokig om han inte fick sin vilja igenom heela tiden. Låg på golvet och dunkade huvudet i golvet för ingenting, och var jättejobbig åt sin storasyster som är 1 år 5 månader äldre. Släpade henne liggandes på golvet i håret, rev och klöste henne hela tiden. Och jag fick ALDRIG trösta, då skrek, slog och sparkade han mig så det var bara att vänta ut utbrottet…. Men däremellan var han världens solstråle, uppförde sig alltid hos andra så de kunde inte tro oss när vi sa hur han var hemma.
    Hade helt gett upp hoppet att han nånsin blir lättare att umgås med men sen plötsligt när han var lite över 6 år konstaterade vi föräldrar att ungen faktiskt hade lugnat ner sig. Allt liksom flöt på enkelt, vi kunde diskutera fram saker och det ampra humöret hade jämnat sig. Och nu är han världens goaste 8-åring; snäll, medgörlig och givmild.
    Så visst kan det svänga ännu med Milisen, känner att hon är snäppet vassare än vår son kanske (eller så har åren suddat ut de värsta topparna) men jag tror att hon har en enorm vilja och drivkraft mest…..Men absolut, ring/gå och prata med nån. Om inte annat kan det kännas skönt att ventilera och fundera med någon expert och kanske få något verktyg med sig….Ha det gott!

    • Behöver kanske mest någon som pajar mig i håret och säger ”Linkku, gör så här och det går över imorgon!”. Vi får hoppas på det! ;)

  16. Mikaela

    …..och förresten är vår son känslig mot socker har vi märkt nu under senare år, hade varit bra att veta det när han var yngre så man kunnat vara strikt med det iaf…Så DET är åtminstone värt att testa med er dotter!

  17. Hon som brukar vara anonym

    Shit, det låter som beskrivningarna av mig som liten, och som jag skäms nu :( Ööh, säkert föga tröstande för dig att höra, men hon kommer att växa upp och bli ”bra”, hon med… Håller med om att besvärliga förlossningar kan påverka ens liv mer än man tror.
    Är själv vuxen nu med egna barn, men blir tyvärr ofta påmind om vilken terrorist jag var som liten. Ser mig själv i ett av mina barn som beter sig lite liknande som Milisen, men som en liten tröst – det BLIR lugnare med åren.
    Hoppas du hittar den hjälp som inte fanns för 30 år sen!

  18. emmalotta.papper.fi

    På många punkter är vår Venla likadan. Hon kämpar emot det mesta. Varje blöj- och klädbyte är en kamp. Och vid maten slänger hon det mesta på golvet. Men hon går ännu i alla fall lite att lura bort med annat, som att titta på hundar genom fönstret osv. Och så funkar det tusen gånger bättre med nån annan än föräldrarna. Och hos andra är hon till och med blyg och försiktig.
    Förra natten skrek och ropa hon som en tok, halvt i sömnen. Enda sättet att få henne lugn var att ställa sig på trappan med henne. Så småningom vakna hon till och lugna sig och kunde börja sova igen.
    Man får absolut inte hjälpa henne om hon inte vill ha hjälp. Tar man av henne jackan när hon egentligen vill göra det själv blir det skrik och gråt, och då kan man inte röra vid henne, för nu har hon också börjat slå.
    Värst är det ju när hon är trött, hungrig eller sjuk. Men stark vilja och hetsigt temperament är hon nog född med.
    När vi alla förstår varann, och hon mår bra, är hon den roligaste lilla människan jag vet.
    Jag har bara tänkt att det hör till 1,5 åringar, att dom vill så mycket mer än dom kan uttrycka. Men nog fasar jag lite för kommande trotsålder, då hon redan nu är så amper. Men kanske det inte märks så stor skillnad då. Kan vi ju hoppas. :)

  19. Mollyboll var lite likadan, men inte riktigt i den där åldern ännu. Det satt väl igång vid ca 1 år och 9 månader och ett tag vrålade hon hysteriskt dygnet runt. Och jo hon var destruktiv, både mot sig själv och andra och allt flög i väggarna. Värst var de nattliga attackerna, fan, man vakade i värsta fall i 4-5 timmar och fick gå på jobb med blått öga och håret på ända efter dusterna (jobbade som revisor på den tiden). Men det gick om vi ca 2,5. Kämpa på och lycka till!

    • Jag minns ett videoklipp med en alldeles ursinnig liten mollyboll som du lade ut för evigheter sedan, när hon dunkade huvudet i golvet och så. Sköna tider!

