Alltså, är det bara jag eller är det lite tamt här i bloggosfären just nu? I alla fall här på den här bloggen. I allmänhet hatar jag när jag bara rabblar upp vad jag gör, istället för att blogga om vad jag tänker. Men nu är jag fast här i det här ”idag gjorde jag det här, igår gjorde jag det där jada jada jada…”-träsket. Och jag tycker mig ana lite samma tama tongång överallt. Smånöjda bloggare som drömmer lite om våren är förstås ljuvligt, men jag saknar lite krut och action.
Kan inte vi bara anordna en riktigt brinnande het diskussion*, med pajkastning och hejarop och personliga påhopp, med svordomar och knytnävar och anonyma troll? Nå nä. Skoja ba. Men kan det hända nåt snart? Jag är så galet trött på mig själv. Jag somnar varje gång jag scrollar i mitt februari-arkiv.
* en som inte handlar om amning, lchf, könsroller, dagis, hen eller hemmamammor.
Nå, här ska du få något som jag har funderat på nu sedan igår… Jag har nämligen haft min 6 år gamla kusin här sedan igår och tills idag, och det har varit prat om barnkanalen och tv-/datorspel precis hela tiden. Så… tycker du, som mamma, att det är helt okej det här att barn ska få spela tv-spel varje dag (om det så bara handlar om en timme per dag). Finns det verkligen inget av det där ”gamla lekandet” med lego och kompisar, vara ut i pulkbacken mera? Så som det var när du och jag var liten?
Det här är ju säkert ett ämne som tagits upp säkert en miljon gånger, men jag blir bara så fundersam över det där. Tänker man som jag ”mina framtida barn ska minsann inte få spela tv/dator-spel varje dag”, och sedan så sitter man där med kidsen framför skärmen hela tiden. För det är ju sjukt jobbigt med en kid som börjar gråta direkt man förbjuder spelande en dag!
Jag har ångest varje dag för att Matheo kollar på tv och spelar dataspel. Det var totalt urspårat där en tid (han var på riktigt sjukt beroende). Nu ser han på buu-klubben (30 min) och kanske nåt lite annat på kvällen och så får han spela ett bilspel på ipaden nu som då. Barn blir så sjukt hooked. Speciellt Matheo. Och jag har dåligt samvete precis varje dag. Även om det är kontroll nu. Buu-klubben är snällt och mysigt.
Jag tycker precis som du. Barn skall leka, leka, leka. Inte tjata om spel och tv. Men det är så lätt att ge efter när man behöver göra nåt annat. Ringa eller mejla eller så. Trodde också att jag aldrig skulle låta mina barn spela eller se på tv. Muahaha, liksom.
Och förstås, så har det ju blivit massor tv nu när vi har varit sjukt mycket febriga. Men det tycker jag är heeelt okej. Är man sjukt skall man se på Pippi. Sådesså!
Om jag bara skulle kunna skapa lite action, men icke! Är lite i samma ”träsk” och tycker som du att det verkar vara lite segt överallt just nu. Försöker själv hitta inspiration för någonting vettigt…men det är svårt just nu. Men lite action kan jag väl bjuda på. Jäklar! Det var det…jag nämligen svär inte så ofta ;) haha
Och märkte du hur fegt? Vågade inte ens skriva svärordet som man skall ;)
haha!
jag är sådär semitrött på mig och min blogg nu, men ändå inte till den grad att jag vill låta den dö eller pausa. VAD ska man göra då? undrar jag. Jag är inte rolig för fem cent känns det som.
Jag leker fråga terapeuten här, som du märker.
Inte är jag heller. Känner mig alldeles slutbloggad för stunden.
Åh det är samma sak här hos mig. Pekfingret har varit farligt nära raderaknappen flera gånger :)
Ha en fin dag!
Kram Mrs G
Jag söker också lite mer action än skidspår och skridskobanor. Fast i och för sig har jag inte riktigt tid att sitta i någon bloggdebatt och leverera kommentarer heller så som jag skulle vilja. Jag trodde det skulle finnas mer tid att blogga ju äldre barnen blev, men det ser ut att gå precis tvärtom.
Snart har du nog tid! När du slipper pendla och studera och ha dig. Fast i och för sig, håller jag med dig. Nu vill man ju vara ute och frilufta sig när det en gång är fint, istället för att sitta här och stirra och klicka.
Jag skulle vilja diskutera detta: Är de som gör barnprogram i regel höga som hus eller hur kan de komma på saker som just Yoko! Jakamoko! Toto! och de andra helt galna barnprogrammen du just nämnde? Kan en vanlig vuxen människa faktiskt fundera på såna saker? Vet någon? Det har jag undrat länge och det är otroligt fascinerande…
Ja, man undrar faktiskt. Men kanske de är gjorda efter barns logik? Det vill säga – noll logik?
