Här sitter vi och käkar frulle (nå nä, vi äter morgonmål som man säger om man inte är från Sverige) i bilen, någonstans förbi Laihia kanske. Det ser ut att bli en molnig dag, vilket är helt perfekt för ändamålet. Förhoppningvis får jag mig en närmare titt på mitt favoritdjur lodjuret (Sami ser mest fram emot björnarna, Matheo björnarna och Milisen Angry birds).
Snigeln Harald (eller singeln Harald som jag i tidernas begynnelse trodde att hon hette) tar upp något som jag brukar fundera på ibland. Nämligen alkoholvanor. Här i Gula huset tar vi oss ett vinglas nu som då, väldigt sällan mer än det. Men ett glas rödvin på fredagkväll eller någon annan fin kväll, oftast när barnen har lagt sig, för den goda feelingens skull. Fantastiskt gott, avslappnande och myslyxigt. Man är ju en livsnjutare av rang. Snigeln levererar bra fakta och intressanta frågor.
Feki berättade häromdagen att studier* har visat att ett typiskt Fredrik Furu-fan är en tvåbarnsmamma från 25 och uppåt. Eftersom vi kan anta att det rör sig om samma målgrupp som den här bloggen, kommer Fekis nya singel här:
Kuriosa: Bruden i videon är från Vörå – det är därför hon är så snygg.
* Fredrik furu-vetenskap?
Dagens program: Dricka kaffe med min käraste syster i vår trädgård.
Dagens kvällsprogram: Dagisavslutning på Gustavsborg.
Dagens outfit: Gråmelerad sommarklänning från hm.
Dagens miss: Att jag missar Vasas vassaste idag. Springer på torsdag istället.
Dagens feelgood: KYLSKÅPET!
Dagens feelgood 2: Ähtäri imorgonbitti!
Dagens feelgoid 3: När jag tänker på vår tjejkväll med Putte och Sami igår. Chips, dipp och fotbollsmåndag (okej, vi toppade med en lonkero också).
Dagens snällaste: Jag, som köpte två överraskninfgsshorts åt Sami tidigare idag.
Dagens gåvor åt Masses klubbpersonal: Matheo föreslog att vi skulle köpa solbrillor, så vi gjorde det. Tja.
Har inte alls hunnit blogga idag. Har haft fullt upp med att hångla upp vårt nya kylskåp. Herregud, när man har levt utan kylskåp i tre dagar uppskattar man kylskåp mer än ni någonsin kommer att begripa. Det där skiftandet mellan isblock, ispåsar och frusna colaflaskor timme efter timme i en usel kylväska kan äntligen se sig. Livet har återvänt till Gula huset. Förstå glädjen i att kunna ha mer än ett smörpaket, en liter mjöl och en ost i sina ägor! Hurra!
Idag när jag kom hem lekte alla andra cirkus:
På tal om att Matheo snackade om ugglor när han var 1,5 år (hänvisar till inlägget här under). Så var den en annan ett och ett halvt-åring som hittade en undangömd iPad idag när jag gjorde lasagne i köket. 2009 talade man om ugglor. 2012 har man bytt fågelart:
Det bästa med Milken just nu är att hon läspar så urbota gulligt.
På tal om regniga djurparksparkeringar i inlägget här under, så försöker jag förhandla mig till solsken med vädergudarna nu till onsdag. Då skall vi på roadtrip till Ähtäri djurpark hela familjen. Vi var där 2009 med Matheo (då var han lika gammal som Milken är nu – och redan då var det succé!), så jag tänker mig att det blir ännu roligare nu när alla är lite äldre. Alltid bäst att åka på djurparksutflykt på våren innan djuren får värmeslag och vill snarka i skugga. Minns i alla fall att björnarna var helt loco och älgarna jättesociala. Kommer att bli svinkul!
Masse som liten och jätterolig plutt. Minns att han snackade mycket om uggla uggla uggla efter det här besöket.
Nu när man faktiskt börjar inse att det riktigt på riktigt börjar vara sommartider och hjärnan är redo att acceptera det, kommer jag allt som oftast på mig själv att drömma och romantisera hela konceptet Sommar. I mitt inre ser jag hela förloppet i stresslös slow motion, hur man bara vaknar och klär på sig en lång, skir klänning, ropar på barnen med ljuv stämma och så kilar man ner till stranden där man bara ligger, ligger, ligger och blir brun och fin. Medan barnen leker. Och strandväskan packar sig själv. Hur måsarna ropar fridfullt och vännerna sluter upp, en efter en.