  20. Anonym

    Det låter jättejobbigt och jag vet inte hur ni orkar alla ni som skrivit om liknande beteenden hos era barn. Skulle nog be om hjälp någonstans för det verkar ju inte normalt. Barn föds ju inte direkt in i en trotsålder. Kan ju vara att barnen har ont eller har någon neurologisk störning som de kan få hjälp med.

    • Fast jag tror ju nog inte att de flesta barn här har någon neurologisk störning, utan de är säkert alldeles fullständigt normala och arga och trotsiga (fast i och för sig är ju Milisen prematur, kanske lite större risk för sånt?). Men tja, skulle helst vilja att någon berättade åt mig hur man handskas med så här ilskna barn. Skall man skita i det, skall man trösta, skall man vara arg, skall man säga snällt? Don´t know.

      • Michaela

        Jag tror inte heller att det handlar om ngt neurologiskt.Ren och skär ilska,och det är ju milsvid skillnad på denna…medfödda ilska än vanligt trots :/ C brukar lugna sej efter en halv timme/timme och då själv komma och vilja bli tröstad.Tills dess brukar jag skicka henne till rummet och skrika för att bespara syskonens öron..blir man arg (vilket man ju BLIR) blir skriket värre,säjer man snällt talar man för döva öron och att trösta går ju int när man int får komma nära.suuck.

        • Man blir alltid lika paff när man inser att ”herregud, hon tänker faktiskt inte sluta vråla”, när man jämför med Matheo där man sade ”sluta skrika, så skall jag berätta en sak”. Och så TYSTNAD! Han var världens mest lättlurade. Kunde avledas DIREKT från sin ilska.

  21. Här är en till som förstår dej! Sonen som är 2 år och 4 månader är precis sådär, blir superarg för minsta lilla och dunkar huvudet i golvet flera gånger om dagen när han inte får som han vill/blir arg. Han tål absolut inte att få höra ett nej och man får inte heller trösta honom när han har sina utbrott. Och vrålen, ibland tror jag att öronen ska gå sönder! Så här är det när vi är hemma, om vi är borta är han som en liten ängel, blyg och tyst och visar en helt annan sida.
    Nu har vi också fått en lillayster och jag hoppas, hoppas att hon inte också får såna här vredesutbrott.

  22. Beckazin

    Du har säkert fått en hel massa goda råd redan.. Tänkte bara spinna vidare lite på vad vi pratade om igår, mycket av den ångest/hypersensitivitet/känslosvall som Noppa uppvisat under sina 3 (?) första levnadsår sätter jag på kontot ”traumatisk-start-i-livet”. Lillasyster som kom till världen under helt andra omständigheter har förvisso ”attitydproblem” och massor av temperament men är mycket mer ”shit happens-inställd” till livet. Sen är ju alla barn SÅ olika och det blir bara fel när man börjar jämföra syskon. Känns det som att situationen är ohållbar tycker jag absolut att man skall våga söka proffshjälp! Milea är fantastisk och när vi blir mer bekanta får den där ”gulliga pyttelilla bebisen” gärna komma hit på avlastning om ni behöver vila öronen!? ;)

  23. Anonym

    Hmm, I feel for you. Har inte ännu träffat på någon som är värre än vår tös irl, men Milisen verkar vara snäppet värre.
    Det första jag också tänkte på var det här med socker. Och inte bara rent socker, jag skulle lämna bort även största delen kolhydrater, all stärkelse tex nypotatis, banan mm. Ersätta med obegränsad mängd grönsaker, fett och protein. Skulle också skippa färdigmat med tillsatsämnen, vissa kan vara känsliga för diverse e-koder! No more knackkorvs…
    Det andra jag tänkte på var att Milisen verkar ha svårt att reglera sina känslor. Små barn är beroende av en vuxen som bollar alla svåra känslor med dem och lär dem hantera känslorna. Att alltid vara konsekvent med de beslut man gör är viktigt, men lika viktigt är det att barnet får hjälp med att klara av de känslor besvikelserna väcker. Jag undrar om ni skulle kunna få hjälp och råd av någon som kan det här, få tips om hur ni kunde hjälpa henne reglera känslorna (inte för att ni är dåliga föräldrar utan för att Milisens temperament verkar vara ganska extremt). Kanske ni kunde filma situationer hemma och visa, om hon visar sin bästa sida då främmande närvarar.
    Hoppas det ordnar sig, för det är ju så tungt att vara arg hela tiden! Styrkekram!

