Vi väntar på att det skall sluta ösa ner snö, så vi kan göra skidskopremiär. Men det ser faktiskt riktigt illa ut. Att det skall sluta snöa innan dagen är slut är ungefär lika sannolikt som att jag plötsligt skulle bli sugen på en prilla lössnus. Nå väl, egentligen är det heeelt okej, för jag har världens flitigaste städflow going on.

Och så är jag alldeles glad i magen av min farmor. Ringde upp henne och snackade bort en timme. Hur kan hon vara så söt och hur kan jag vara så dålig på att ringa henne oftare? Hon hade skottat snö hela veckan, inte hunnit med mycket annat. 82 bast. Superkvinnan.

Förresten, läste ni Jenny Strömsteds krönika om Genusfolket? Jag gillar henne så mycket. Och så skrattade jag mycket åt Malins kommentar under det här inlägget om samma ämne. Ogillar Hanken, katt och flottigt hår, heh. Tur att Jenny finns, då!

Fotograf-Nina (den forna Chimping) hade en riktigt bra bloggdag igår och levererade två kalasinlägg på raken:

• Om när Milisen sprider skräck i Rio
• Om när folk skall förstå att hålla käft

Det var underbart så länge Jemppa var här och vi åt vaniljglass med varma hallon. Men nu, när Sami nattskiftar runt i staden och Jemppa nattskiftar på Ollis, så är det lite halvdant med fredagsfeelingen. Gröt och fettfri mjölk. En smörgås till efterrätt. Låg mellan två sovande barn just och de stank vitlök som .. ja, jag vet inte vad, men det doftade orättvisa i hela sovrummet.

För fredag är inte bara en dag. Fredag är liksom en känsla som innefattar biff och tända ljus och dipp och en Crowmoor under filten när barnen har somnat. Nu blev det bara torsdag. Så jag ljög lite grann när jag svarade “jo, en alldeles perfekt dag!” på Matheos sista fråga för dagen:

- Har du haft en rolig dag, min lilla bajskorvsmamma?

Matheo fick hela tre födelsedagspaket i dagens post. Två från Sverige och ett från grannen (Tack tack tack Anki och Jonas, för Buu-reflexen, den var en stor hit!). Från min faster i Stockholm kom två t-shirts med förträffliga prints. Som gjorda för Milisen och Masse. M for monster, C for cool. Och plötsligt kan hon posera också!

Förresten, älskar namnet. Estelle Silvia Ewa Mary låter kanske lite klumpigt ihop (fast så har jag ju också en hang-up på att hela namnet skall klinga klockrent rytmiskt – man kan inte heta Bosse Anders Tommy). Men Estelle var trevligt. Passar bra på en bebbe. Och inte så där förfärligt tråkigt som kunganamn brukar vara. Men det här är bara en bisak, det enda som egentligen intresserar mig i den här soppan är det här.

Hehe.

Fick magiska krafter idag, efter mina irriterande magkramper igårkväll. Städade lite i barnrummet och torkade hyllorna och putsade golvet. Gick till bibban, posten och butiken. Kockade och öppnade en massa födelsedagspaket med Matheo. Och så landade jag här. Nu tänker jag inte göra nåt mer. Bara vänta på att det blir kväll och Jemppa kommer hit, så skall vi kolla på Kristas tur i The Voice of Finland. Paja lite på den febriga Massen och äta mysli.

Har letat med ljus och lykta efter ett stort vitt klädskåp till barnrummmet. Den lilla byrån vi har nu svämmar över big time (syns lyckligtvis inte på bild). Skulle så behöva Ikea, men jag orkar faktiskt inte åka dit. Har ni tips? Hittade ett okej på Masku, men det kostade dryga tusen euro och det tycker jag är onödigt mycket, faktiskt.

Och så vill jag bli av med den här hemska Expedit-hyllan. Den är så mörk och dyster och ful. Tips på snygg leksaksförvaring tas således också emot.

Inför operationen, den nionde mars, har jag ju verkligen fått lägga om min kost för att må okej. Allt funkar helt perfekt så länge jag håller mig till mysli, yoghurt, gröt, smörgås och potatis, typ. Och nu inser jag verkligen vilken livsnjutanade snaskare jag har varit, nu när allt gött är förbjudet. Går i snitt sjuhundra gånger per dag in till köket och går igenom kylskåpet. Vill ha. Är så sugen. Måste få. Vill ha.

Och så äter jag en smörgås med mungiporna neråt. Vill ha avokado och räkor och lök. Vill ha biff biff biff och rödvin. Är så sugen på choklad. På bacon, på ägg, på chèvre, på lax och på grädde. Vill ha plättar. Köttiga grytor och viiiitlök. Ack och ve.

