Via bloggtoppen.fi hittade jag för en tid sedan Janina. Hon bor tydligen här i stan, är nitton år och snart tvåbarnsmamma. Tycker det är alldeles, alldeles superintressant. Att man kan vara så mogen och vettig fast man bara är 19 bast (i alla fall så där på bloggbasis – har aldrig träffat henne på riktigt). Barn gör tydligen underverk på den fronten. Gissar att jag hade varit en ganska jobbig, sönderfestad och egocentrisk kvinna om jag hade fortsatt mitt liv som barnlös. Förvisso är jag ganska jobbig nu också. Men vi säger, jobbigare.
Vi pratade om det här hos Sara igår. Och vi hade några teorier om huruvida man måste ”leva livet och hitta sig själv” eller helt enkelt bara ”få barn och hitta sig själv” (här känner jag genast att jag måste poängtera att jag såklart vet att alla inte har den möjligheten, att få barn bara så där). Jag vet faktiskt inte. Jag var 21 när jag blev gravid. Är innerligt tacksam för de ljuva fria feståren jag fick innan barnen kom. Och tänker ibland tillbaka på dem med saknad. Men samtidigt kände jag (och känner) en större inre frid efteråt (man hinner liksom inte angsta ”åååh vad skall det bliii av miiiig?” dagarna i ända).
Jag skulle så vilja träffa mig själv som barnfri 30-åring. Huuuuur intressant hade inte det varit? Hade jag då längtat efter barn? Hade jag då sprungit omkring och letat efter ”meningen med livet” och ”förverkligat mig själv” (hahahaha)? Tänk om jag inte ens hade velat ha barn! Nu hann jag varken längta efter barn. Eller leta efter meningen med livet. Utan båda ramlade över mig så där bara. Men det här är ändå något som jag kan filosofera över i all oändlighet.
Du som har barn – hur var det för dig? I vilket skede kom barnen? Och hur påverkade det din självbild?
P3 gjorde förresten en kort radiointervju med Janina här.
”få barn och hitta sig själv”
Intressant. Har aldrig tänkt att det kan vara den vägen. Men egentligen är det kanske just så det är. Åtminstone så här efteråt tänkt. Men kanske man behöver båda. Frågan är om resultatet blir annorlunda om man gör det andra vägen. ”få barn och hitta sig själv” först och ”leva livet och hitta sig själv” sen.
Ja, det vet man ju inte. Man kan bara göra som jag – spekulera i all oändliget.
Jag hann precis fylla 20 innan vi fick vår dotter för 7 månader sedan men jag kan inte påstå att jag ser på mig själv på ett annat sätt för att jag är mamma nu. Andra människor å sin sida ser mig endast som Mamma Isa. Inte Isa, hon med den, den eller den egenskapen.. Bara mamma Isa.
Jag har alltid varit en ansvarsfull person och i ärlighetens namn lite lillgammal, så jag tror att det är därför min självbild inte påverkats avsevärt. (Allt detta är förstås subjektivt, någon annan kan ju tycka rena motsatsen). Ansvaret är snäppet större, man är mer paranoid och är noggrannare med rutiner osv, det ska man inte sticka under stolen med. Men i grund och botten anser jag inte att min självbild påverkats av föräldraskapet direkt.
Så där tyckte jag också i början, att det var störande att folk glömde vanliga Linn och bara pratade om mamma-Linn. Men jag vet inte. Kanske jag överanalyserade. Kanske det var svårt för folk i min omgivning att se förbi mamma-Linn när jag faktiskt plötsligt VAR mamma-Linn.
Bara ett random tips: titta på senaste Obs på arenan, handlar om ofrivillig barnlöshet och boken Utan. Jätte intressant.
Jag är tusenfallt bättre på att vara mej själv sen barnen. Mer kreativ också. Fast det här är väl saker jag VILL tro, kanske jag bara blivit virrigare och bättre på att laga korvsås.
Jo, jag kollade faktiskt, efter att en kompis tipsade på fredag, superbra! Precis som boken.