  24. Hon som brukar vara anonym

    Förlåt att jag återkommer, men kan liksom inte släppa det här nu. Ett tips bara sett från andra sidan: jag hoppas du orkar krama om henne och älska henne mest när hon förtjänar det minst! Även om du knappast kommer att få nåt tack tillbaka… Min egen mamma orkade inte utan drogs med i en negativ spiral, där det var hot och gråt också från hennes sida och sen dessa ständiga jämförelser med min bror som var en riktig ängel… Så jag önskar dig krafter att trots allt visa hur mycket hon betyder för dig, så kanske du slipper den klyfta som jag och min mor har än idag…

    • Jag har pratat mycket om det här, faktiskt. Jag VILL kramas och gosa och mysa med henne, men hur gör man det med en som verkligen AVSKYR att kramas? Jag ser ju att Matheo får så himla mycket mer närhet, just för att han alltid vill vara i famnen, vill sova nära, vill mysa i soffan – medan Milea inte vill kramas, inte kan samsova, inte vill mysa. Jag menar, hur ger man närhet och trygghet åt en som verkligen avskyr att kramas? Hur kompenserar man det? Hon blir ju vansinnig om jag bjuder upp till kramkalas, liksom.

      • Hon som brukar vara anonym

        Mm, det är som att trotspedalen fastnat och hon kan knappast själv heller bryta det. Men jag lovar, hon behöver det precis lika mycket som Matheo även om hon inte visar det. Har försökt minnas mina egna känslor när jag handskats med egna barnets trots, hållit om dom kort men ofta. Gjort en rutin av kramarna, tex vid läggdags. Det ger också trygghet att veta att mamma kommer och kramar om mig även om jag varit dum. Småningom lär hon sig lita på att du finns där, alltid.
        Och ja, klart du ska mysa extra mycket med det barn som VILL och söker sig till dig, det blir ju naturligt så. Rutinkramar, säger jag, och snart ska du se att du har en stor tjej som kan kommunicera med dig bättre och som du kan ”läsa av”, att hon gärna också vill mysa trots att hon beter sig bakvänt. Av erfarenhet.

        • Fast visst kramas vi ju nu också, förstås. SÅ lätt kommer hon ju inte undan! På kvällen är hon pikulite mer kramsjuk, när hon blir trött, så då får man passa på. Fast faktum kvarstår att Matheo får säkert tredubbelt upp med närhet, just för att han självmant söker den.

          • Beckazin

            Att ni respekterar hennes ”jag-vill-inte-kramas/gosa/vara nära” är också KÄRLEK!!

            • Beckazin

              .. och med det menar jag förstås att du som mamma och ni som föräldrar garanterat har koll på att hon får den kärlek hon, som alla barn, behöver!!

              • Mmm, det får ju motsatt effekt om man tvångskramas och stormyser. Då vill hon ju I ALLA FALL inte kramas mera!

              • Melinda

                Hejsan! Ja kan int låta bli att kommentera här.. Jag vet att ni ger er dotter den kärlek hon behöver, även fast ja int känner dej. Men de som jag direkt kom att tänka på är ju att då Milisen e ju allt fö tidigt född, om de sku kuna vara så att hon har någon reflex kvar från beibi tiden, jag kan inte så mycket om reflexer men har hört att de kan lämna kvar om ett barn har varit med om en svår förlossning.. De finns en reflex som gör att nacken och korsryggen är riktit känsliga områden ja tror att de e ryggradsreflexen (borde googla de men orkar int nu) ..Men ja har hört om barn som ha vari med om svåra förlossningar de mest svåra ja ha hört e att de inverkar på allt, barnets humör, väldigt skrikiga och såkallade omöjliga barn, svårt att koncentrera sig och till och med att de inte kan ha en viss sorts kläder..tex tröja med huva för att det är obekvämt med huvan, kan inte ha andra byxor än byxor med tjocka resårkanter upptill för det är också obekvämt, har svårt att hålla i penna och vill då inte gärna måla eller rita! Ja börja bara fundera om Milisen kan ha någon reflex kvar då hon inte vill mysa eller kramas.. hon kanske tycker att det är obekvämt när någon tar på henne.. Men ja tror att det bästa sku nog vara att ni sku få prata me nån som kan allt om barns humör och normala utveckling! Din lilla duva ska int behöva leva med en sån ilska och vrede.. Hoppas att ni hitta den hjälp som ni behöver. //Melinda

  25. Anonym

    Googla ”autonoma barn” som är något som Jesper Juul forskar i. Här två texter av/med Juul himself:
    http://www.viforaldrar.se/faktabanken/jesper-juul/ella-3-5-far-standiga-utbr
    http://www.viforaldrar.se/faktabanken/jesper-juul/jesperjuulcoachar

    På engelska är väl ”spirited children” unefär samma sak.

