Om det är någonting som jag finner intressant, så är det det här. Engla, en av Sveriges största föräldra/modebloggare, skall alltså förstora brösten. Hon skriver att hon inte känner igen sina bröst efter graviditeterna. Att hon saknar sina gamla. Hon vill känna sig bekväm igen, vara snygg naken och fylla ut sina kläder igen. Så långt är jag med. Alla vill väl vara bekväma. Jag vill gärna fylla ut mina kläder och vara snygg naken (tycker förresten att jag är det också).
Men jag tycker att det är sorgligt (och ganska provocerande) att det krävs en bröstoperation för att göra människor bekväma år 2011. När blev det så här? Är det verkligen så här vi vill ha det? Att allt skall vara perfekt in i minsta detalj? Kan verkligen fnissa ihjäl mig när jag ser min själv naken. Jag är så klen och tanig och lång och utmärglad. Inte alls som jag var förut. Inte ens nära perfekt. Men va fan liksom. Jag tycker att jag är ganska skoj för det. Jag har en humoristisk kroppsform, kan man säga. Ganska snygg också.
Men låt oss säga att man skulle genomgå en bröstoperation. Hur skulle man då förklara för sina barn att man duger som man är? Jag är väldigt liberal överlag. Och tycker förstås att alla får operera tårna, näsan, brösten, rumpan – eller whatever, om man känner att det fyller någonslags funktion. Men förklara då för mig – vad ger det för signaler och hur talar man bort det? För jag är på riktigt intresserad!
Jag har inget emot skönhetsingrepp och har själ gjort ett sådant och kan tänka mig fler i framtiden.
Om en person mår bättre av att göra det här tycker jag att hon ska göra det.
För att hon själv vill.
För att hon själv väljer.
Min grundidé kring många och mycket är att man mår bra i kropp och sinne när man själv får göra ett aktivt val.
Själv välja hur man vill ha det.
Om ditt barn i framtiden skulle må bättre av att förbättra något till det yttre, skulle du förbjuda det då?
Är inte det viktigaste i grund och botten att man mår bra?
Sen de som mår bättre av att låta bli skönhetsingrepp ska naturligtvis få välja det alternativet MEN inte ha så mycket pekpinger hyttande åt den som väljer annorlunda.
Inget av valen är fel i ett fritt land så var för säga att det ena valet är mer fel än det andra.
Kram Mrs G
Om Milisen eller Matheo i framtiden önskar sig en skönhetsoperation, skulle jag inte kunna låt bli att känna ett sting av besvikelse. Jag vill så innerligt ge dem insikten om att bekvämlighet och självförtroende och välmående inte sitter i brösten. Eller i någon annan valfri kroppsdel, utan någon helt annanstans.
Fast vad gör det om hundra år, man lever bara en gång så varför inte vara happy istället för pretto under tiden ?
Mrs G
Såklart. Jag är en stor lyckoförespråkare. Om man anser att lycka sitter på ytan, så kan man fixa ytan!
;)
Men nog ÄR det ju sorligt att det har gått så långt att inte folk kan acceptera sin kropp som den är. :( Riktigt sorligt faktiskt! Förstår ju att man vill höja sin självkänsla om det känns att det ”fattas” en nåt, eller om man tex. är född med nåt lite avikkande som stört en hela ens uppväxt. Men att kroppen ändras med åren,med barnen, hör det inte livet till?
Om man tänker helt svartvitt så har man ju faktist möjligheten att välja bort ändringarna son kommer med barnfödning också: man kan helt enkelt välja att inte skaffa barn.
Varför MÅSTE det ena automatiskt utesluta det andra???
Nej absolut inte. Tycker bara att det råder knäppa ideal. Tycker inte du det?
Då undrar jag om du är en sådan som inte sminkar sig eller fixar håret när du går till jobb eller affär?
Nej, men kan man jämföra det så där svartvitt? Jag tycker om att göra mig fin. Jag älskar kläder och skor. Men däremot accepterar jag mina förutsättningar och gör det bästa av det jag har. Tycker du att det är samma sak som att förändra och förnya?
Exakt, du tycker om att göra dig själv fin, dvs förändra det som ”God has given you”. Jag tycker INTE det är någon skillnad på att sminka sig eller göra skönhetsoperationer. Båda delarna förändrar utseendet och jag anser inte att min poäng är svartvit, den är realistisk. Men bara för att just tex sminkning är mer vanligt och sk.”normalt” så är det även mer accepterat och så går den ju helt enligt vad som är normen.
Och att vika ifrån normen är ju fel. Som vanligt :-).
Jag tycker personligen att det är mer sorgligt att vuxna människor inte accepterar andras val, för jag menar, hur mycket skadar det här ER egentligen?
Förlåt mina hårda ord nu men jag tycker sådana här inlägg är ren och skär mobbning.
Jag accepterar hennes val. Till hundra procent. Jag är ingen domare i den här frågan. Där har du missförstått mig, Johanna.
Det skadar inte mig att andra gör skönhetsingrepp. Det enda jag vill är att mina barn, och dina barn och allas barn, skall få växa upp i en värld där utseende inte är allt. Att man kan acceptera sig själv, trots att brösten hänger vid knäna och håret faller av. Därför tycker jag det är sorgligt att Enga, som är så dundersnygg och fin på alla sätt, inte känner att hon duger som hon är. För alla duger!
Väldigt intressant diskussion. Vill bara tillägga att jag inte tycker man kan jämföra sminkning med en bröstoperation. Vid en bröstoperation lägger du dig under kniven och låter någon sätta in främmande föremål i din kropp. Smink är något du applicerar på ytan och tvättar bort varje kväll. En bröstoperation är, som vilken annan operation som helst, inte riskfri. Kan inte för mitt liv förstå varför någon frivilligt skulle utsätta sig för det.. men ja, alla måste ju få göra som dom vill. Men håller med att om att det är synd att det tycks finnas så många (snygga) människor därute som tycker att de inte duger.