Jag är också nöjd med mig själv med barn. Men jag vet ju inte alls hur jag var utan barn. Mest bara jobbig tonåring. Jag var som sagt aldrig vuxen utan barn.
jag var endast 18 år när jag började vänta mitt första barn! efter en ganska trasig barndom och mer eller mindre tagit hand om min yngre bror hela hans uppväxt, var jag mer än mogen redan som 18-år. blev ”vuxen” väldigt tidigt för att jag blev tvungen till det!
jag har alltid velat ha familj tidigt i livet, vetat att det varit mitt kall! jag har aldrig behövt gått runt och tänka på vad jag ska bli, vilken utbildning, skola, eller meningen med livet. jag skulle bli mamma och bilda en familj med min underbara man, min alldeles egna trygga familj, en riktig familj! låter kanske tråkigt i andras ögon, men tro mig, mitt liv med tre små barn, två hundar en katt och en man boendes på andra våningen i ett höghus är allt annat än tråkigt! kan riktigt sakna att bara få ha tråkigt ibland!
trots mina ynka 23 år känns det iallafall för mig som jag uppnåt mycket i livet, och är lycklig för det!
Fascinerande! Jag har aldrig någonsin längtat efter barn, men jag är otroligt glad för din skull att du har precis allt redan nu. Skönt liksom!
http://lilljutrikas.papper.fi/2011/10/05/finns-det-nan-ratt-alder/
Du är alltså på ”få barn och hitta sig själv”-laget, haha.
Ja, det kan man säga :)
Jag var (är) ju 30 och har precis fått mitt första. Jag kan väl inte påstå att jag festade särskilt mycket innan eftersom jag levt som gift ett tag nu, så jag skulle nog gärna ha skaffat barn tidigare. När jag tänker efter. Men jag vågade helt enkelt aldrig, eftersom jag inte trodde att jag var redo. Pfff. Redo blev man ju inte i vilket fall.
Nej, det är ju sant. Det blir aldrig rätt tidpunkt. Och väldigt sällan fel, heller.
såhär skrev jag nångång i höst: http://www.papper.fi/themearticle.aspx?aID=703
Men sammanfattning, jo. Jag tycker detär otroligt skönt att jag fick barn innan jag hade hittat mig själv helt, att man får växa med barnen och att de redan finns i mitt liv och följer med påköpet i allt vi gör. Jag hann inte bli ”bekväm” innan vi fick barn. Jag hann inte få så många fördomar om småbarnslivet heller.
Och när vi köpte hus, så visste vi att jo, här står inte sovrummen tomma. Det var ganska skönt det med.
ps. janinas blogg är bra!
Skönt för dig! Och speciellt skönt är det ju att dina barn snart är stora, haha.
Jag och min sambo hann bara vara tillsammans i 4 månader när vi konstaterade att jag var gravid. Maya är snart 4 månader och vi njuter av henne varje dag. Precis som du skriver om att träffa dig själv som 30-årig barnlös så har vi funderat vad vi skulle gjort idag om jag inte blivit gravid. När skulle vi ha börjat prata om att skaffa barn? Skulle vi ha fortsatt att vara festprissar och rastlösa tillsammans? Det kan vara roligt att fantisera ihop en ”tänk-om-inte-jag-blivit-gravid-framtid”, men ännu roligare är det att lära känna vår dotter :)
Jag har nog förändrats en hel del sen jag blev mamma. Är mera tillfreds med tillvaron, har ett lugn inombords och behöver inte söka spänning i livet på samma sätt som tidigare . Jag har blivit mer harmonisk, låter kanske tråkigt för en del… Visst har jag samma humor och tycker om att ha roligt och bjuda på mig själv, det kommer nog aldrig att ändras! Jag tänker inte så mycket på framtiden och vad jag skall jobba med. Jag har min utbildning och vet att det finns jobb inom det. Just nu vill jag bara vara hemma-mamma och njuta va vårt första barn :)
Jag och Sami hade känt varandra i åtta månader när chocken och plusset kom. Tänk vilken OTROLIGT annorlunda situation det hade varit idag!