    P.S. Ditt kommentatorsfält beter sig väldigt konstigt, jag sänds vidare till ”det går inte att hitta sidan” då jag ska fylla i min signatur, dvs. genast jag sätter markören i rutan.

  26. Har faktiskt läst de där artiklarna en gång tidigare, men jag känner inte riktigt igen mig ändå. Vet inte vad det är. Men skulle nog inte riktigt säga att jag tycker att hon är speciellt autonom heller.

    (och hmm, vet inte alls vad det beror på det där krånglet med kommenteringen, har någon annan märkt av det?)

  27. L

    Hej! Dethär låter lite soft efter att man läst igenom alla kommentarer och problem alla haft. Vi gick igenom samma sak med nr3. Han skrek konstant, slängde saker konstant. Bet, rev och krafsade sina syskon från ca 11mån. Åt inget å sov kasst. Somnade ok om kvällarna, men vaknade typ 1-2 och fick han inte vår fulla uppmärksamhet så guess what – skrek han. jag tog kontakt med rgv och vi slapp till läkare och ta mej i busken – pojken hade kronisk öroninflammation. Jag fattade noll. Ingen feber, hosta snuva you name it. Fick som svar att han troligen haft ”liimakorva” från födseln så han tror att smärtan hör till vardagen. Stackars lille man. Vi fick akut remiss till vcs, han fick tuber och avot, monstret blev en trollunge. Nu är vi inne på omgång 3 med tuberna och jag märker genast när ngn har fallit bort, för då ändras hans humör helt. inte lika vilt längre förståss, men en mamma känner ju sina lamm.

    • Har också tänkt på det många gånger. Att kanske hon på riktigt har ont hela någonstans. Men hon sover ju nog väldigt bra, kan dra tolv, tretton timmar helt utan problem! Så man tycker ju att det skulle märkas där då?

      • L

        kanske – kanske inte. vi är ju alla sååå olika. och eftersom hon är så arg hela tiden så måste ju kroppen vila emellanåt? Ingen aning :( usch va de e synd om henne. Hoppas det reder upp sig fooooort!

        • Lina

          Jag skulle också gissa på att hon har ont. Mitt syskonbarn betedde sig likadant, hon hade en ljudnivå så att det skar i öronen! Till sist visade det sig att hon var allergisk (ingen allergi i släkten).
          Mitt eget barn hade väldiga humörsvängningar, bet andra barn slogs och slängde saker! Efter många läkarturer och spirabehandlingar mot luftrören (spydde slem) fick hon äntligen förebyggande astmamedicin och utbrotten var över!
          Båda barnen sov gott på nätterna..

          • Milea sover som en kung, också. Och är 99% säker på att det inte gör ont, efterom det alltid är något som utlöser ilskan. Alltid något hon inte kan, får eller vill.

  28. isa

    Wow. Det kanske inte är till någon tröst men du skriver sjukt bra. Hörde någon (troligen Malin Alfvén igen) säga att när barnet kan bete sig till främans eller på dagis så är det ett tecken på att hon innerst inne vet vad som gäller, fast hon bara klarar av det korta stunder i taget – än så länge. Alfvén brukar också trycka hårt på avlastning, återhämtning och sömn för föräldrarna, fast det sku vara bara någon timme i taget, men den där ”bli pajad i håret”-planen (alltså du, inte bara hon) låter väldigt bra.

    • Tack så mycket! Och SÅ farligt är det ju inte att jag skulle tycka att jag behöver någonslags paus från det hela. Vi har ju en massa folk som springer här och avlastar och hjälper till och barnen sover gott om nätterna. Vill liksom bara förstå henne och lära mig hantera hennes ilska så att jag kan hjälpa henne.

  29. Eva

    Om du orkar läs de här o se om du känner igen nåt. http://carinasandberg.com/sensorisk_integration.html

  30. Anonym

    Hej! Jag har själv haft mycket hjälp av följande bok:

    http://www.raisacacciatore.fi/kirjasto/68

    Orkönskningar!

  31. Innan Milja fyllde ett år kastade hon sig på golvet när hon inte fick som hon ville. Hon är snabb i utveckligen. Klättrar, pratar och är onöjd snabbare än sin tvillingbror. Det är inte alltid så kul. Jag tycker det låter som en snabb frigörelseprocess. Som William har hela tiden, fast samtidigt vill han att vi ska va med honom (?!). VAD GÖRA? Jag har ingen fucking aning!