Det som jag tycker att är intressant med bröstoperationer är att vissa är mer accepterade än andra. Jag kan förstå att nån vill operera brösten efter graviditeter för att känna igen sin kropp, som förändrats, och faktist blir en lyckligare människa av det. Man vill inte acceptera att man blivit förändrad pga av naturliga orsaker. Men i många fall leder det till tankar och kommentarer (antagligen jag med inkluderat): skall du då konstatera åt dina barn att ”jag tyckte inte om mig själv efter att ha varit gravid med er, barn, men jag tycker nog om er ändå”. Lär nog behövas lite självförtroendesnack efteråt med barnen.
Men å andra sidan om man som kvinna får ett bröst bortopererat pga cancer, kommer ingen med negativa kommentarer om man då vill göra en bröstoperation för att, igen, känna igen sin kropp, som förändrats. Borde man inte då också på samma sätt acceptera att naturen nu ställt till det igen så att man förändrats? Jag tror med ganska stor sannolikhet att jag inte kommer att höra till dem som opererar mina bröst efter tre graviditeter, för bröst har inte så viktigt roll alls i det jag identifierar som mig själv, men om jag skulle mista ett bröst i en canceroperation vet jag inte hur jag då skulle göra. Så tyvärr har jag inget svar på din fråga, men det är ett superintressant ämne!
Det är Så intressant, ja! Men är det samma sak att få nya bröst efter en canceroperation och att fixa till efter amning? Tja. Jag vet inte. Nåja, båda görs ju i och för sig i kosmetiskt syfte, så ja, kanske. Men det är hur som helst fascinerande att bröst kan vara ett så laddat ämne. Om det är berättigat eller inte kan jag inte ta ställning till.
Jag tycker bara att det är synd att stora, fylliga bröst skall vara förknippat med bekvämlighet och välmående.
Pingback: .förändringar « .bonheur
Jag har inget emot själva ingreppet, särskillt inte om det fyller en funktion, och inget mot fri vilja heller, men jag är ledsen att det är just såhär. Att man gör något åt sitt yttre för att må bättre i sitt inre. Man botar symptomen inte sjukdomen.
Alla ”fel” skall korrigeras, inget accepteras. Det leder bara till att mera och mera osäkra individer lägger sig i operationssalen istället för att ta sig tiden att bli du med sin nya kropp. Om man inte känner igen sina tissar efter en graviditet kan man ju kanske bekanta sig med dom och hälsa dom välkomna istället för att skära i dem. Eller är jag bara sjukt dammig och omodern?
Nej, du är klok. Jag är en stor vän av acceptans och välkomnande. ”Hej tissar, ni ser sjuka ut, men här hör ni hemma!”.
Jag tycker det är sorgligt att en UTOMSTÅENDE som inte ens känner Engla tycker att det är sorgligt att hon vill förstora brösten. Vem skadar det om hon gör det? Det är bara moraltantpredikan…
Faktum är att hon skadar ganska många, eftersom hon är så känd och en förebild för många. Många, många fler kommer nu att tycka att det är jätteok om inte ett måste att operera sina bröst. Och framför allt att det är viktigt med hur man ser ut!
Min avsikt var inte att ta ställning till om Englas bröstoperation är okej eller inte. Jag vill bara veta hur man okej:ar det till sina barn.
Men lägg av, seriöst! Jag vidarebefodrar en kommentar jag fick på min blogg angående detta eftersom det var det klokaste jag läst på länge:
”Vad skulle man vara för förebild om man inte vågade göra det man själv vill, bara följde strömmen i rädslan att få kritik och inte gjorde val utifrån sig själv? Det är så många som är fast i de gamla hjulspåren att om man gör t.ex. ett skönhetsingrepp så är man en dålig förebild, osäker på sig själv osv. Snacka om att vara trångsynt när man tänker så och att placera andra i fack för att livet ska kännas lite bättre för en själv. Och den som är trycker ner andra på grund av sin trångsynthet och osäkerhet, klankar ner på andras utseende skulle jag säga är ännu sämre förebild för t.ex. unga (kallas mobbning).”
Men tycker inte du att man följer strömmen när man gör ett skönhetsingepp? För att passa in i ett rådande ideal? Att man skall vara snygg, smal, ha stora bröst. Istället för att acceptera och älska sig själv?
Jag skulle säga att det är ett betydligt lättare val.
Spetsfabriken har noterat dej.
jee!
Antaglien är det de lite galna idealen som gör att allt fler opererar, men å andra sidan, varför inte? Om det ger en bättre självkänsla och en lättare vardag så tycker jag absolut man ska göra det! Och jag ser det absoult inte som något man måste ”tala bort”. Om det en gång är något som gör en lyckligare så ska man ju inte gömma det liksom.
Det var min åsikt :)
Men varför blir man en lyckligare människa av att uppfylla idealen? För att man blir bekräftad av dem som upprätthåller idealen? För lycka och välmående kan ju under inga omständigheter sitta i ett par bröst. Eller?
Man blir väl förhoppningsvis inte lycklig för att man uppfyller idealen, men för att man får den kropp man själv kanske önskar sig och skulle känna sig bekväm med. Och om en operation kan hjälpa med det så tycker jag det är helt okej… Lycka och välmående kan naturligtvis inte sitta i ett par bröst, men för vissa är det kanske en bidragande faktor?
Jag har faktiskt jobbat med ett par stycken som jag aldrig sku ha anat hade silikonbröst innan de berättade det, och det såg så proportionerligt och passande ut på deras kroppar, så jag tror att nånting annat hade sett konstigt ut! :) Personligen tycker jag ju det är superfint med små bröst, men det kanske helt enkelt inte passar allas kroppar, och speciellt inte om man är van att ha haft nånting annat innan man t.ex. fått barn.
Alltså, jag älskar dig, och det är inte meningen att vara irriterande – men på vilka andra grunder, än att uppfylla ett ideal, kan man motivera ett par större bröst? VARFÖR önskar man sig en kropp med större bröst? Det är ju liksom inte av medicinska skäl.
Kroppen säckar ihop och har alltid gjort. Är det inte bara idealen som har ändrat?
Klart att vissa vill ha större bröst än andra, det är ju inte bara på grund av ideal. Vissa vill ha långt hår, andra kort. Vissa blonderar håret fast de är brunetter. Okej, kanske inte helt klockren jämförelse, men det jag försöker få fram är att det är frågan om att hitta det man trivs med! Och tror man att man trivs bättre med ett par större (eller kanske bara fastare) bröst, så klart man ska göra det då, om det ger en nån slags ro.