Hahaa, en dinosaurie bland alla typ tonårsmammor, det är jag:) Fast jag var den som aldrig skulle ha barn, skulle definitivt inte klassa mig själv som en barnkär typ. Sen när jag var 25 hittade jag min karl som hade tre barn från tidigare. Mer än någonsin skulle jag aldrig ha barn, han hade så det räckte för oss båda liksom. Men någon partyprisse var jag heller inte, visst var det fester och grejs där kring 20-25, men sedan räckte det liksom. Fast varken sökte eller hittade mig själv heller, jag bara var och levde lite sådär pensionärigt och småmysigt.
Men vad händer när jag fyllt 30? Jupp, helt tydlig 30-årskris. Det var liksom nu eller aldrig, yngre blir man ju inte. I januari togs sedan beslutet om att en typ får komma om det blir så, och i december föddes han. Gick lite fortare än jag tänkt, men vad fan. Man hann liksom aldrig älta beslutet;) Och nu sådär med facit på hand, så var det ju nog inte så dumt. Hann liksom göra vad jag skulle innan han kom, så jag har faktiskt inte uppfattat att jag behövt ge upp något. Tvärtom.
Usch, nu blev det en roman, sorry…
Låter mycket bra det där. Och keep ”em romans kåming!
Ja, jag var 30 år när jag blev gravid för första gången. Jag ville ha barn tidigare, men hittade inte den passliga pappan till dom innan det ;) Jag skall nu alldeles snart (om drygt en vecka) föda mitt fjärde barn. Jag har hunnit bli 39 år gammal. Jag har varit nöjd att fått barn efter 30. Jag hade hunnit förverkliga mig själv ordentligt innan barnen kom. Samtidigt ville jag ha barn tidigare….för kroppen är ju starkare när man är yngre. Jag jobbar inom branschen där man har och göra med kvinnohälsan, barnfödandet och kroppen. Jag vet också att när kroppen blir äldre så händer det liksom grejer. Allting blir lite segare. Nu när jag skall få mitt fjärde, känner jag verkligen att ”bäst före datumet” för min kropp börjar glida mot sin slut, när det gäller att föda och vara gravid ;) Jag tycker att det finns ingenting som är rätt eller fel här. Jag känner både unga och gamla mammor som sköter alting lika bra! Man kan hitta meningen med livet med eller utan barn lika bra! Ha en trevlig söndag! :)
/JohannaK
Såklart man kan! Lycka till med fyran!
Tack :)
Vi diskuterade också just dethär igår kväll med min man! Vi kom fram till att ingendera av oss ändrats just alls av att bli förälder. Förändringen hade skett redan tidigare. Båda hade ”levt livet och hittat sig själv” först och sedan kom barnen sådär passligt på beställning. Vi var då 28 respektive 32 år då. Men oj, vad det skulle vara intressant att veta hur jag skulle ha varit om jag fått barn 10 år tidigare. Lite skrämmande att jag som 20 åring skulle ha haft ansvar för en bebis. Jag var bara ett barn då! Jag tror definitivt att alla människor mognar i olika takt och jag hör inte till de som mognat snabbast. Men om jag ”hamnat” i situationen skulle jag väl ha vuxit upp? Sååå intressant ämne! Då skulle jag vara tonårsmorsa istället för småbarnsmorsa! Har ni diskuterat dethär med Sami? Jag menar ni var igen i helt olika livssituation då ni fick barn.
Såhär skrev jag förresten för en tid sedan:
http://muminmamman.papper.fi/2011/10/05/ratt-alder-att-bli-mamma
Men det där kan man aldrig veta. För jag var oerhört barnslig och omogen när jag blev gravid (nå, vissa tycker ju förvisso att jag är det fortfarande), men det gick ju väldigt bra ändå. Man mognar med barn. För att man måste. Och för att man hamnar ge upp all själviskhet (hmm, är det ett ord?) och fokusera på någon annans liv. Se nu på Janina! Jag var ju inte i närheten av det där när jag var 19. Så jag är ganska säker på att du inte hade varit samma nittonåring MED barn.