  32. anonym

    Läste alla kommentarer här. Intressant, och nu undrar jag om alla dessa barn med ”problem” har varit med om en svår förlossning? (för tidigt födda, akut kejsarsnitt…) skulle vara kul att se om det syns någon skillnad.
    Jag har hört att barn som föds akut kan få en stress i hjärnan redan från födseln.

  33. Anna

    Måste bara kommentera efter det senaste inlägget. Vår dotter påminner jättemycket om Milisen. Hon föddes drygt fyra veckor för tidigt i vad som slutade med akut kejsarsnitt. Har alltid haft ett rysligt temperament och otroligt stark vilja, men hon är också otroligt härlig och en av de roligaste små flickor jag stött på. Hon är nu 2 år och 2 månader gammal och har fortfarande ett häftigt temperament, men hon har blivit mycket lugnare och lättare att hantera sedan hon lärde sig att gå och började dagis för knappt ett år sedan. Hon tycker även om att kramas och sitta i famnen nuförtiden, vilket hon inte var särskilt förtjust i tidigare. Visst retar hon gallfeber på oss föräldrar ibland (ganska ofta…:-) fortfarande, men det har blivit mycket bättre. Hoppas det blir det för er också!

  34. Lisbeth

    Oj. Jag trodde att min dotter var unik… Hon föddes sexton dagar EFTER beräknad dag. Arg som ett bi. Jag menar ARG. Min syster kallade henne poltergeist-ungen. Eftersom hon är min förstfödda, gjorde jag ALLT som stod i min makt för att hon skulle vara glad och nöjd. Men det visade sig snart att det var nästintill omöjligt. Hon ville inte kramas, inte sitta i knät, inte sjunga, ingenting. Hon var oerhört försigkommen; pratade rent och var torr både dag och natt vid arton månader. När hon var två år, kom lillebror. Han är sju veckor och tre dagar för tidigt född och vägde 2,4 kg när vi kom hem. I ett obevakat ögonblick hämtade hon honom från spjälsängen och var på väg ut till soptunnan med honom… Jag har aldrig lyckats lista ut hur det gick till – spjälsängen var satt i bottenläget. Under hennes första levnadsår trodde jag verkligen att jag skulle bli tokig. Hon åt inte, sov inte, hon var oerhört elak mot sin bror och hon hade ständiga vredesutbrott. Jag har stora minnesluckor, minns inte hur lillebror var, han syntes ju knappt…
    När hon så småningom började förskola vid sex års ålder, lugnade det ner sig. Hon lärde sig läsa och skriva och kunde plötslig uttrycka sig. Hon blev oerhört mån om sin bror och kunde försvara honom med näbbar och klor om det behövdes. Mitt lilla monster fyllde fjorton år i år och hon är det finaste jag har; klok, eftertänksam, ganska tystlåten och en fantastisk fotograf! Vi har varsin häst och rider mycket i skogen tillsammans. Vi pratar massor, skrattar och gråter tillsammans. Det hade jag aldrig kunnat föreställa mig, ens i min vildaste fantasi, då, för fjorton år sedan. Jag kan rodna lite när jag tänker på hur jag på barnavårdscentralen insisterade på att hon måste ha nåt fel; ADHD, MBD, DAMP eller whatever. Men det var verkligen en mardröm.
    Lillebror, som likt Matheo var en kramsjuk, go liten kille, är nu en ganska kaxig tolvåring. Han, som alltid gjort som han blivit tillsagd, kan nu säga NEJ, när man ber honom om något. Nån sa, att barn som är jobbiga som små, blir änglar i tonåren. Och tvärtom. Det verkar stämma med mina barn. Jag hoppas och tror att Milisens frustration också ger sig, när hon hittar ett sätt att uttrycka sig på. Må vara att det dröjer ända tills hon börjar skolan… Under tiden – hitta andningspauser! Jag var ju så korkad att jag inte förmådde lämna bort dottern, ens till moster eller mormor. Jag var så rädd att dom skulle missförstå henne, eller bli arga på henne, när hon var arg. Jag vågade nästan inte åka och handla, av rädsla för att hennes pappa skulle tappa tålamodet! Känns absurt idag, men inte många förstår vilken OERHÖRT arg bebis hon var.
    Lycka till!

    • Haha, vi skall hoppas att det svänger innan JAG blir rädd för henne :)

    • Maria

      Har läst alla kommentarer och lärt mig massor! Särskilt Lisbeth gav mig mycket att tänka på. Vår förstfödde (idag 4 år) hör också till kategorin ”temperamentsfulla (och i många fall extra krävande) barn”. Det är som om han lever i en konstant trotsålder. Tack både Linn och Lisbeth för att ni skrivit så ärligt om era älskade lilla döttrar, det har hjälpt mig vilja förstå mitt eget barn lite bättre. Det går så upp och ner, men i grund och botten tror jag (jag bara MÅSTE tro) att vår arga och frustrerade lilla son en dag utvecklas till en trygg och innerlig ung man. Han har det inom sig, där under all ilska och gråt. Och det har ju blivit pikulite bättre med åren ändå.