Jag älskar dig med och du är inte alls irriterande, vi är bara av lite olika åsikt :)
Mia Skäringer hade väl en bra förklaring att ge barnen; ” Om inte mamma opererar magen så kanske isbjörnarna dör!” :) Jag förstår inte varför man blir provocerad av att någon väljer att förbättra sitt utseende och åtgärda något denne mår dåligt över. Om man själv mår som en prinsessa i sitt eget skinn så önskar man väl att andra skall få uppleva samma känsla av välbefinnande? Sen är det väl så att bröst och kroppar överlag, opererade eller naturliga, alltid kommer att provocera någon på ett eller annat sätt. Att man gör en skönhetsoperation gör en inte heller automatiskt till en sämre mamma. Jag har inte gjort ingrepp själv men vem är jag att kritisera någon som valt att lägga sig under kniven? Nä, upp till var och en.
Såklart, jag unnar varenda människa känsla av välbefinnande. Jag vill att alla skall vara nöjda. Inte må dåligt i sina kroppar. Jag är bara lite skeptiskt till att bota det med kniv. När man istället kan acceptera det faktum att alla hänger lite här och där, alla blir gråa, alla får rynkor – förr eller senare. Jag älskar också skönhet, fina människor och snygga kläder, men det är så synd att det skall gå så långt att människor som redan är döläckra lägger sig ner och opereras för att bli lyckliga. Tycker inte du det?
I den bästa av världar skulle det inte finnas måndagar, krig eller missnöje över utseendet :) Det ligger väl i människans natur att aldrig riktigt vara nöjd, alltid vilja förbättra och sträva efter perfektion. Sen är det ju väldigt individuellt vad man upplever som ”det perfekta utseendet” eller ”de perfekta brösten”. Jag har haft löjligt stora bröst till en späd kropp( och fått en hel del skit för det också) men efter två graviditeter har dom krympt till en mer lätthanterlig och till min kropp passande storlek. Jippii! Jag tror inte att det är särskilt många mammor som skaffar enorma bröst för att matcha ett visst ideal, de flesta vill nog bara fylla ut två tomma skinnpåsar och få tillbaka sin pre-preggokropp. Då tycker jag absolut att dom ska få det också utan att bli kritiserade för det! :) Sen behöver ju alla inte tycka lika, som tur! :)
Jag tycker däremot att man skall tacka och ta emot. ”Tjena, mina nya taxöron, välkomna! tack för allt ni har gjort. jag skall se till att ni trivs”.
Visste ska man få göra som man vill och mår man bättre av en operation så why not. Pekpinnar fungerar sällan, men precis som fua skriver så botar ju inte en bröstförstoring det som är grunden till att man inte trivs med sin kropp. Istället leder det ofta till att man hittar fler ”fel” som man vill korrigera. Det har blivit för lätt att lägga sig under kniven för att bli ”perfekt”. Det är så tragiskt att vi inte redan som barn får lära oss en grundläggande självkänsla. Känner vi oss trygga med vem vi är så är vi oftast nöjda med hur vi ser ut också. Och jag anser inte att man lär sina barn att vara nöjda med sig själva genom att ha klippkort hos plastikkirurgen.
Även min kropp förändrades efter graviditeten och amningen. Jag förlorade alldeles för många kilon och jag som hade små bröst redan innan fick se dem krympa ännu en storlek. Det gjorde mig lite sorgsen men samtidigt så har de fyllt sin funktion. De har gett min son mat under nästan ett helt år. Det är så här jag ser ut nu och jag accepterar det för istället har jag fått det finaste man kan få. Och som även du skriver Linn så skrattar också jag åt min kropp ibland när jag tittar mig i spegeln. (Man måste få göra det.) Och sen tittar jag lite till och ser alla bristningar och celluliter. Jodå jag ser ut som en tjej som har levt ett 38-årigt liv och njutit av det. Jag ser ut som JAG och jag duger som jag är. :)
Fan, vad bra för dig! Tänk vad fint att du får känna så!
Har du Linn Själv ammat dina barn?? Jag hade så fina bröst men när jag bara mina barn i ett års tid då numera vill jag inte se mina bröst dom hänger och så fula.. jag vill också operera dem bara jag har råd.. kvinnor som ammar länge får mycket fula bröst..
Jag har ammat mitt ena barn (det andra fungerade aldrig, eftersom hon var så liten när hon föddes – jag gjorde mitt yttersta för att få det att funka dock).
Men du, so what om man har fula bröst? Varför är det viktigt att ha snygga bröst?
Jag har för mig att jag läst att brösten förändras under graviditeten och inte så mycket under amning som man kanske skulle tro. Så ur bröstformssynpunkten är det ingen skillnad om man ammar sina barn eller inte, för de har redan blivit ”förstörda” före det.
En del vill ha en snygg soffa, en del vill ha snygga bröst, en del vill ha en snygg bil. Det är inte värre att vilja ha snygga bröst än att vilja ha nåt annat snyggt, så länge man inte tror att ens värde som människa ligger i brösten eller soffan eller bilen. Det är det jag tror är skillnaden.
Kvinnlighet sitter i huvudet, och självkänsla också. Verkligen inte i ett par påsar med kisel på bröstkorgen. Att använda det som argument är så urbota dumt. Och alla vet väl att kroppen förändras efter graviditeter.
Jag tycker att riskerna (som ofta sopas under mattan, de misslyckade operationerna ser man sällan) är så pass stora att det inte är värt det.
Om kvinnlighet sitter i brösten, så kan vi kanske en gång för alla konstatera att jag är en man, haha.
