Ruta ett.

Innan jag själv fick barn tyckte jag att alla barn och bebisar var sjukt läskiga. Oberäkneliga och svåra. Skrikiga och snoriga (ja, tror faktiskt det där med snoret var värst – om jag känner att någon eller något luktar snor får jag hjärtstillestånd i åtminstone tre minuter). Och jag hade liksom fått för mig att alla barn alltid var snoriga. Och så skrek de så fort jag kom nära. Men oftast gick jag inte nära. För jag vågade inte. Hade ingen lust. Matheo var den första babyn jag höll i (okej, jag höll Melwin några gånger när jag var gravid, men då andades jag inte på hela kvällen, var så rädd att han skulle tjuta). Tyckte helt enkelt att barn var jobbiga och tjuriga och barnsliga (här kan man kanske fråga sig vem som var barnslig).

Och så kom Matheo och jag tyckte spädisar var kalas. Man kan verkligen säga att han förändrade min syn på alla världens barn. Han sov hela tiden och när han inte sov, så låg han på golvet och fnissade. Han var ett så urbota ljuvligt spädbarn. Fick mig att känna mig som världens supermorsa. Jag var aldrig trasig, slutkörd och hålig i blicken. För man hade all tid i världen att göra sånt man ville med Masse fnass. Han hängde med till butiken, till frissan, till stan, till kompisar, till stranden – nemas problemas. Sällan nåt gnäll. Alltid på gott humor. ”Spädbarn är livet!” sade jag säkert när jag gick där längs Strandgatan och log. Matheo var aldrig snorig och han var fantastisk.

Ja, och så fick vi ju ett till. Den ljuvliga spädisen Masse blev ett barn och en ny spädis flyttade in. Håhå. Det var ett helt annat spädbarn, den här tvåan. Helt annan kaliber. Om vi säger så här: Spädbarn är inte livet. När Matheo satt i famnen, satt han i famnen. That’s it. När Milea sitter i famnen, river hon ner gardiner, kniper en i halsen, slingrar sig loss, petar en i näsan och spontanskriker på fiilis. När Matheo åt gapade han och svalde. När Milea äter klämmer hon sönder all mat, klättrar i stolen, vill ha alla andras mat, pajar lite sås i sitt hår och lägger en ärt eller två i örat. Milea gråter väldigt sällan, men hon skriker hela tiden. För hon vill hela tiden ha något som hon inte får. Dricka mitt kaffe eller klippa sina egna naglar. Slicka på Matheos dvd-skivor eller pilla lite i askan. Och så sitter hon där och skriker och pekar på det hon vill ha i minst en timme efteråt. Hon är så envis och viljestark att jag får åtmintone sju nya gråa hår varje dag.

Vi kan konstatera att jag helt och hållet är tillbaka på ruta ett. Jag tycker att Milisen är alldeles outstandig på alla sätt och vis, men jag skulle så hemskt gärna se att hon var fyra år imorgon när jag vaknar. Inget illa om bebisar, men herregud så de kan skrika och herregud så de kan mala sönder en supermorsa.

57 Comments

Filed under Mama's got the magic

57 Responses to Ruta ett.

  1. Huh, känner så ingen mig. Vår dotter som nu är 4 var helt ljuvlig som spädis (och är fortfarande), man kunde ha med henne överallt och hon gnällde sällan. Men lillebror däremot, okej han är endast 6 månader ännu men sjutton sicken envis liten spädis. Han hatar att åka bil, han hatar att vara med i butiker, han hatar att ligga på golvet eftersom han inte slipper nånstans men saken är ju den att han inte ids försöka ta sig fram heller… Så man kan konstatera att syskon kan vara väldigt olika.

    • Ja håhåja. Men samtidigt är det ju otroligt roligt att se hur olika de är. Man får ju skratta väldigt mycket åt Milisen, för hon har sjukt bra humor och är så jättejättejätte söt när hon är på bra humör. Skulle hon vara en kebabportion skulle hon vara ”extra allt”.