      Intressant att vårt andra barn föddes prematur och fick på många sätt en tuff start på livet, men han är hur lugn och nöjd som helst. Istället har jag tänkt mycket på hur JAG mådde när de kom till världen. Son nummer 1 (den ampra sonen) föddes normalt men av olika orsaker blev vi åtskilda efter bara några minuter tillsammans. Det och mycket annat (hans medfödda temperament till exempel) gjorde att jag hade svårt att knyta an till honom till en början. Allt var jobbigt, hela tiden. I alla fall upplevde jag det så. Son nummer 2 (den nöjda sonen) föddes 7 veckor för tidigt och fick på så sätt en dramatisk start, men allt gick bra och jag svävade omkring på rosa moln och var lycklig som en unge på julafton! Allt var underbart, hela tiden. DÄR ser jag en skillnad. Jag skyller inte på mig själv, men omständigheterna gav pojkarna ganska olika mammor. Och jag tror att den där början, den första tiden, är ganska viktig. Så jag försöker förstå mina barn utgående från det. Till en del. Ibland.

  35. Carmen

    Mitt dotter var pressis så eller hon va värre kommer ihåg jag lämna henne i matbutiken och själv få ut och grät så. Men när hon fyllde ca två år då
    Börja hon i dagis då blev hon helt en annan människa. I daghemmet dom fort blir bätre för att där dom lär sig NEJ.

  36. Anna

    har inga egna barn men är lärare och har studerat ganska mycket kring barn med aggressiva beteenden. det är så att begreppet ”inte” är ett av de sista som barn lär sig att förstå eftersom det är så abstrakt. säger man exempelvis ”spring inte inomhus” uppfattar barnet bara ”spring” och ”inomhus”, att förstå en negation kommer först när barnen blir äldre. med andra ord är det många gånger bättre att säga vad barnet SKA göra istället för vad barnet INTE ska göra, och då kanske barnet inte heller upplever det som att det nekas något. sen säger man ju att alla oönskade beteenden ska ignoreras eftersom barnet uppfattar omgivningens reaktioner (oberoende om det är positiva eller negativa reaktioner) som belöningar, reagerar ingen=ingen belöning. nu förstår jag ju att ni säkert har provat både det ena och det andra och det måste vara jättejobbigt när inget biter. ursäkta om det blev lite föreläsningsfeelis här nu, det var ju inte tänkt så.. hoppas iallafall att du fått något vettigt ut av det och att det löser sig för er :)

    • Känns faktiskt som om det inte har någon större skillnad om jag tröstar jättemycket eller totalignorerar – hon vrålar nog ändå tills hon har bestämt sig för att anfallet är över. Och det är lite det som är juttun med henne – hon skall SJÄLV BESTÄMMA!

  37. Michaela

    Hej Linn! Du behöver kanske inte fler kommentarer om det här, men inlägget berörde och jag har svårt att släppa det, så jag kommenterar iaf.
    1. Mitt yngsta barn har haft liknande utbrott o lite liknande temperament. Inte samma intensitet som Milken, men något ditåt. Jag har bl a fått en öronskada på höger öra eftersom hon gallskrek när jag bar henne…kul. Nu är hon tre, snart fyra, och är lättare att handskas med. Men fortfarande är det som att kasta tändstickor i bensin med henne. En liten liten sak upprör maximalt.
    2. Jag skulle vara försiktig med att börja tillämpa ev metoder med ett barn som henne. För det första är hon ju väldigt liten o förstår knappast konsekvenstänkande. Tålamod och åter tålamod, o sen några regler o gränser. T ex att man inte får slå storebror el någon annan i vårt hem. Det kommer hon ju förstås inte att efterleva, regeln kanske viktigare att ha för storebror. Holding kan för Milea kanske kännas kränkande, tänker på att hennes utbrott hänger ihop med att hon vill så otroligt mkt, inte så mkt att hon inte kan behärska sig. 3. Sen tänker jag att eftersom kan ”bete” sig utanför hemmet, skulle tyda på att det kanske inte är neurologiskt. Verkar utifrån den bild du förmedlar vara en kombination av mycket energi, yvigt temperament o kanske att fysiken mindre utvecklad än psyket. Hon verkar vilja så mkt, men märker att hon inte klarar av det. Utmaningen för föräldern blir ju att kunna kanalisera all denna energi till ngt positivt. Och så kommer det ju att bli, om några år…hon ska bli något stort er fröken.