Jag också! :-)
Jag opererade mina bröst före jag fick barn och har inte ångrat det en endaste sekund. Min mamma har också opererat sina bröst, kan ju inte påstå att vi kommer från den storbystade familjen. Är verkligen inte smal, ganska pösig mage, något jag alltid haft och så hade jag då jätte små bröst. Såg ut som manboobs. Små pyramider, inte alls fina. Nu är mina bröst större, men efter amningen ser de ju inte ut som de gjort innan, men de ser istället mer naturliga ut och det tycker jag faktist om. De hänger lite och det är svårt att se att de är fake. Men ja, till din fråga. Som min mamma sa före jag gjorde min operation: ” Är det något man inte är nöjd med och man kan göra något åt saken, varför inte göra det då?”. Där håller jag med henne. Inte är jag nöjd med dessa extra kilon som satt sig fast runt magen efter graviditeten, och nu tränar jag för att bli av med dem och få en mindre mage, det
är ju en förändring det ockso även om det inte är ett kirurgistkt ingrepp. Visst tycker man ju som förälder att ens barn duger precis som det är, men vad om barnet själv inte trivs med då tex. sina små bröst? Varför inte göra ett ingrepp om det gör att man trivs bättre med sin kropp?
Motivera gärna varför du tycker det är viktigt med stora bröst!
Låt oss säga att din dotter får små bröst – vill du hellre att hon skall acceptera eller operera?
En bröstoperaton, lyft osv behöver ju faktiskt inte innebära att man skaffar sig mega boobs alá Slitz.
En del tjejer har nästan inga alls bröst alls och en del kansk bara vill förbättra, flytta sina bröst dit de en gång satt och fylla på litegrann där det blivit tunnt :)
Vad är det för fel…inte ens ett tränat öga kan se skillnaden på ett fixat eller ett naturligt bröst ide fall där man bara fixar till dem lite lagom.
Och snälla, den enes bröst är ej lika den andres så vad är ett normalt bröst egentligen-vem sätter normen?
Mrs G
Oj hjälp, jag har just såna där pyttepyttesmå bröst (efter amning typ ingenting) och en lite plufsig mage, men är annars smal. Har bara inte förstått att det här är fult och ett problem – att jag borde ha dålig självkänsla. Började faktiskt på riktigt just fundera om det är bara jag som inte fattat hur ful jag är och hur mycket bättre mitt liv skulle vara om jag hade större bröst.
Ok, medger att jag som tonåring var mycket bekymrad över mina små bröst, men har faktiskt kommit över det nu. Fattar inte att man inte har större problem än så. Jag har två vänner som insjuknat i bröstcancer som under 40, undrar vad de skulle tänka om jag gick omkring och tyckte att mina bröst är fula sådär öppet. Vart är världen på väg?
Tur att du är en smart kvinna du, Fia!
Kan inte mer än att hålla med de flesta här. Och ärligt talat, visst tar man kvinnor med uppblåsta bröst på lite mindre allvar än ni som vågar se ut som ni gör. Det samma tycker jag gäller kvinnor som sminkar sönder sina annars vackra ansikten. Om det nu ska skyllas på någon form av ideal så skäms jag över att vara man. För vilka andra har bestämt att kvinnan ska ha så stora meloner att hon inte kan knyta sina egna dojjor. Hoppas på en framtid där barn tycker plastik är precis vad det låter som, plast. En lösning som inte är äkta på ett problem som inte har med kroppen att göra. Det är lite som när man får en ful gammal väska och hatar den tills någon säger att den är ovanlig och värdefull då blir den genast mycket snyggare. Allt handlar oftast vad vi hoppas och tror vad andra tycker och tänker om oss.
Som du säger, det är praktiskt att kunna knyta sina skor ;)
Min åsikt är att det ger fel signaler och jag kan i min värld inte förstå hur man skulle förklara bort det utan att signalera att man ”måste” se ut på ett visst sätt för att duga. Jag har själv varit väldigt skeptisk till min kropp i min ungdom och jag kan säga att om t.ex min mamma i det skedet opererat eller fettsugit sig så kan jag med stor sannolikhet säga att jag hade suktat efter detsamma och sett det som den enda utvägen. Det hade signalerat åt mig att man inte duger som man är. Så tycker jag.
ja exakt!
Jag såg här om dagen ett tv-program i vilket en kvinna motiverade bröstoperationen med att ALLA har ju förstorade bröst. Där blev jag lite överraskad, möjligen hade hon då vänner som också hade förstorat brösten men jag kan nog inte vara av samma åsikt med henne. Tycker att det är synd att man tror att man förväntas se ut på ett visst sätt. Jag har för mig att det är ofta (inte alltid) för männens skull man gör förändringar som t.ex. bröstoperationer men kanske jag har fel där?
Jag undrar om det finns någon som har erkänt det. Alla gör det ”för sin egen skull”. Men vadå för sin egen skull? Jag förstår inte.
Man måste ju veta vem man är. Jag är mer än hängbröst och pösmage och om någon inte tycker om mej på grund av just det är det deras problem, inte mitt. Man måste ju gilla sej själv för att må bra. Tangerade lite kroppsidealet i det här inlägget http://ocas-corner.blogspot.com/2011/08/det-dar-om-bantning.html
Det är svårt att komma ihåg att yta är oviktigt, när man hela tiden stöter på motsatta intryck.
Nåt jag själv alltid funderar på när folk gör skönhetsingrepp är om de verkligen inser hur mycket som kan gå FEL under ett ingrepp… Nu har inte jag några barn men om jag var mamma skulle jag vara livrädd för att nåt skulle hända mig på operationsbordet och att mina barn skulle riskera att bli utan sin mamma..!!
Pga att hon inte tyckte om sin bröst, liksom… Är det verkligen värt såna risker?
Visst – de flesta operationer är lyckade men det finns ändå så mycket som kan gå fel under själva ingreppet, under tiden efter med all läkning och risk för infektioner osv…
Kanske jag tänker i dessa banor just för att jag ALDRIG någonsin skulle göra en skönhetsoperation och därför inte kan förstå hur nåt sådant skulle kunna påverka ens personlighet så mycket som vissa påstår att det gör…
Är själv plattbröstad som en liten pojke, har en stor näsa och massa andra skavanker – och älskar varenda millimeter av min kropp precis som den är.
Jag tycker att jakten på perfektion har spårat ur totalt.
Lycka sitter i ditt huvud, inte i din kropp.
Jakten på perfektion är definitivt något vi måste prata mer om!
Tror förresten att jag såg dig idag när jag körde över brändöbron, är inte helt säker, men jag tror. Och fin va du!
