Nu börjar det nog likna nåt, det här klimtet. Den här dagen har varit precis så som en dag skall vara. Glada barn, sol i ansiktet och någonting att pynja med.

Matheo hjälpte mig att plantera om lite blommor, till exempel. Det gillade han massor.

Milken kollade bara efter bilar.


Så skönt att vara ute om kvällarna numera.


När Sami kom hem hade han mätt upp en rutt som är exakt 3 km. Sprang den på 18 minuter. Börjar få ångest för att Nice run snart kommer emot (tog Jemppas plats i Strampen Goldies eftersom hon åker till Barcelona). Senast sprang jag Nice run på 29 minuter (det är alltså bara fjutiga 5 km). Kommer aldrig att orka två kilometer till i den här farten. Fast det är en snigelfart för er superlöpare. Jag är så ROTIN, som man sku säga i Karis.

Efteråt dog jag av svettattack. För att straffa mig själv lägger jag upp den här bilden! Skulle ju ha lyssnat på mig här. Varför ska det vara så svårt? Löpning är lite som pannlugg. Man tror att man vill. Men efter en vecka står man där och sliter sig i kinderna och ropar ”VAAAAARFÖÖÖÖR?”.
Nåja, men nuuuuu blir det biff, vitlöksklyftisar och Crowmoor här i Gula huset! För någonstans här emellan så storstädade jag också i köket. Förtjänar allt gott. ALLT.