Och Sami sku ju ha kunna få barn för hundra år sedan. Han är ju 33 nu. När han skulle ha kunna påbörja sin barnavling så gick jag i lågstadiet, hahahaha.
Det var ju tur att ni inte träffades med Sami när du gick i lågstadiet! Det skulle jag ha tyckt att var lite tidigt med barnskaffning…
En fråga jag tänkt ställa till dig, ställer jag nu apropå ingenting alls-men: Upplever du att du i samband med Mileas dramatiska start har en större insikt i vad det handlar om att få ett liv i sina händer? Har själv två barn och jag kan ibland komma på mig själv att glömma bort själva miraklet och istället fokusera på mer praktiska saker, detta är jag säker på att många känner igen sig i.
Hmm, ja och nej. Jag har nog lite svårt för det där mirakel-tänket. Men visst är jag mer medveten om hur skört och fint och fult livet kan vara – på ett helt annat plan än tidigare. På gott och ont.
Men som precis alla andra, så fastnar jag nog i det praktiska hela tiden. Jag menar, det går ju inte att gå omkring och le och skimra och sjunga om livets mirakel när alla kakkar ner sig, Milea vrålar, man är naken och det ringer på dörren.
Tycker att Janina är väldigt duktig och mogen. Läser en annan mammablogg där den blivande trebarnsmamman inte alls uppvisar samma mognad trots att hon är redigt 30 (bara en massa gnäll hur tuungt det är att vara gravid, stackars henne alltså). Milsvid skillnad alltså!
Dendär kommande 3-barnsmamman låter ju som mig! Jag tycker också att Janina är jätteduktig och mogen!
Nå nej, du gnäller nog ingenting, Muminmamman!
Min mening med livet har nog länge varit barnen sku jag säga. Nu börjar det så småningom dyka upp egna saker jag känner att jag behöver göra, små saker som endå känns rätt stora för mig. Bara för att ajg nu kan och vågar stiga ut från hemmet ibland och lita på att de har det helt ok också utan mig. Fast egenligen är jag inte redo att stiga ur barnbubblan än. Helt och hållet.
Hos Marica skrev jag då hon skrev sin insändare en liten roman om hur det var då jag blev mamma. (Kopierar kallt in det hit fast det blir lite långt, sorry)
Jag blev gravid då jag var 20 och stora pojken föddes då jag var 21. Han var ju inte planerad men då orsaken till kaskadspyorna kom fram var det ingen tvekan om att han var välkommen. Utan jobb (tackade nej till fortsatt jobb på dagiset jag praktiserat på ett år då jag inte visste att man kunde ha kommit tillbaka då han blev lite större),också sambon var utan jobb, utan bostad (fast det blev påskyndat från stadens bostadslista då jag blev gravid och vi fick nycklarna till nya hemmet just då han föddes).
Jag hade levt ett mer än villt liv (och allt annat än nyktert) innan jag ”blev på smällen” och drog mig nu ur dessa kretsar. Jag tror detta med ett barn ”räddade mig” från att sjunka mot djupet jag var på väg mot.Men jag var nog ensam, väldigt ensam i många år. Det är först nu de senaste åren som några gamla vänner har fått barn. Men jag är lycklig att det blev som det blev. Vi har ”vuxit upp tillsammans” med barnen. Jag har lärt mig hur man sköter hem och barn och har inte haft färdigt inrutade mönster de kom och störde. Vi äger inget för tillfället men har inte heller skulder eller hemska måsten. Vi njuter av dessa småbarnsår så gott det nu går och jag sku aldrig välja på ett annat sätt. Som sagt, vi har ju ännu många herrans år framför oss på karriärsstigen. Tror nog man är gjord för att få barn som ung/yngre. Misstänker att jag sku ha kollapsa av denna sömnbrist ifall jag hade varit typ 10 år äldre. ;)
Ja, jag tror jag svamlat tillräkligt nu.
Spann lite vidare på ämnet också på egna bloggen då.
http://mellimamma.blogspot.com/2011/10/ung-mammajamnstalldhet-och-depression.html
Huvudsaken är ju att du är lycklig. Fint jobbat!
