I hela mitt liv har jag föraktat morgonträning från djupet av mitt hjärta. Okej, jag fattar idén. Det är skönt efteråt och bla bla. Men de få gånger jag har idkat morgonträning har jag mått så pyton att jag inte längre vill leva. Idag fick jag dock ett märkligt infall och kastade på mig löpbrallorna efter att jag kört Matheo till klubben, eftersom alla andra sov och jag kände mig ovanligt fräsch i sinnet. Så sprang jag med solen i ansiktet längs vattnet som glittrade alldeles hysteriskt. Och jag njöt säkert lite grann, men jag hade glömt ipoden hemma, så mest kämpade jag mot mina onda inre demoner som bröööölade åt mig att stanna. Så jag stannade. Såklart. Jag är så förfärligt svag. Ingen fighting spirit what so ever.

Men så där överlag bör jag ta tillbaka alla onda ord om morgonträning. När jag hade avklarat sex kilometer (med den där ena onda andningspausen vid Brändöbacken) kände jag mig som (här googlade jag ”kvinnlig superhjälte” men jag hittade ingen) Batman. Hela resten av dagen blev mycket lättare än de flesta andra dagar. Ganska pigg, nyduschad och välvårdad i själen.