Häromdagen när jag stod och duschade hos svärisarna (totalt irrelevant information, ursäkta) golvades jag brutalt av insikten om att juni snart lider mot sitt slut. Hur gick det så? Och när svepte alla junidagarna förbi, liksom? Märkte inget. Drabbades av en märklig iiik-iiik-måste-akut-ta-vara-på-tiden-ångest och räknade snabbt att det återstår blott nio veckor av den här eran i mitt liv. Bara nio veckor kvar av den här sköna tillvaron. Jag kan för inget i världen begripa att det är en väckarklocka som skall väcka mig varje morgon i ett helt år. Att Gula huset skall stå tomt om dagarna. Och att alla skall leva små separata liv från och med hösten. Jag får inte in det i min skalle.

Samtidigt är jag så förväntansfull och ivrig inför skolstarten som jag aldrig har varit förut. Förut gick jag i skola för att studera, nu kommer jag att gå dit för att jag på riktigt vill lära mig precis allt jag bara kan. Det är en avsevärd skillnad. Och det kommer att bli så oerhört berikande för mitt liv. Men oh dear God, så det ger mig existentiell ångest så här i slutet av juni. Vill fortsätta det här ljuva livet. Vill gå vidare. Vill vara kvar. Men om vi skall vara klyschiga så kan vi kanske jämföra det här jordelivet med bungy jump – det blir bara åt helvete om man inte hoppar. Jag menar, brytningsskeden skall väl alltid innehålla lite darr och ångest. Och nu ikväll darrar jag lite igen. För det var en så herrans fin dag. Återigen. Kan någon pausa lite, please?

Vi gick och cyklade runt i två timmar (!) nu på kvällen. Han har blivit så otroligt bra på att cykla, fräser iväg som en kanonkula.

Stannade i Siwa på vägen hem och köpte fränäre och korv. Tycker det skall vara just precis det ikväll.

Matheo förevigade mig utan huvud. Synd på så fint huvud (skoja!). Synd på så galet skrynklig kjol.