  2. Jepjep, alla barn är olika, även de med samma föräldrar… Detdär med syskons personlighet tycker jag är superintressant och jag har faktist kommit fram till att jag personligen är tacksam över att vi har det precis tvärtom (som om jag nu skulle ha nåt val eller någon referens eller nåt men i alla fall). Vi har med vår förstfödda fått/får ännu i denna dag kämpa och strida och strida ännu mer om precis ALLT. Sen när lillasyster kom till världen var jag förstås beredd på samma fajter och istället blir jag ibland överraskad: Åhå! Gav hon sig redan? Vart blev reaktionen? Blev det ingen protest av dethär? Va? Lyder hon? osv.
    Kämpa på! Om ett par år är allt HEELT annorlunda! (om du nu inte gör något så idiotiskt att du skaffar en unge till…som vissa…fast vår kommande bebis kommer naturligtvis att vara världshistoriens lättaste och finaste…)

  3. Barn är barn, och väldigt olika allihopa, har man insett. ;)
    Men nog så härliga .:)

    Vilket härligt foto av er .

  4. Haha underbart….^^ Kanske hon fortsätter vara den vilda och hörbara medans Matheo blir den stillsamme… Bråttom till världen typ, bråttom i livet, vill vill vill ^^ Annars kanske hon bara blir stillsam mitt i allt hon med. Fniss :-)

  5. Maria

    Ellen var/är precis som Milea. Egen vilja från dag ett. Kan inte sitta stilla, ville inte det ena och inte det andra. Och att chilla, det förstår hon sig inte alls på. Och jag blir så irriterad på mammor som bara kritiserar andra utgående från sina egna erfarenheter och inte alls fattar att barn är olika. Som t.ex. att ”Jag förstår inte föräldrar som inte vill vara hemma med sina barn. Det är så skönt att vara hemma när man får ta det lugnt och får sova länge och behöver inte stressa för att föra barnen till dagis”. Ellen vaknar 6-7-tiden med buller och bång. Det existerar inte något lugnt morgonmys hos oss. Jag är så lycklig när jag får fara iväg till jobbet på morgonen och TA DET LUGNT! :) :) Jag vet att dina barn sover läääänge på morgonen och jag är jätte avundsjuk men du förstår säkert vad jag menar ändå.

    Jag är forskare i Liisa Keltikangas-Järvinens forskningsgrupp och hon är ju specialist på temperament och personlighet. Jag rekommenderar hennes böcker åt alla föräldrar för det förklarar så mycket som man undrar över. Temperament är alltså det man föds med (aktivitetsnivå, reaktionernas intensitet etc. alltså en människas naturliga sätt att reagera på olika situationer) medan personlighet utvecklas i samband med omgivningen, och innefattar förutom temperament också värden, normer och självkänsla.

    • Mycket intressant, skall bekanta mig med böckerna! Tack för tipset, blev väldigt fascinerad av ditt jobb här. Grattis!

      • Maria

        Skulle ännu säga att som psykolog och forskare (och så klart som mamma också) är jag helt SJUKT nyfiken på hurdan Ellens lillebror kommer att vara (beräknad i mars). Är han liknande eller HELT annorlunda?? Can’t wait! :)

  6. ”Spontanskriker på fiilis” ;) Bra skrivet än en gång! Jag läser inga bloggar…jag tittar oftast bara på bilderna, men din läser jag! Man får så mycket av det! Tack! Hoppas hon lugnar ner sig i framtiden. Som tur så kan allting ändras väldigt fort när det gäller barn :)

  7. Åh, så skööönt att läsa detta inlägg. Vår Edith (Piaf) är nog Milisens soulsista’, hon är precis likadan! Har nästan varit orolig över henne, hon är så galet bestämd, och jag har ju ingen annan unge att jämföra med. Vi har önskat att hon ska bli 5 år galet många gånger. Senast idag. ;) Och så har vi sagt saker som ”nästa unge blir säkert lugn som en filbunke”. Nåh, vilja och bestämdhet är väl ganska bra att ha senare i livet också…

    • That’s what keeps me going här, det är bra att ha SEN! (men man kan väl ta det lite lugnt NÅÅNGÅNG, tycker man). Håhå, Piafen och Milisen. Tur att de bor i olika städer. Det skulle vara för mycket med båda här i stan.