Sitter självförtroendet i brösten kommer det nog tyvärr bara att flytta sig till nån annan kroppsdel då brösten är fixade. Och att man idag måste gå så långt så att man lägger sig under kniven och utsätter sig för en massa risker för att få ”känna sig bekväm med sin kropp” är nog lite tråkigt.
Har också svårt att tro att det stannar där. För det hör inte hemma där.
Hej! Jag tycker att en brösoperation, eller vilken som helst handlar om att veta vem man själv är. själv har jag alltid velat operera mina bröst för jag inte haft några alls.. fyllde inte ens ut en a-kupa efter att novalie föddes.. så jag gjorde slag i saken och opererade dem i juni i år. Och för mig handlar det hela om att känna mig kvinnlig och kunna fylla ut kläderna på rätt sätt. Idag, fem månader senare känner eller tänker jag inte alls längre på mina bröst för att jag äntligen har det! De är en naturlig del för mig och jag ser dem inte som opererade. Jag ser dem som något jag borde fått från början. Jag är mycket gladare, och det är huvudsaken! Sen är de inte större än att de fyller ut en normal C-kupa!
Jag är glad att du känner dig lycklig. På riktigt. Fint att du löste ditt problem på ett sätt som funkade för dig.
Men jag kommer inte ifrån det faktum att jag blir ledsen över att den här delen av världen är en sån plats, där ett par c-kupor bidrar till att man känner sig kvinnlig och lycklig.
ps. ännu om frågan jag ställde – berätta gärna hur du har tänkt ta upp ämnet med din dotter!
Och jag är så innerligt glad att mina bröst krympt ihop till två skrynkliga hundöron och ryms i A-kupa, efter att ha varit uppe i J under den mest mjölkstinna perioden. Tänk att kunna ha fina klänningar utan att behöva fundera på vart man ska gömma brösten och tänk vad skönt att springa utan att brösten skumpar upp framför ögonen. Jag har känt mig så oproportionerlig under graviditets- och amningsperioderna då brösten tagit all fokus, trots att jag alltid varit ganska storbystad. Men nu hittar jag också helt normala behåar, jee!
Alltså J! Här snackar vi verkligen meloner! MELONER!
Ojdå. Jag missade visst en smula hur alfabetet fortsatte efter E och F. Inte riktigt fullt så fruktansvärt var det.
Haha! Förlåt, kunde bara inte låta bli ;) Men alltså, H???:D Visste inte ens att det fanns såna utan operation, typ! Måste ju ha varit ganska tungt på dig med så liten kropp annars…
Ja, alltså vad sa din rygg?
Oj vad jag hoppas att mina också kommer att krympa ihop efter amningen, inte för att vi talar om meloner i mitt fall, men jag gillar små bröst, både på mig och andra, så mycket snyggare än megaboobs. Om Linn och Klara är män i sina boobs tycker jag att män är snyggare än kvinnor och vill gärna vara en av er män!
Jag tänker helt lika, tycker det är mycket bekvämare med mindre bröst nu.
Shit, det här är ett ämne jag kunde harva på om hur mycket och hur länge som helst. Men den största frågan som poppar upp i min skalle är: Vem har bestämt att kvinnligheten sitter i brösten? Varför är de kvinnliga brösten så sexuellt laddade i vår kultur? Bara den motsättningen att man ser nakna tissar i tv, tidningar, överallt och det är ok, så länge det är i en sexualiserad kontext! För drar en mamma fram tutten för att amma sitt barn offentligt blir det ofta starka (negativa) reaktioner. Eftersom den nakna tissen inte längre är sexig, utan den är nu bebins ”egendom”. Det känns lite bakvänt att just ( fasta, unga, spänstiga) tissar symboliserar kvinnlighet, och att de ofta anses bli ” förstörda” av graviditet och amning. Jag menar, att vänta och sedan utfodra ett barn är ju något av det kvinnligaste som finns. Eller?
Det är så motsägelsefullt och galet att man kan hånskratta i fyra år. Det är vad det är. Tack för din kommentar!
För någon går gränsen vid att ta till kniven, för någon annan vid att använda ögonkräm, någon annan vid att bleka tänderna. För någon går gränsen vid att sminka sig, för någon annan vid att använda botox, någon annan vid att använda bh osv, osv. Allt handlar om att känna sig fin och kvinnlig och att passa in i skönhetsidealet. Denna verklighet möter flickorna förr eller senare och sin egen gräns och sina egna värderingar får man lov att förklara för dottern.
Så var ska gränsen gå i skönhetsidealet? Vad ska vara ok i detta samhälle och enligt vem?
Det tycker jag definitivt att man skall ha klart för sig. Och framför allt – vilka signaler man sänder ut. Tror inte det är särskilt effektfullt med ”gör som jag säger, inte som jag gör” när det handlar om skönhetsideal för små girls.
Kan trösta er med att hundöronen efter amningen kommer att ta sig med tiden. Jag är inte purung längre men brösten hänger inte alls utan ser ut som tonårsbröst (nästan). Det är fördelen med lite mindre bröst.
Jajja, no worries, med eller utan taxöron blir det nog bra till slut!
Orkar inte ens läsa alla kommentarer. Jag har accepterat mina boobs efter två graviditeter och amningar. Tycker att brösten fick en annan ”mening” efter att jag blev gravid och insåg att man ska mata sina avkommor. Jag är stolt över att ha kunnat amma dem båda! Jag ska aldrig säga aldrig, visst vill jag också känna mig fin så vem vet om jag i framtiden opererar. Men helst inte! Känns som att jag kommit till en punkt i livet då jag har insett att det finns viktigare saker än utseendet. Man ska väl fan va glad att man får vara frisk! Kanske alla borde vara nära döden eller något så skulle kanske även de där ytligaste ändra sina värderingar här i livet.
Det är ju lätt att säga att det finns väsentligare saker att lägga energi på, om det är här med brösten är ett stort problem för många. Men jag vet inte. Tycker helt som du. Man skall vara glad för att man får vara frisk och kry.
Och du, sku få för dig att silikonisera dig i framtiden – ring till mig före! Så skall jag övertala dig om att låta bli, haha.