Va roligt att du också hittat Janinas blogg! själv har jag läst den redan sen hennes Nicolina var bara några månader gammal och tycker hon är fenomenal!! har aldrig aldrig aldrig hört om en mognare tonårsmamma. Och att i dendär åldern kunna planera ett till barn osv är superbra tycker jag! Visar också att hon själv håller trådarna i hennes liv och et vad hon vill!
Tänkte på det där med dig och Sami som du kommenterade, om att ni inte hade kännt varanda i så länge före pluset kom, men hur det blev så bra i alla fall. Min lillasyster fick just sin första baby 6 mån sedan och hennes plus kom precis en månad efter att hon träffat sin pojkvän (dom va båda 19). Och så bra det blev ändå! Karln stannade kvar, betalar allt i familjen så min syster får gå slut gymnasiet, de flyttade ihop före babyn kom och nu ska dom gifta sig i december! Ja älskar att höra sånhäna storyn mellan alla ”mannen min försvann genast när pluset kom”-berättelser… :)
här har du ännu syrrans adress för lite måste man ju få göra reklam för hennes blogg :) http://jenskunvauva.blogspot.com/
Skall kolla in den bloggen, spännande!
Visst förändrade mitt barn mig. Men det där var väl ändå lite dåligt uttryckt – att man ”måste” få barn för att hitta sig själv? Att man automatiskt blir sönderfestad om man inte skaffar barn? Som om man inte kunde leva ett normalt, sunt liv utan barn?
Men det menade jag ju naturligtvis inte. Jag säger ju bara att JAG antagligen hade gått den vägen. Självklart kan man leva sunt. Och självklart kan man välja att leva utan barn överhuvudtaget. Inget utesluter det andra. Ingenstans i texten säger jag att man måste få barn för att hitta sig själv! Det skulle sannerligen ha varit lite dumt sagt.
Och blir man automatiskt sund och vuxen så fort man får barn? Och vad händer med oss som skiljer sig, och ser barnen bara varannan vecka? Är vi sådär halvmogna, halvvuxna då eller? Bara några tankar. :)
Men det sade jag väl inte heller? Jag vet inte ens varifrån du har fått det här med sundhet. Vad jag däremot håller fast vid, är att barn oftast höjer lite på mognadsnivån. Men det omfattar ju inte alla heller. Men så där allmänt taget.
Jag tror inte att jag har landat i hur barnet har förändrat mig, dels för att hon bara är 14 månader, och dels för att jag nog i ganska många avseenden var rätt väl rotad i mig själv redan innan hon kom (jag var ju 30 år fyllda). Men på jobbet märker jag att något ändå har hänt, jag är på nåt vis coolare. Arbetet är inte fullt så stort och viktigt längre, och därmed blir jag faktiskt bättre i min roll.
Däremot trodde jag att jag skulle bli mamma väldigt mycket tidigare. Typ 25 siktade jag nog på. Men då var inte min kille ens i närheten av att vara redo för att bilda familj, så jag väntade in honom. Det var inte så enkelt alla gånger, och det påverkar garanterat min inställning till att få vara mamma idag.
Vi hade varit tillsammans 1 år när vi tänkte ”det får bli om det blir”. Månaden efter var jag gravid, skulle just fylla 22. Han var 19. Vår första föddes kring midsommaren 2003. När han var 6 månader var jag så fruktansvärt trött och tanken började gro. Tänk om? Nej, jag ammar ju. Så gjorde jag ett positivt graviditestest och fick gå på ultra för att se hur långt det var. Jag var i 8:de veckan. Så sen när vi firade 1-års kalas var jag höggravid. Lillebror föddes i augusti 2004. När han fyllde 3 föddes lillasyster. Och 2½ år efter det, ännu en liten bror.
Jag hade levat en rätt festfylld tid fram till första graviditeten så det var inget jag kände att jag gick miste om. Vi pratade senast igår om, hur ”rätt” tid vi fått våra barn. Så där ur vår sida sett. Säkert finns det många som tyckte vi varit galna. Alla på sitt sätt. Visst kan det ekonomiskt sett vara lite skralt ibland. Men om 2-3 år är förhoppningsvis han jag bor med klar med sin läkarutbildning..som hoppeligen ger lite mer cash än studiestödet ;)
Dottern (1 år och 4 mån) var ju inte precis planerad men nog så välkommen. Vi är glada att det gick som det gick, när skulle det annars ha blivit av? När skulle vi ha kännt att NU är den rätta tiden för barn?