    Nåja, så här har jag tänkt med mitt yrväder. Tack för en superbra blogg!

    • Holding känns faktiskt väldigt uteslutet nu när jag har läst på lite! Hon skulle bli alldeles vansinnig. Och så känns hon lite för liten för att föstå sammanhanget.

  38. Milla

    Jag jobbar inom dagvården och ”vår” psykolog brukar rekommendera omega 3 till barn med ADHD-synptom. Han brukar också säga att de ska undvika socker, färgämnen och vissa E-ämnen. Och att det tar tid innan allt detta ger resultat.

  39. Haje

    Läs Ross Greens böcker. Massor av bra tips av en empatisk man! Så där kort: choose your fights (verkligen grovt förenklat). Här lite föreläsningar med honom, om man inte orkar läsa: http://www.youtube.com/watch?v=jvzQQDfAL-Q

    http://www.livesinthebalance.org/

    Jag säger också skippa holding. För det första borde man nästan ha en skolning i holding för att använda det (man borde dessutom vara minst 2 vuxna för att inte behöva tai i föl hårt och skada barnet el riskera att tappa nerverna)och så passar det väldigt få barn (men en del hjälper det ju nog).

    Bort med socker och in dem omega :) Det är ju bra hur som haver, men inte alltid så lätt, spec på sommaren… Och jätte bra att du känner att du orkar med henne i allafall och att hon får en famn då hon klarar av det. Men att krama någon som itne vill är ju nog inte heller bra. Kanske man kan mera paja istället eller försöka hitta nån slags beröring hon kan tycka om (paja, killa (inte kittla), massera, vilken kroppsdel osvosv).

    Och så är ju inte öronproppar helt fel sen då man inte klarar av det vassa ljudet (vet av erfarenhet hur det kan skära genom ben och märg… :-/)

  40. S

    Så intressanta synpunkter! Jag funderar mer på varför hon är så irriterad och arg än vad ni kan göra åt det. Jag kom att tänka på rutiner. Små barn mår ju som bäst med fasta rutiner, inte bara vilka händelser som följer på varann under en dag utan också ganska fastslagna klockslag eftersom det är så förutsägbart och ger dom små trygghet. För oss vuxna är det ju mer rena rama lyxen att inte ha så fasta rutiner men inte för dom små… Kan hennes frustration bottna i nåt sånt? Nu vet jag ju inte hur ni har det hos er när det gäller det… Lycka till, du har ju nog tips och idéer att välja och vraka bland! By the way så verkar ni hitta på så mycket kul med era små och det är så intressant att läsa din blogg för du verkar ha så fin syn på livet med småbarn.

  41. Att vara förälder är det största, åtminstone i min värld, man kan vara med om. Att fostra, vägleda och älska sina barn kan vara en självklarhet men ändå så svårt ibland. Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det blir oftast bra ändå. Det gäller bara att andas emellanåt och att tro på sig själv som förälder…

  42. Det finns en dikt av Wadsworth som går så här:

    ”There was a little girl,
    Who had a little curl,
    Right in the middle of her forehead.
    When she was good,
    She was very good indeed,
    But when she was bad she was horrid.”

    Varför jag citerar dikter här på din blogg? Jo, min kära mamma har alltid sagt att den dikten är jag. Och den dikten tycks också kunna beskriva er fina M. Min personliga gissning är att diagnoser som ADHD i detta skede är mer skadliga än sanna (jag tror inte att det är en neurologisk ”skada” vi talar om) och att svaret kunde tänkas ligga i en blandning av temperamentkännande och klara gränser, tänker jag, om det bara är psykiskt möjligt? För temperament, det tror jag man föds med. Jag tror inte, nej, jag är SÄKER, att detta inte är en följd av någonslags dåligt föräldraskap, utan att barn föds med vissa sorters temperamnet.

    Dessa är inte en seal the deal-kind of saker, utan man kan säkert lära barnet att behärska sig genom klara gränser, tills barnet internaliserar dessa själva. Jag t.ex. är en samhällsduglig och mycket gladlynt individ, trots att även jag bär på det ampraste av temperament och har en osannolik gåva för ilska. Ibland tror jag att precis den delen i mig gjort att jag bryr mig så otroligt mycket om andra och vårt samhälle. Jag både tror att jag kan förändra och tänker att fast jag inte kan, måste jag försöka för det samhället gör mig så flyförbannad. Och inte bildligt talat, utan helt ärligt arg.