Försök sen när jag har blivit lämnad av gubben i 40-årskris när han vill ha en ung brud i topptrim ;)
Ser ju att jag helt glömde fokusera på vad man ska säga till barnen, men efter lite omtanke kan jag inte komma på en enda vettig förklaring till varför man skulle operera, förutom att de skulle vara för stora och ge t.ex. ryggproblem. Annars bottnar ju nog allt i utseendefixering och att vara som idealen. Usch, man vill nästan inte tänka på hur det eventuellt kan vara om 10 år när ens egna barn är i tonåren. Hemskt om det blir så att man MÅSTE ha silikonisar för att räknas. För tyvärr är det ju lite påväg åt det hållet, grovt tänkt.
Då får du se till att ta dig en man som inte är gubbsjuk och bimbofrälst! Lova det!
Att säga å barnen ”att de duger som de är. är fina som de är” så är väl nåt ALLA gör. Klart det är viktigt. Det viktiga är hur saker framförs i en familj och hur de sägs. Som sagt jag opereade mina bröst efter att ha tänkt på det i femton år! Jag har hunnit växa färdigt, varit tonåring och upplevt allt som hör de åren till, skaffat barn, familj.. är man då fortafarnde enig med sig själv och vill samma sak då tycker jag man ska göra det man vill och velat från början. För då gör man det knappast längre för det anses som ett utseende fixerande grej eller för att det är ”nåt alla gör”. Och det är det jag vill lära min dotter.
Jag ser att du är 25 år, vilket betyder att du har önskat större bröst sedan du var 10. Av ren nyfikenhet – vad var det som fick dig att önska stora boobs redan då?
haha.. nej, jag var tretton.(så tretton år har jag väntat, men fyller ju 27 om inte ens ett halvår så 15 är väl rätt nära sanningen :)) Jag kan med handen på hjärtat säga att de flesta i min klass då redan hade kommit längre i utvecklingen än mig. och sedan att min mamma alltid haft ”stora” gjorde att jag själv funderade varför jag inte fick mer.. hon är ju ändå min mamma. men alla är ju olika.:)
.. man ska göra det man själv mår bra av! Inte vad andra tror man mår bra av.
Helt superbra sagt!
Pingback: Det hopplösa fallet | en till mammablogg
Det viktigaste i livet är att man mår bra och mår man inte bra så ska man självklart göra nått åt saken. Har man fått hängbröst som helt tappat formen och man vantrivs med sin kropp så självklar ska man kunna sätta in lite fyllning för att få en fin form igen MEN man behöver ju inte lägga in 2 nummer större för de men så man får lite form igen för har man stora bröst så får man ofta ta mera stryk av grviditet/amning/viktökning med nedgåg… en vad en person som har små bröst! Och i dag så fixars ju gluggar mellan tändera på barn i skolåldern för utseendets skull fast det inte finns praktiska saker som är lidande, man färgar håret fast man kanske har en bra färg naturligt…listan kan bli lång och alla har vi olika komplex av olika grader från topp till tå från insida till utsida. Och vi reagerar olika på olika saker men om man själv sätter sig in i en situation som man inte själv är i så kanske man börjar se annorlunda på saker! Har du inte hängbröst så visst tycker du då att det är onödigt att fixa brösten men om du skulle har jätte taskiga bröst och haft super tuttar innnan och varit jätte nöjd över och plötsligt få finns inte längre din favorit/kroppsdelen man mest är nöjd med kvar så tar det jätte hårt på en psykiskt. Så sluta döm varandra för vad folk gör för att finns ro och glädja med sina kroppar de viktigaste är att alla blir nöjda med sej själv.
Jag dömer ingen. Jag tycker bara att det är synd att superfina kvinnor som Engla inte känner att de duger. Engla är ju världens finaste kvinna. Så söt och fin. Och perfekt.
Och på riktigt, ge mig all världens hängbröst och rynkor och gråa hår. Det gör inget. Jag tycker det är charmigt och fint och personligt. Jag är ändå glad i hjärtat. Det hänger aldrig på yttre attribut.
Jag kommer att snava på mina tissar om låt säga 15 år till hahaha ;-) helt ärligt men men… jo folk vill nog förbättra än det ena, än det andra på sig, det förstoras, det bantas, det injiceras tuppkam? eller vad det nu är i läppar. DET är faktiskt lite läskigt ja. Men jag kan ju inte döma folk, man får hoppas de blir nöjda med sina nya ”jag” bara.
Men visst har man fötts med lingontissar kanske kanske jag kan förstå att det inte känns så kvinnligt alltid, men o andra sidan är det synd att allt skall vara i bröst/uteseénde för att man skall vara accepterad fullt ut i vår ”värld” idag. När det t.om finns tjejer som opererar sig för att få den perfekta muffen- ”lagoma läppar” och dylikt.. (Nån dokumentär som hette ”Den perfekta vaginan”). Det är sjukt. Eller? kanske det är jag som inte förstår bara… jag menar om man inte annars har ”ont” eller ”besvär” så bara för att man kanske inte ser ”perfekt” ut så måste man känna sig ”ful, okvinnlig” osv så man tar till kniven t.om down there. :-/
ja herregud, såg den dokumentären också. Haha. Kan ju vara användbart med en snygg snippa. Eller hur?
Jag hör också till dem som tycker att man ska försöka acceptera sig själv som man är o lära sina barn detsamma. Tycker dessutom det är enklare att acceptera alla små skavanker efter graviditet och amning eftersom det varit ”for a good cause”. Fick också enorma boobs under amningen (D-E-kupa) och tycker enbart det är skönt att inte brösten är i vägen hela tiden. Nu fyller de nippa nappa ett par b-kupor :) klart att alla ska få göra sina egna val, men vad gör en kirurgimotståndare till en mobbare medan förespråkaren inte är det? Det är väl inte att hacka ner på andra att uttrycka sin åsikt o be om kommentarer? Så här tycker lilla jag :)
Och jag tycker att du tycker helt supervettigt!
Som tonåring var jag väldigt lång och slank, inte mycket som stack ut någonstans. Då jag närmade mig min 18:e födelsedag så började det äntligen fastna lite fludd runt höfterna och över brösten. Herregud vilken känsla, jag var nästan lite kurvig om man tittade riktigt noga. Sen hann jag vara 18 i två månader och så blev jag gravid. Jag hade en riktig ful-graviditet. Magen blev GIGANTISK, jag gick upp 32 kg och växte bokstavligen ur mitt eget skinn. De futtiga B-kupor jag haft blev till enorma E-kupor på 4 månader. Efter förlossningen försvann de flesta kilona men kvar var en slapp och sladdrig gelekropp. Jag blev gravid efter ett drygt år igen och kroppen genomgick samma förvandling igen.