Bah, jag sitter också fast. Bara ”idag har jag gjort detta”-inlägg. Jag hoppas på nya tag snart. När kameran kan följa med ut varje dag. :)
http://bitterfia.wordpress.com
Fast i och för sig, man har ju tillfälliga svackor hela tiden. Kanske det bara är en sån.
Håller med dig helt! Heldött hos mig (bland kommentarerna) och antar att det är för att min bloggtrötthet lyser igenom. Mer diskussioner åt folket ;)
Eller hur? Kan du provocera ihop nåt riktigt vidrigt? Snälla Malin!
Jag har inte haft så mycket blogginspiration på länge, för jag vet inte alltid vad jag ska skiva om! Skriver jag varje dag vad jag gjort osv så tycker folk kanske att jag är löjlig, har jag för många bilder på mig själv känner jag mig genast ego, jag får dålig fiilis av att jag inte fotar osv. Jag tycker om att blogga, men saknar en balans, eller rutin kanske. Vet inte vad och hur jag ska blogga helt enkelt. Vilket I-lands problem alltså!
*skriva!
I-landsproblem i allra högsta grad! Men men, jag skulle ändå behöva en liten bloggfix .
Känner samma sak. Här är det tomt i bollen. Men samtidigt orkar jag inte heller läsa bloggar som innehåller hetsiga debatter eller lååånga texter. Just nu dras jag till bloggar med bara bilder och såna man inte behöver anstränga sig för att läsa, typ ”idag har jag det och det och det”.
Nå, då kan du älska min blogg, i allra högsta grad!
Jag har ett inlägg du skulle kunna spinna vidare på. Något som jag funderat på de senaste dagarna och annars också. Nämligen, hur mycket man ska blogg om just det man tänker och hur mycket man ska låta bli. När är man privat och när är man personlig? Var går man över gränsen? Nu menar jag inte bara det att man tar med barnen, utan allt det man ger ut av sig själv.
Vissa tycks tro att de känner en person, enbart utgående från vad man skriver i sin blogg. Efter många års bloggande tror jag att man har svårt att inte låta bitar av sitt riktiga jag skina genom, men text är aldrig detsamma som prat, och får lätt fel ton. Så, (hmm, det här låter lite flummigt kanhända) min poäng är i alla fall: Känner man en bloggare på riktigt, på basen av det han eller hon skriver? För det är ju väldigt mycket man lämnar ute. Eller?
Skall tänka på saken och se hur jag tycker och tänker och om det räcker till ett inlägg! DU skall blogga om den saken, tycker jag! Hopi hopi!
Kan ni inte gå in på lionne.fi och kolla igenom de STORYn som blivit postade där? Allt från mobbning till ätstörnignar och alkoholproblem bland unga. Sen klickar ni vidare till ”diskussion” och så är det bara att köra på! Mycket nöja och brinnande diskussioner önskar jag er!
Oh yes!
Fler måste reagera!!
Dumt så att man mår illa http://wp.me/p1uIV8-2XJ
Kram Mrs G
Eller hur?
Kommentatorn håller för en gångs skull med.
Åhå, där ser man!
He he. He he. He he. He he. ***hemlighetsfull min**
NÅ BERÄTTA BERÄTTA! Inga hemlighetsfulla miner här inte!
Försöker mest bara göra mig själv viktig, har en del kul grejer på gång men inte så big deal egentligen egentligen. Man måste ju tro att vad man gör är superviktigt och slår alla med häpnad. Ha ha. Anyway får inte berätta ännu, chill peeps!
men så roligt! väntar med spänning!
hur trodde du för fem år sedan att ditt liv skulle se ut idag? alltså en hurdan framtid tänkte du dej då?
HÄRLIGT! Att det är flera än jag som känner att blogginläggen inte riktigt bli som dom brukar, alltså. Har ju en liten bloggpaus nu, sen inbillar jag mig att jag kommer att vara alldeles sprudlande när jag kommer tillbaka. Hoppas kan man ju alltid.
Håller helt med dig, det är som om något har hänt efter nyår och fått allt att sakta in ordentligt i bloggvärlden …
Det går trögt för mig med, precis som Eva att jag trodde jag skulle ha mer tid när barnen blivit större, men icke!. Har mer fullt upp än någonsin nu. Läxor och aktiviteter och mat och jobb och tvätt och städ och ännu mer jobb. Hjärnan fungerar liksom inte längre när allt det där är gjort, inget lämnar över. Men jag saknar bloggandet och vill och ska fortsätta. Snart. När det lugnar sig…eh.. eller om det nånsin lugnar sig…jag lever på hoppet.
Gå in på petrakrantzlindgren.wordpress.com och läs, mycket intressanta diskussioner där! Och så hör du på programmet som hon och Malin var med i i P1, räcker det som action?
Haha, jag vet! Mitt februariarkiv är typ fullt med ARKIVBILDER frân roligare mânader. Just nu händer noll.
Dött, dött, dött överallt!