      Fast nu när jag tänker på det, skulle vara mycket trevligt om ni bodde kvar här!

  8. Gillar din blogg, skarpt! Du är en inspiration! :)

  9. Anna

    Jag har en 3-årig pojke som väldigt ofta är arg och skriker och bråkar, och han har en 1,5-årig syster som är gör allt det och dessutom är bestämd och envis och vägrar det mesta (åka bil, sitta i vagn, åka buss, sitta stilla). Hon sparkar och klättrar, kastar sig på golvet och skriker, ställer sig upp i sin stol trettio gånger om dagen, spänner sig som en båge när hon ska kläs på, vrålar och har sig, skriker som en tok på natten. Mellan varven är hon glad och ljuvlig och rolig och fantastisk.

    Jag skulle vilja ha en tredje bara för att – tänk om jag DÅ får en som bara är lugn och fin och glad hela tiden? Sen bitchslappar jag mig jättehårt i ansiktet och skrattar rått och högt och begraver den dåraktiga tanken. För ett litet tag.

    • Om jag sku ha fått Matheo två gånger, skulle jag definitivt vilja ha en tredje nu. Men DET VILL JAG ABSOLUT INTE. Mina nervers tillstånd kan bäst beskrivas med fyra ord:

      Living
      On
      The
      Egde

  10. Gud vad jag känner igen det. Förutom att Spiggen också gråter en hel del. Åtminstone en rejäl gråtattack i timman. Oftast fler. Han ska vara så nära att han helst ska krypa in i magen men när han väl är nära blir man ALLTID skadad. Idag har jag blivit biten säkert 20 gånger. Fått ett cdfodral i ögat. Blivit slagen på framtänderna med en tandborste. Fått min Iphone kastad i huvudet Fått två örfilar och en lavett. Två luggningar och ett antal skallningar.
    Sedan kan han skifta till superhumör på två sekunder, skratta så han kiknar för att sedan utan synbar anledning återgå till skrik.
    Sådan är min vardag och det är en lättnad att jag inte är ensam.

    • Ja uhh, skulle nog aldrig skilja mig nu. Även om Sami skulle bedra mig med fyra asiatiska elefanter, supa bort sitt jobb och bränna upp vårt hus skulle jag kramaktigt hålla mig fast (heh, skoja ba).

      Närå, tur att man har en att dela det här too muchet med!

      • Patricia

        Inlägget bra skrivet och framförallt med humor som är så min! Glad att läsa om att någon annans barn också skriker. Trodde min tiomånaders var onormal på något vis! :) Heeelt normal alltså. Och svaret ovanför är ju kanon! Hahahaha. Skriv en bok vetja! Som Malin Wollin (fotbollsfrun). Kan de inte förstå att ha dig som krönikör i någon tidning också?? En ljusglimt i vasabladet t.ex!

  11. Åh Linn. Vad fint skrivet. Du är rolig.

    Kram till supermamman.

  12. Mia

    Hahaha, jag skrattade högt för mig själv framför datorn :D Du beskriver det såååå bra! Jag ser det framför mig. Samtidigt vet jag den där känslan. Bara det snart skulle vara över…

    • Fast jag gissar lite att Milisen är en sådan som blir bara värre och värre hela tiden. Det svartnar för ögonen när jag föreställer mig henne som fjortis. Ser fram emot det.

      ELLER SÅ INTE!

      • Anonym

        kanske hon blir likadan som du var när du var fjorton ;) du och Lotta verkar hemskt olika när man läser era bloggar: hon verkar vara den traditionella, lugna och lite försiktiga tjejen, medan du sprakar, revolterar osv. ;) känner er inte, det är bara en uppfattning jag fått via era bloggar.

        • Kanske, kanske! Fast jag ber till gud att hon inte blir som jag när jag var 14.