Nu är jag 22 år och våra barn är ”stora”. Som jag känner nu vill jag verkligen inte ha fler barn. Och så har vi kroppen då. Pluffsig, uttöjd och förslappad. Jag kan leva med en mage full med hudbristningar och en rumpa som inte är riktigt var den kanske borde vara. Men brösten. Det är så svårt. Att aldrig kunna gå utan bh utan att få känslan att tepåsarna gulpar i takt med stegen. Fy fan.
Så jag kan förstå Engla, för jag sörjer verkligen den ”unga” kroppen jag gick miste om helt totalt. Och visst kommer jag säkert att helt enkelt acceptera om lära mig leva med ett par urmjölkade tepåsar , men varför göra det om det finns ett alternativ som får mig att må bättre.
Till våra två flickor skulle jag nog berätta precis som det var. Vi ville absolut ha dem och de var så efterlängtade och älskade från första stund, men att det graviditeterna gjorde med min kropp kändes orättvist helt enkelt. Jag tycker jag förtjänar att få vara lite ytlig och utseendefixerad , jag ger så otroligt mycket av mig själv till och för min familj. Och det är ju sist och slutligen just bara det, ytligt. Så varför bry sig så mycket?
Nej, go ahead, om det gör dig lycklig! Jag varken hindrar eller dömer. Jag tycker bara det är synd att utseende betyder så mycket, när det egentligen betyder så .. lite?
Visst är det synd, men visst är det roligt ändå. Det vore ju väldigt trist om ingen brydde sig om något som har med utseende att göra. Alla skulle bara sunka omkring i vad som helst och vi skulle gå miste om alla olika stilar och trender. Ingen som skulle sticka ut och ingen som skulle väcka tankar eller åsikter bara av hur de ser ut.
Hmm, inte betyder ett avståndstagande från skönhetsoperationer ett dito från att bry sig om sitt utseende? Det är alltså synd att utseende betyder så mycket, eftersom det skapar ett behov att modifiera det ibland till det extrema. Det som saknas i ”att bry sig om sitt utseende” är acceptans av den egna kroppen. Klä upp, dekorerar och framhäv kroppen så mycket du vill! Absolut! Vackra ting hör till livets goda! Men strävan efter att ändra på kroppen är en helt annan sak än att pynta den.
Ok tjejer och killar. Mycket intressant diskussion det här. Skulle inte vilja skriva varken büh eller bäh här för jag vet inte vilket som är rätt eller fel.
Däremot så vet jag till 100% att en bröstoperation inte vara forevver!
Förr eller senare ”hänger” även dom opererade och avnjuter tyngtkraften. Men jag älskar min gumma i alla fall. Så……..WHY gorde hon det??
Tack för ordet!
Att förklara för sina barn att man älskar dem över allt annat och att de var önskade, men att graviditeten ställde till det med kroppen och därför vill man operera sig, tycker jag sänder ett budskap om hur kvinnokroppen ska se ut. Det vill säga en ung och fast kropp. Många har i kommentarerna sagt att man gör det för sin egen skull och att man hittar välfinnande genom att se bra ut (igen). Jag är inne på samma linje som Linn och hävdar att man istället för att tänka som Karolina ”Är det något man inte är nöjd med och man kan göra något åt saken, varför inte göra det då?” kan fundera på varför man inte är nöjd. Varför känner du dig mera kvinnlig/snygg/tillfreds med ett par snygga boobies? Hur stor del av din personlighet är dina bröst? Ärligt talat så älskar jag det faktum att alla kroppar är så olika och så underbart vackra på sitt sätt. Det är näst intill fascinerande hur snygga vi kan vara på så många olika sätt. Men jag har å ena andra sidan förståelse för dem som upplever besvär, t.ex. fysiska åkommor, fixering vid problemområdet eller helt enkelt svårigheter att hitta kläder. Men å andra sidan känns lite som the easy way out att fixa självförtroende med hjälp av kniven. Så lite ”Gör som jag säger, inte som jag gör” blir det ju inför barnen (om man då inte förstås förespråkar/ser positivt på att egna barn opererar sig). Fast vem vill nu offra sitt eget välbefinnande för en princip. En lycklig mamma är ju en bättre mamma. Men paradoxen kvarstår: mitt barn, du är fin som du är, men mamma är det inte. Att sen påstå att sminka sig eller att operera sig efter cancer är samma sak som att skönhetsoperera sig tycker jag bara att är barnsligt. Färgen röd har många nyanser, likaså frågan om att modifiera sitt utseende. Rosa är en sorts röd, sminkning är en sort av utseendemodifikation, men inte lika radikal och tätt förknippad med sexualitet som bröst och modifikationen av dem.
TACK för den! Du får 10 poäng för den kommentaren!
Min mamma opererade brösten nu när jag själv är 23 år. Hon skämdes så at berätta det för oss barn, men hon hade faktiskt en bra orsak (efter tre barns ammande hade hon absolut inga bröst kvar och nu 18 år efter sista babyn och många kilo smalare så har hon ingen fat tissue kvar i brösten, så revbenen kändes igenom hela tiden och var superobekvämt och sjukt. Och hon grät och var orolig att vi barn skulle döma henne och visste inte alls hur hon skulle förklara det för oss och de är ju lite skillnad på att förklara det till en 23 årig än en 5 årig :D Jag dömer inte min mamma det minsta, det var ju dessutom för att det inte sku ta ont mera, men samtidigt så är jag nog kanske själv mera okej med operationer efter att mamma gjorde det. Hon gjorde det liksom till en okej sak. För det är ju så, hur gamla barnen än är, att vad mamma accepterar så accepterar nog barnen ganska lång också. Så jag vet verkligen inte hur man skulle förklara det för sina barn! Jag skulle aldrig klara det! Och jag skulle nog göra som mamma och vänta med operationen tills alla barn är tillräckligt gamla för att förstå rätta orsaken och sluppit över värsta tonåren :D
Fascinerande story!
well said där på slutet! Bra kommentar!
