Den där oplanerade.

Det var förvånansvärt många som ville att jag skulle blogga framtidsplaner, såg jag. Why oh why, kan man ju undra. Men eftersom jag så hemskt gärna vill vara er till laaaaags, så måste jag väl lägga ut texten här.

Och ni kommer förmodligen att bli ganska besvikna. För jag är ingen stordrömmare av rang (i alla fall inte när det kommer till Den där stora framtiden). Har liksom fullt upp med att hinna med just den här dagen. Har väldigt få ouppfyllda drömmar eller saker-som-man-måste-göra-innan-man-dör (är inte det minsta sugen på marathon eller mount everest).  Låter kanske supertrist när man säger det så, men å andra sidan är jag ganska bra på att leva i nuet. Göra det som känns bra just nu. Njuta av det som händer bara idag.

Just nu sträcker sig mina framtidsplaner inte längre än till maj 2013, alltså ett år framåt. Då är skolåret slut och förhoppningsvis också mina studier. Sedan får jag väl se till att skaffa mig ett heltidsjobb – eller fortsätta frilansa som nu. Eller trappa upp mitt bloggande. Vi får se. Skriva och snacka med människor är väl det jag skall och vill göra. Hur och var och när ser vi sedan. Det löser sig (sa gubben som kakkade i badkaret). Saker och ting brukar alltid klarna längs vägen bara man inte överanalyserar och grubblar och går an. Dyker inget superjobb upp, får jag väl se till att skapa mig ett sånt.

När det gäller familjen, så hoppas jag att den fortsätter så som den är nu. Ganska trivsam och mycket lycklig. Det är ingen nyhet att jag vill bort härifrån vasastaden, men jag är ju dessvärre ingen envåldshärskare, så vi har en bit kvar på den övertalningsfronten. Jag vill västerut eller söderut. Och det skall jag väl få tids nog. Än så länge går det helt okej här. Min värsta Vasakris är över. I vintras hatade jag så mycket att jag nästan gick av på mitten. Men nu när våren kommer och solen skiner över Gula huset är jag så nykär att trettio vita duvor landar på vårt tak varje morgon. Fler människor i den här familjen blir vi i alla fall inte. Sannolikheten att jag konverterar till enbarnsmamma är större.

Jaha, vad mer innehåller en framtid då? I alla fall inget egnahemshus (vi är för lata) och inga husdjur (sami är sinnessjukt allergisk). Helst långa semestrar och en sommarstuga (det är egentligen det enda jag önskar av min framtid). Och gärna en period där vi båda kan jobba i ett annat land. Och att barnen trivs i sina dagisar och skolor och hemma. Och att jag alltid känner att livet är pikulite svårt. Hatade vintern för allt flöt på så förfärligt bra. Hatar för mycket flyt och rutin. Allt känns lite roligare när jag får kämpa. Utan utmaningar blir jag en deprimerad, död fisk. Ja, och när vi hinner måste vi åka till Vegas och låta Elvis viga oss (jag skojar inte!).

He va he. Blir nou fenomenalt dehe liive mett (bara jag slipper härifrån innan jag säger så därpå riktigt).

Sommarmasse vid sommarstuga.