          • Mia

            :D jag funderade faktiskt på det du sa om att du önskar hon skulle vara fem (eller var det fyra?). Det kommer visst en ganska paha trots i den åldern också… Jag fasar ärligt talat redan för allt jag ännu har framför mig, men det är väl därför man får ta lite i taget.

  13. Johanna

    Vår son kom först. Inget stillasittande, bråttom överallt, rebellisk, social som bara den, munnen gick på honom konstant tror jag från den dagen han lärde sig tala i meningar. Jag fick liksom lägga honom i sängen på kvällarna och han pratade ända tills han somnade. (och efter det pratade han i sömnen)

    Vår dotter som föddes 4 år senare var raka motsatsen. Tyst, lugn, stillasittande… Ville inte hitta på bus, pappas famn var bäst, det bästa som fanns var att rita.

    Nu, 20 år senare är rollerna ombytta.
    Min son är lugn, sansad, pratar sällan, sparar pengar, jobbar hårt, bor ensam och verkar trivas fenomenalt med det.
    Min dotter däremot har tusen järn i elden. Jobbar på två ställen, studerar, bor med sin pojkvän, träffar kompisar hela tiden, pratar mycket och ofta, festar, reser och har backat med sin bil så många gånger i mina rosenbuskar att jag var tvungen att ta bort dem.

    Jag älskar att läsa sånahär inlägg bara för att jag fortfarande förundras över hur ett par syskon kan vara så fruktansvärt olika och att de bytte roller där nångång i 12-års åldern.

    Det kommer att svänga, Milisen kommer att bli mindre högljudd, det tar bara lite tid. :o)

    • ”har backat med sin bil så många gånger i mina rosenbuskar att jag var tvungen att ta bort dem”, hahahahahahaha. Det där var så underbart kärleksfullt sagt att jag fnissar ihjäl mig. Söta du!

  14. Tack Linn för att du skrev det här! Jag har kompisar med lugna barn som inte alls förstår vad jag menar när jag säger att det t.ex. inte går att laga mat med vår son i köket. ”Vadå, det är ju bara att sätta dem på golvet med lite leksaker eller en morotsbit”, typ. HAHAAHAA säger jag. Sen E började kunna åla fram har han inte hållits stilla en sekund. Nu går han och räcks precis överallt och bara hänger i ens ben om man försöker laga mat, för han vill upp i famnen och se vad man gör. Eller riva ner krukväxter/klättra upp på en stol och slå på blomman på bordet/falla ner och slå sig/öppna kylskåpet och skrika som en galning när han inte får det/etc etc. Laga nu sen mat. Och han sover inte till tio, kan jag säga, utan vaknar som ett urverk alltid kl 6.
    MEN han har också en enorm portion humor och vi skrattar som dårar ihop. Vad jag menar är att det som är fint med din blogg är att du också skriver om det som är jobbigt. Få gör det.

  15. Jenny

    Kolla ditt mail, Milea är en typisk ”8″ i numerologin och här hemma bor också en sådan :)

  16. cissi

    Hahhaa…. sitter här och skrattar tyst för mig själv för att inte väcka lillkillen som är precis som Milisen :) Förutom med ätandet då, där gapar han som en fågelunge.
    Och detta är mitt första barn, men jag är inte avskräckt fastän jag är lite söndertrasad och ihålig i blicken ibland :) Du har ljuvliga och fräna inlägg i din blogg.

  17. Anonym

    Meillä aivan sama, olen ihmetellyt miksi moni sanoo (oikeasti!) että ei halua niitä villejä poikia vaan tytön kun ne on niin kilttejä ja rauhallisia!!! Nooooot!

    Poika nukkui paljon paremmin ja aamulla halailtiin aina pitkään sängyssä. Tyttö nousee kuin tikka pinnasängyssään pystyyn ja heti menovaihde päällä, ei halua heräillä rauhassa äidin vieressä vaan heti syöksyy kohti sängyn reunaa ja haluaa alas touhuamaan. :)

    • Låter helt som mina morgnar. Idag låg jag och Matheo och läste Emil en halv timme i sängen innan Milis vaknade. Sedan steg vi upp på 0,2 sekunder.