Jag vet precis vad du menar då du skriver om den större indre friden. Det är något jag har blivit förvånad över, hur lugn jag känner mig nuförtiden. Det är en väldigt skön känsla. Jag tycker också att jag har vuxit massor och känner mig själv mycket bättre nu (var 26 år då jag blev gravid)
Jag var 23 när jag blev gravid och 24 när vår dotter föddes. Vi hade bestämt oss för att skaffa barn, men när plusset kom funderade man nog ändå var ångerknappen fanns.. : ) Hur pass efterlängtad hon var förstod jag nog först när hon kom till oss, och trots att mina studier fortfarande inte är klara (och kanske aldrig blir) skulle jag inte ha gjort annorlunda! : ) Att få barn har fått mig att stanna upp och tänka mera på vad jag vill göra i framtiden och vad jag vill jobba med, och inte bara go with the flow och göra vad som förväntas, så på det viset har kanske föräldraskapet fått en att mogna också?
Jag blev gravid som 27 och mamma som 28. Jag trodde att jag skulle bli mamma som yngre, men det här var ändå riktigt passligt för mig. Jag hann hitta mig själv, hann leva singelliv, hann leva samboliv och sedan börja längta efter barn. Jag kände att nu behöver jag någon annan att ta hand om än mig själv (och mannen då, hah). Jag tänker också ibland tillbaka på fest-åren med saknad, men det är inte något jag behöver uppleva igen. Att sakna den tiden, men inte vilja tillbaka till den tiden utan fortsätta framåt, det är väl så det ska vara? Då är man väl ganska nöjd med sitt liv?
Du skulle säkert ha varit som jag. Jävligt omogen men ganska skojig i alla fall :) Jag tror man blir precis som man ska bli hur man än gör! Man är nog nöjd med sig själv och sina val baserat på den man är just nu. Ibland tänker jag på hur det skulle varit om jag fick barn när jag var yngre (för det kom väl ett tillfälle när det kunde gått den vägen) och är nog sjukt lycklig varje dag för att jag inte gjorde det. Precis som jag säkert hade varit sjukt lycklig om jag gjort det. Puss på dig.
Jag och min pojkvän hade varit tillsammans i 4 månader när plusset kom som en chock på stickan… jag var då 22 och han var 25. Nu är vår son 1 ½ år, idag känns det som att han alltid varit med oss i vårt liv :) kan inte föreställa mig hur det skulle vara ifall vi inte hade honom. Jag skulle kanske ha fått färdigt min utbildning som jag gick på och jobba på något kontor och ha det bättre ställt med ekonomi osv.. men jag tror nog att jag är lyckligare som livet är nu.
Jag tycker att jag har blivit lugnare inte lika rastlös som jag var förr, ja kan bara sitta hemma och njuta en fredagskväll. Jag har också blivit mera självständig jag tycker det är skönt att sitta uppe för mig själv när mina grabbar har gått och lagt sig på kvällen och bara njuta av lugnet.
21 och tvåbarnsmamma, konstigt hur man kan trivas hemma och bli nerspydd av bebispyor medans vänner är på krogen och festar skallen av sig.
Var nog redan barnsjuk vid 16 år kanske, men kunde hålla mig i några år, vilken tur med tanke på att jag inte alls skulle varit redo då. Okej, jag kunde säkert ha blivit en bra morsa, men skulle säkert känt att jag velat fått leva min tonårstid utanför hemmet med småbarn.
Jag var 19 när jag blev mamma, är 20 år nu och väntar andra barnet om några månader och jag har märkt att jag absolut inte behöver vara nojig över att åldras:p Känner ingen panik över att få något annat gjort än att vara mamma:) Undrar nog ibland vad jag hade gjort om jag inte blivit det.