Det där med att jag hatar att springa till butiken och stresshandla bananer och juice och kex varje dag (gör man inte det och går till stranden utan mellanmål, kan man lika gärna skjuta sig själv i knät) minns jag inte. Inte heller alla dessa varma, sura handdukar med fuktigt sandlager. Minns inga barn som slåss och kastar sand så man vill sjunka genom marken. Inte kliandet i ögonen efter en dag i solen. Inte de hungriga barnen som knappt orkar gå hem. Inte hur jävligt det är att röra ihop en panikpasta när man redan håller på att brinna upp. Bikiniband som skaver i nacken. Sand i rumpan. Kladd i håret. Bruna bananer och sandkletiga russin i väskan. Ömma, röda kindben. Sand sand sand. Våta simbyxor på vardagsrumsmattan. Barn som inte vill duscha. NEEEEEJ MAMMA INTE HÅÅÅÅÅREEEEET.
Leksaker som faller ur den överfulla vagnen på väg hem från stranden. Och faller igen. Och igen. Bortslarvade tuttar. Bilen som är kokhet. Gubben med hårig rygg och ölmage framför dig i kassan. Gasen som är slut i grillen och det luktar tändvätska och gudomliga kryddor från granngården. Disken som möglar för att ingen hinner diska. Myggan som väcker dig klockan fyra när benen har klibbat ihop under ångesttäcket. Katterna som kissar i sandlådan och det luktar satan i hela kvarteret. Och sist men inte minst – regnet som öser ner JUST när ni har packat ut barnen (och vagnen och matsäcken och solkrämen och solhatten och skötväskan) på djurparkens parkering.
Näe, finns inte på kartan.
Fastän man har varit med om det här tjugosex gånger förut, så känns det alltid lika förbryllande och överraskande när man väl kommer till den där punkten som man har fantiserat om hela vintern. När någon snarkar i vagnen och någon annan pillar i en vattenhink – och man själv får lägga fötterna i vädret, sörpla en klunk kaffe och bara dö av kärlek till livet.
Kom och säg när det är augusti – då kan jag eventuellt tänka mig att avlägsna mig här underifrån äppelträden!
Stort tack till Lorran för att jag slapp ställa till storkalas i parken, bjussa på videodokumentärer och anordna podcast-inspelning. Istället får jag ägna mig åt gårdshäng, förkylning och solsken. Somnade förvisso ganska tidigt, men vaknade när Sami viskade att Sverige vann. Hurrade lite svagt i sömnen när jag kröp till sängs.
Tror förresten att det här är första gången en vinnarlåt är sönderspelad redan innan vinsten. Gissar nämligen att man kommer att få höra den en eller två gånger i radion nu i veckan. Fast i och för sig: Ganska bra är den nog fortfarande. Fast inte så där suverän som i vintras när den kom i bilen och man nästan körde av vägen varje gång.
Vilken himla tur att blöjorna tog slut (och glassuget tog överhand) så att vi gick till Brändö torg just på samma gång som våra kompisar längre ner på gatan.
Så vi fick lite rödvinssällskap i solnedgången. Den här kvällen var så otroligt mycket bättre än själva dagen. Ingen kan vara på dåligt humör om man får sitta ute till 22.00 och solen fortfarande lyser. Med goda vänner och vilda barn. Kex och ost. Barnen såg förresten till att vi fick nya husdjur:
Se nu så ljuvliga!
Vad tror ni förresten om det här rosévinet? Matheo har dock tjatat länge om nääääär han skall få dricka den där fina saften. Nå, den här saften lär han inte få smaka, men vi skall testa ikväll. Har ni smakat? Så här utseendemässigt känns det i alla fall väldigt picnic-i-parken-vänligt.
Den här dagen har varit en riktig skitdag ända från start. Det enda som får godkänt är lunchen på Rondo och en sex euros kylväska från Minimani som nu tjänar som kylskåp ända tills vi får hem ett nytt. Barnen har varit gnälliga, jag har lidit av dingdångest (Ted Forsströms genialiska uttryck för plötslig ångest till följd av överraskningsbesök när varken man själv eller ens hem tål att visas upp för andra människor = Ding dong + ångest) när svärmor och svärfar plötsligt plingade på – och så besvikelsen över att ingen kunde leverera kylskåp idag.
Och så har jag haft ont i magen av allt som hände i Hyvinge. Hur kan man vara bara arton år och så full av vrede? Önskar av hela mitt hjärta att den 23-åriga polisen repar sig. Och att alla andra klarar sig, överlever och får den hjälp de behöver för att gå vidare. I jämförelse känns ett varmt och ruttet kylskåpsinnehåll som en drömtillvaro. Vi lever ju – och det skall man vara jävligt tacksam för i Norden 2012.