  18. lilla

    Jag upplevde att raseriutbrotten blev lättare att tackla när barnet blev äldre och förståndigare, och kan kommunicera. Vid 2 gick Snart-begreppet in, och han kunde vänta lite, och nu vid 2,5 kan han det mesta själv, på riktigt, och får han bara lov till det, så är han mycket nöjdare, och tystare. Men jo, det är svettigt att vara förälder till en sån.

    • Jag vet, men redan nu börjar hon nog fatta vad man säger. Eller man märker tydligt att hon förstår att hon gör fel, men hon gör ju det ändå. Matheo lydde alltid direkt. Milisen skall testa gränserna sexton gånger innan hon ger sig!

  19. Jag tror att vi också har fått den där andra modellen till barn. Fast på vårt första. Hon är nu 5 månader och har så häftigt temperament att t.o.m. min svärmor, som annars är världens bästa barnuppfostrare är rädd för att barnvakta henne. Hoppas på en modell Matheo för det andra barnet. :)

    • Haha, jag brukar ibland irritera mig på mig själv när jag liksom fasar för Milisen, känner mig lite rädd för henne när vi är någonstans, hela tiden stel av skräck för att hon skall skämma ut oss totalt med ett spontant raseriutbrott eller så.

  20. eKorren

    Härlig beskrivning – det blev nog dagens skratt! :D

  21. Jag minns hur jag stod i köket och grät på eftermiddagarna, med en ettåring som snabbsomfan for runt och rev ut allting och en tvååthalvtåring som bara sa nejnejnej till allt och hittade på tysta bus för att få synas. Herr M kom hem och skopade upp pojkarna och åkte iväg så att jag skulle få gråta ifred och kanske kunna andas lite.

    Nu är de 8 och snart 10. Lille Bengt är fortfarande snabbsomfan – i allt. Han äter och dricker samtidigt, sitter med ena skinkan på stolen, den andra är redan på väg nånstans, han pratar och gråter och skrattar i 120dB och det går fort. Rasande fort. Sen kryper han intill på morgnarna, ligger sked och andas i halsvecket och fnissar när jag viker ihop alla magra ben och armar till en boll och säger att jag ska stoppa tillbaka honom i magen. ”men hur skulle det se ut, mamma”. Store Bengt kommer från skolan, gör läxorna, suckar belåtet och säger ”mamma, jag tycker om dig”. Varje dag. Då glömmer man kaosmorgnar, arga utbrott, söndriga saker och allt annat mög.
    Det blir bättre. Dag för dag. Men just där du är nu är det überjobbigt. Det bara är så. Håll ut. Skaffa hjälp. Två timmar i veckan åt dig.

    • Nå, fullt så farligt är det faktiskt inte, haha. Jag är kanske bara lite för lat för att hålla Milisens tempo, jag vill ju helst bara ligga i soffan och se på. Har nog många, långa timmar för mig själv i veckan, så jag skall nog hålla ut några år till! Skönt att höra dock att det blir bättre!

  22. lillemor

    Och igen en gång har du beskrivit Siiri i ett nötskal! :)

  23. de är ett designfel i tvåorna, min tvåa var på en skala snäll-terrorist det sistnämnda, skrek som en vettvilling, hatade att åka bil och sömn ansåg hon vara överskattat. Nu är hon fem och en helt trevlig knodd, krävande men kul.

  24. Vad vackert skrivet! Längtar tills jag själv får barn!

  25. Elisabeth

    Härligt ärligt inlägg :)

  26. Min 1,5 åring är som Milisen! Jösses vilken vilja och humör. Mitt första barn är han också, undrar om jag någonsin kommer att våga skaffa flera.

    I skrivande stund är barnet halvvägs uppe på tvbänken och blåser spott med munnen så hela tvn är fläckig vid det här laget. Bäst att plocka ner honom!

  27. Pingback: Vilddjuret « Inredningsdrömmar och rackarungar

  28. Hahaa! PRECIS som hos oss. Är det tro dom där flickorna som är så där sjukt jobbiga? :)

Add Comment Register



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>