    Det måste vara tungt så ofta, men hold on (förlåt att jag låter som en nittiotalslåt). Barn väljer ju inte heller själva sina temperament och jag vet själv att även personer med galet mycket bestämdhet och ilska kan fixa det, bara det finsn någon där som kan hjälpa en kanalisera det och förstås begränsa det i viss mån, för så straka känslor måt nog bäst av att någon liiite orkar föröska kontrollera dem. Jag är så sjukt tacksam att någon orkat med mig i de stunder jag varit hemsk och hjälpt mig i att bli en som får styrka av sitt temperament och bestämdhet. Jag lär ha prövat alla tålamod i mina stunder, men smält hjärtan i andra. Och egentligen varit nöjdast när jag mött murar och i vissa stunder fått evighetslångsamt och fast jag inte kunnat t.ex. klä på mig själv genom vissa egna ritualer.

    Jag vet liksom inget om att ha barn men vet hur det är att själv vara en som fått för mycket vilja. Kan fråga min mor, anknytnings- och barnexperten, om hennes bästa tips, om du vill?

  43. Charlotte

    Hej du har redan massor med goda råd och kommentarer, ville bara tipsa om att kolla med en Kiropraktor med utbildning inom akupunktur, vissa barn får tydligen mindre skador vid förlossningen som gör att de får ont i kroppen, att ha konstant ont men inte veta varför gör att man blir lättirriterad och tappar tålamodet lättare, man kan fortf sova bra och ha bra stunder men irritationen ligger latent som en vilande vulkan, minsta lilla motgång gör att det exploderar. Känner till en jätteduktig i Stockholm (tyvärr) säg till om du vill ha nr, kanske kan hon tipsa om ngn närmare dig? Många ”kolikbarn” har tydligen blivit bättre efter behandling (man skyller ofta på magen och säger kolik när små spädisar skriker men det kan vara nån kotförskjutning eller liknande), kanske kan en undersökning visa om det finns någonting där?
    Hoppas verkligen att det ordnar upp sig, du verkar vara en fantastisk mamma och du är otroligt duktig på att skriva och med mycket humor, skrattar ofta högt när jag läser dina inlägg :)

  44. Lina

    Kanske är hon en HSP (highly sensitive person)? Kanske är det helt enkelt en lite extrem personlighetsgrej som kommer att jämna ut sig så småningom? Tänkte på det i.o.m att du beskrev henne som ovanligt charmig mellan varven (lite jävigt iofs :) ). Det låter som att hon kunde vara HSP – att hon helt enkelt är lite extra känslig och temperamentsfull. Googla gärna det. :)

  45. Annika

    Har du tänkt på att kontakta en homeopat? Homeopatiska mediciner finns till både för fysiska och psykiska behov, i det långa loppet på verkar de till ett jämnare humör. Har fungerat hos vår Amanda 3 år… Pröva!!

  46. Å

    Hittade ditt blogginlägg nu. Jag är FAST och FULLT övertygad om att du är en otroligt bra förälder och att det INTE är din förmåga att sätta/ inte sätta gränser eller att du på något sätt skapat detta hos Milisen.

    Hur kan jag vara så säker?

    Jo vi har det likadant (minst) och jag var likadan som barn. Och jag känner igen mig själv och mina känslor i vår dotter och möter henne på det sätt jag vet att jag hade velat bli bemött av min mamma.

    Det finns forskning som visar att 4% av alla barn ÄR sådana här barn. De kallas för fyraprocentsbarn, och är för smarta för att avleda och känner sig ständigt kränkta pga omgivningen behandlar dem som att de vore barn. (med all rätt)

    Dessa 4% stämmer inte in på någon slags diagnos, de fungerar tex utmärkt i andra sociala sammanhang förutom innanför hemmets dörr. De lär sig blixtxnabbt det sociala spelets alla regler för att sedan kunna vända det till att kontrollera och manipulera det. Men bland vänner och andra är de smarta nog att bete sig på det sätt som är mest fördelaktigt för dem.

    GRATTIS
    Nii har en gåva i Milisen.Kom ihåg att ni inte är ensamma. 8% av alla föräldrar och 16% av alla farföräldrar har dessa barn i sin omgivning :o)

    Lycka till, och när det känns som värst- försök att le åt det hela. Försök INTE bygga upp ett liv som Milisen ska passa in i. Bygg upp ert liv utifrån MIlisen. Ni misslyckas INTE genom att göra så, utan har vunnit genom att inse att ni får den bästa familjen och ger Milisen den bästa uppfostringsgrund ni kan.

    Kram på er

    :o)

Add Comment Register



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>