Fick ett mycket passande rödvin till min födis. Det skall jag korka sedan när allt känns bra. Och jag kommer att njuta som en dåre. Gud ja. AAAAAAAAAH.

Så intressant att läsa i vilket skede av ert liv ni halkade in här! Fortsätt berätta, för jag har en innesittardag här på Brändö. Sara skulle komma hit med barnen och hänga, men så är Masse alldeles febrig och hängig ännu idag, så vi fick skita i det.Är lite rebellisk och provdricker en liten kaffe och irriterar mig på uppståndelsen kring den nya prinsessan (jag menar, lååååt dem för helvete vara i fred och låt Daniel slippa wetlook och presskonferenser när han alldeles nyss har fått ett helt eget älskat barn, eller eget och eget.. LÅT DEM VARA I FRED!).

Jag har i alla fall fina tulpaner.

Och Masse har nya, sjukt läckra strumpor från PoP.

Matheo fick bland annat en ny sats Thomas-tågbana av oss. Där sitter de nu och halvt har ihjäl varandra när “Milisen bara förstööööör” och han är så känslig och hon är så högljudd och han river tillbaka och hon kastar ett tåg i ansiktet och banan går sönder och hej och hå.

Och vår granne här under är säkert jätteglad över den radiostyrda Bärgarn. Wroooom wrooom wrrrooom, dunk dunk dunk av springande småfötter, wrooom wrooom wrooom, dunk dunk dunk. Tur att Masse är så seg att han mest vill ligga och se på Cars idag. I smyg älskar jag feber, för vi har alltid så lugn och fin feeling här i Gula huset. Men det får man kanske inte säga högt.

Nu skall jag fortsätta läsa era stories, so long!

Ica kommenterade under maratoninlägget med Matheo, att hon minns hur det var när Masi var spädis och att hon inte kan fatta att det var så länge sedan. Mycket roligt! Hon borde belönas med medalj och rosor och champagne för lång och trogen tjänst. Och det slår mig väldigt ofta. Hur länge man har följt vissa bloggare och hur sjukt mycket de har förändrats genom åren. Vissa har flyttat, vissa har blivit föräldrar, vissa har dött, vissa har fått drömjobbet, vissa har gift sig, skiljt sig och det ena och det andra. Och läsarna sen så! Tänk att det finns så förtjusande människor att de kommenterar här dag ut och dag in, år efter år. Tänk!

I vilket skede kom du in i den här bloggen? Vad hände just då, i ditt liv och i mitt?

Ja, det blev lite glasskiosk och sjukhäng här på slutet av fyraårsdagen. Jubilaren himself var ganska matt och orkade knappt äta någon glass. Men han fick i alla fall en radiostyrd Bärgarn och den kommer garanterat att gå het här hemma, bara han frisknar till.

Och så skulle jag bara hänga lite tvätt innan vi skulle gå in och läsa en saga i sovrummet. Men det behövde jag uppenbarligen inte göra. Där ligger han nu och snarkar och ångar att hetta. Och jag ligger här och tycker att glass är det värsta som finns. Uhh. Borde verkligen ha avstått.

Eftersom Matheos kalas infaller först nästa helg har vi bara slackat idag, men vi bjöd ändå över de närmast sörjande (Lottski och Mats) för att muntra upp febergubben. Plötsligt fick jag feeling och fick för mig att vi skall leka glasskiosk när de kommer.

Sprang till Siwan och köpte allt de har i glasskioskväg. Strössel, vofflor, chokladsås, bananer och fyra olika glassmaker. Hittade inga strutar, men det får gå an, här kör vi med glassportioner i monstruösa skålar, har jag tänkt. Nu har jag gjort fem glassbiljetter och ritat en glasskylt. Nu gäller det bara att klura ut vad jag skall klä mig i innan gästerna plingar på. Tyvärr äger jag inget rödvitrandigt förkläde med matchande huckle. Damn.

Till morgonens födelsedagsuppvaktning hade jag gjort en riktigt lustig macka. Ser ni vem det är? Ledtråd: Han liknar Milisen. Nå, okej okej, jag kan berätta att det är Bärgarn (mycket snack om Bärgarna i den här bloggen nu). Matheo skrattade mycket.