Det här har väl inte egentligen något att göra med den här diskussionen, men varje gång jag inte tycker om min kropp, eller tittar på den och tänker: ”Usch” kollar jag in på bloggen http://kroppsbild.wordpress.com/ där finns bilder på kroppar av alla de slag och då känner jag i alla fall mig fin och hemskt normal igen!
Det är en otroligt vettig blogg!
Tänkte skriva ngt smart med att ”alla ska lära sig att acceptera sig själva som dom är”, men så känner jag bara att jag inte orkar. Alla får göra som dom vill, även om jag tycker att det är förbannat sorgligt att man ska behöva må dåligt över sin kropp och gå runt och noja. Blir så förbaskat trött på att folk vill köra en quick-fix och sätta sig under kniven och få sig själv fixad på några timmar. Gå i terapi för böveln, om du behöver hjälp med att acceptera dig själv för den du är!Jag har gått i terapi och idag älskar jag mig själv precis som jag är- med tio stycken fula hemorrojder som sticker ut ur ändan. Jag tycker de är extremt roliga och jag skrattar åt dem tillsammans med min partner. Det tog mig tre år av terapi att uppnå detta, men det är det fan i mig värt. För på vägen har jag upptäckt så mkt nytt och så mkt annat som en timme under kniven aldrig skulle kunna ge mig. Mina kommande barn ska aldrig behöva uppleva att mamma eller pappa går under kniven för att acceptera sin kropp. Om nån av oss i framtiden känner ett sug efter operationer blir det en ny tur till terapeuten istället. Men jag har på ngt sätta väldigt svårt att tro att det ens skulle uppstå ett sånt behov. Jag kommer förmodligen att få mycket bristningar på magen under graviditeten eftersom jag redan har rejäla såna på brösten av att dom i ngt skede växte lite väl häftigt. Men bring it on! I can take it! Sen kan jag titta på mig själv och beundra de märken som finns kvar efter graviditeten. Fint, tycker jag. Kroppen är ju det yttersta beviset på att man levt- och det ska man vara stolt över.
Tack för det! Hellre långvarit terapi än quick-fix med kniv. Oh yes!
Jag såg nyligen en dokumentär om en före detta glamourmodell (alltså tissmodell) och hennes tonåriga dotter.
Mammans stora dröm för dottern var att hon också skulle operera tissarna och bli modell, medans dottern hellre pluggade och blev nåt typ läkare eller liknande.
Det var så hemskt att se denna 15 åring som ibland funderade att göra så som mamma sa, och operera sig! Men hon tog väl nog sitt förnuft till fånga i slutändan.
Men mamman var så besviken när dottern var så tråkig och ville studera!
Men trots en sån uppfostran, där mamma verkligen vill att dottern ska följa hennes fotspår, kan dottern kan stå emot och gå sin egen väg. Det visar ju att kanske inte barn tar så hemsk skada av att mamma opererar sina tomma bröst efter en graviditet om man förklarar läget.
Om det t.o.m. kan komma vettiga ungar ur en sån kvinna.
Själv skulle jag inte göra det, mina är nog lite större ändå efter graviditeten, mellan A och B kupa, om än lite längre.. :) Men det är okej, sånt man får ta!
Väldigt ambivalent ämne! Jag vill ju att folk ska få bli lyckligare och om en operation får en lyckligare så tror jag tyvärr att det finns något grundligt fel nånstans… Jag tror att det har en del att göra med kontrollbehov, och någon slags fixering vid den egna kroppen (har hon inte också haft anorexi), kanske främst att man på nåt sätt upplever kroppen eller t.o.m. hela livet som ett projekt som hela tiden ska förbättras och ”arbetas upp” innan man är klar och duger (socialpsykologen Thomas Johansson har bra böcker om detta!). Vissa mänskor tror sig väl bli lyckligare ”sen bara jag har köpt de där skorna, sen bara jag fått det där jobbet, sen bara jag får den perfekta kroppen” osv. Men de där sen sen sen tar aldrig slut, det kommer liksom alltid något nytt man vill ha! Jag kan också känna igen mej att tänka tanken ”sen när…”, men så tänker jag alltid: än sen då? Barnen svälter i Afrika, vad är liksom pointen med att just jag ska gå här och oja och voja och noja om allt och inget?? Tänk lite längre! Varför skulle något bli bättre bara jag uppnår det och det i livet, det viktigaste är väl att jag är lycklig i nuet och kan jag inte vara det utan att konstant behöva uppnå det ena med det femte så HALLÅ! Brösten är ju nog en stor del av kvinnan, speciellt om man HAFT bröst som försvunnit, så på det sättet kan jag nog förstå att något saknas, men ändå…tyvärr känns det bara lite sådär ”gammalmodigt och passé” att noja med sin kropp…det finns liksom viktigare saker i livet.
Huvudet på spiken!!! Vad säger man egentligen till sina barn om man inte är nöjd så som man faktiskt själv ser ut, utan ändrar kroppen med hjälp av ingrepp?
Av mina 10 närmaste tjejkompisar har 8 opererat sina bröst. Av de 10 har 5 även gjort andra kosmetiska ingrepp, eller ”förbättringar” av sig själva. Mår de bättre idag? Nej, de är fortfarande inte ”lyckliga”….
Så, frågan är, hur mycket sitter i självkänslan? Det är kanske den vi ska jobba på istället? Det torde ju också bli några slantar billigare….:)
Underbart att du tog upp detta för diskussion!
Vad fint skrivet! Gjorde mig glad och håller med dig!
Jehuu!
Nej, jag tycker det är löjligt att bloggvärlden har reagerat på Englas beslut på detta sätt. Det är väl hennes sak att besluta över sin egen kropp. Alla direkta och indirekta moralpredikningar är så onödiga. Detta är (kanske?) det enda liv vi får. Varför skulle man gå runt och må dåligt över en sak som relativt enkelt kan fixas till? Och varför skall främmande folk börja ifrågasätta beslutet att operera brösten på detta sätt bara för att man är förälder?
Sen Hanna är väl nog brösten en viktig del av kvinnan oberoende av om man har HAFT dem eller inte!?!