Dessvärre är han lite febrig, så våra skrinnplaner ligger lite på is (vi är alla lediga idag, så vi hade planer på en maffig utomhusdag). Om en stund skall vi ha skattjakt här inne istället. Får ta mig i kragen och rita en karta, så får de leta efter paket med förstoringsglas. Sami måste bara komma hem med paketet först. Vi hade tänkt oss kvalitetstid och rolig utflykt (föreställ er Pelles lekdag som han får av farbror Melker!), istället för paket. Men nu blev det paket ändå!

Imorgon är det en alldeles speciell dag på många vis. Det är den tjugoandra februari och det är Masses fyraårsdag. Den där gnyende yttepytte människan på 2,8 kg blev plötsligt en stor man som säger saakeli när han ramlar ur soffan. Fyra år av Masse har passerat och han är fortfarande den bästa människan som finns.

Det här är den allra, allra första bilden som togs på Matheo. Här var han alldeles nyutkommen och jag vågade inte ändra hans position för att kolla hur han såg ut, så jag bad Sami fota honom med mobilen, så jag fick se.

Sedan när han fick flytta hem kunde jag inte sluta stirra. Tyckte han var så rofyllt fin och harmonisk i allt han gjorde. Matheo har alltid haft en förmåga att känna mig tillfreds. Han var lugn, jag var lugn.

Skrattade mycket när jag kollade igenom alla bilder från hans första halvår. Han sover eller gäspar. Finns inget mellanläge.

(okej, här har vi ett mellanläge)

Och glad har han alltid varit. Hans humor har varit så förbluffande funny genom åren (förutom just nu när det bara är bajs bajs bajs hela tiden). Men redan här, fem månader gammal, minns jag att han hånskrattade hysteriskt om man gömde sig bakom ett träd.

När jag såg den här bilden blev jag, stålkvinnan, otippat lite tårögd av saknad efter lill-masse. Han var så go och han kommer aldrig tillbaka.

Minns ni den legendariska ormtårtan jag gjorde till Matheos ettårskalas? Än i denna dag kan jag känna att det är bland det snyggaste jag har gjort.

Trött, alltid trött.

2009 är ett år som jag längtar tillbaka till. Hela det här året var ljuvligt. Matheo var så rolig att tillbringa sin tid med. Han fick mig att känna mig som den lyckligaste. Så bekymmerfri var vår vardag när vi åt frulle och kollade på småfåglarna utanför.

Så fjunig och så rolig.

Så full av struntprat.

Tvårskalaset, mumintema.

En halväten Mårran-tårta.

SÅ mysig!

Tänk så många faser och skeden man har tagit sig igenom tillsammans! Här är bara några dagar innan han abrubt och överaskande blir blöjfri och totalt torr på tre dygn.

Och nu är han plötsligt fyra år. Kan inte ens beskriva hur mycket skoj som ryms i fyra år av Masses liv! Jag skulle leva om dom anytime. När. Som. Helst. För Matheo vill man verkligen leva med. Jag blir riktigt sorgsen när jag tänker på att han eventuellt flyttar hemifrån om fjorton år. Rotigubben Matti.

Man skall inte blogga när man är arg, var det någon som sade. Så nu har jag suttit här och väntat i ungefär en timme på att det skall gå om. Men det går inte om. Jag är så arg, så sur, så trött och så irriterad att det ångar ur bägge näsborrar och man kan faktiskt också ana en svag rökutveckling i mina örgångar. Men hur är det månne med en bildblogg? Kanske man får bildblogga trots att man är arg?

Vi börjar med en mycket ivrig bagare och den perfekta degen. Har aldrig varit med om en smidigare deg. Fast i och för sig har jag inte träffat särskilt många bulladegar i mitt liv. Jag har aldrig bakat bullar själv.

Och jo, Milisen hade egentligen slutat med tuttflaska där ett varv. Vet inte i vilket skede den gjorde comeback. Kanske på Kap Verde? Men jag har inte ångest för tuttflaska eller tutt eller whatever med Milisen. Whatever makes her quiet. Och fyller man den med mjölk så har man fyra minuter. Har jag förresten sagt att hon har sparkat sönder sin spjälsäng? Sju spjälor.

Jag åt faktiskt två fastän jag borde ha låtit bli. Men det kändes ingenstans. Det kändes bara bra. De här var de bästa fastlagsbullorna jag har ätit på sjukt länge. Inget slår hemgjorda.

Ibland när Milisen inte hör brukar jag och Matheo i smyg kalla henne för Bärgarn. Det är för att hon har så sällsynt fina framtänder.

Nu har vi ätit frukost allihop och är på väg till det årliga fastlagsbullebaket. Den här gången skall vi baka hos Lottski. Hoppas de blir lite snyggare än senast, när de blev stora som jättebröd och vi färgade grädden pastell.

Off we go!