Bär morgondagens börda redan i dag.

image

Whatsappade med mamma i går om att jag är så URUSEL på att leva en dag i taget. Som om det inte skulle vara tillräckligt att bära dagsfärska bördor, uppgifter och utföranden (mat, barn, jobb, allt) – ändå släpar jag för säkerhetsskull morgondagen också. Det har varit min allra största börda genom livet. Att jag alltid stressar framåt. Istället för att bära runt på en dag i taget, bär jag alltid med mig två. I dag och imorgon.

Det har varit mitt höstlöfte 2014. Att alltid, alltid, alltid släppa jobbtankar när jag åker hem. Den regeln införde jag när jag började på Myteriet. Där var det lätt, i och med att man varje morgon börjar med ett tomt blad. Där var det mer eller mindre omöjligt att stressa inför i morgon, för man hade ingen aning om vad som skulle hända följande morgon. Men på den här redaktionen jobbar man i alla fall liiiite längre framåt. Det finns en chans att man vet vad man ska göra redan dagen innan.

Och även om det egentligen inte är stressigt, så stressar jag. Förbereder hjärnan och planerar och angstar och styr upp. Ibland mer, ibland mindre. Jag slösar energi som är ämnat för idag på i morgon. Ibland kan jag förstå att det här eviga ältandet kan ha en viktig uppgift i att förbereda mig för vissa saker. Att man liksom är mer redo och förberedd när morgondagen väl kommer. Men oftast är det bara hederligt slöseri av dagens energiresurser. Som jag sa: Som om det inte skulle vara tillräckligt hardcore att ta sig igenom dagens dag.

När jag lägger mig för att sova tänker jag till exempel på i vilken ordning jag ska stiga upp följande morgon. Först ska jag gå på toa, sedan ska jag tvätta och sminka, sedan ska jag väcka barnen, sedan ska jag klä på mig – NEJ – först ska jag lägga på kaffet, SEDAN ska jag klä på mig. På riktigt, så här håller jag på. Allt för att effektivera flowet i dagen (ba come on!). Imagine då hur överjobbigt det var med jobbtankar förut innan jag instiftade den magiska regeln.

Det mänskliga psyket anno 2014, alltså. Herregud.

Är der någon annan som är likadan?

5 Comments

Filed under Mama's got the magic

Olle och hans tjatiga grind.

Folk på sociala medier just nu: ”åååå hösten, hit med filtar och murriga färger! In med textililier, doftljus och sammetsgardiner! Ååå ååå ååå!”. I själen har jag exakt det modet på. Omfamnar doftljuskänslan, fredagsvin och höstkvällar. Höstlöv, promenader och fuktiga morgnar. Dimma från havet och solsken i blick. Sväljer hela myskonceptet med hull och hår.

Men – PALLAR BA INTE hösttröttman som tydligen också ingår i paketet. Redan nu känns morgnarna aningen motigare än för en månad sedan. OCH FÖRBANNE NU SKA JAG MOTA OLLE I GRIND. I sovrummet där jag vaknar varje morgon ska det tammikukku aldrig bli höst. Inga mörka, tunga färger och doftljus så långt ögat kan nå. Här ska jag leka att ännu är en pigg sommarmorgon gryr!

Bästa sortens självbedrägeri.

imageimageimageimage

Den här Mona-Lisa tavlan är mitt bästa loppisfynd i hela världen. Härstammar från 70-talets glada Jeppis. Är man en gång uppvuxen med en fejkmona, måste man helt enkelt ha en egen fejkmona. Blir glad varje gång jag vaknar. Förresten har jag också en äkta Mona-Lisa i mitt liv (svärmor, hej på dig!).

8 Comments

Filed under Mama's got the magic

Helt tillräckligt.

image

Hade en ovanligt bra kväll igår. Inte bara gick jag på en två timmar lång überskön kvällspromenad med Nadisch, utan jag gick också på föräldramöte på Milkens dagis (ungefär varje morgon glömmer jag bort att Matheo inte längre går där). Det var inte vilket föräldramöte som helst, utan det var ett ovanligt bra föräldramöte. Vet inte om det var jag som kanske hade ovanligt bra feeling och tyckte allt som sades var guld, eller om det faktiskt var det.

Det här kom jag just att tänka på när Peppe skrev om hipsterföräldervärlden. Att det sades så mycket bra om Riittävä vanhemmuus (tillräckligt föräldraskap? ett föräldraskap som räcker till? nå, att vara good enough som förälder hur som haver!) på föräldramötet igår.

Daghemmets delägare, som också är psykolog, inledde med ett peptalk om att vi som föräldrar inte ska ha så höga krav på att göra så mycket med barnen hela tiden. Att det faktiskt är good enough att bara vara hemma.

Hon sa så många bra basicsaker som jag ska försöka tänka på i vinter. Sådana grejer som egentligen är självklara, men som lätt glöms bort. Till exempel att man på inga vis behöver stressa om en sexåring inte alls visar intresse för hobbyer utanför hemmet. För en sexåring kan det vara helt okej att bara göra sina egna juttun. De hinner nog. För en treåring kan det rent av vara stressande att ha aktiviteter utanför familjelivet och dagisvardagen (att steka korv och dammsuga med en förälder kan vara en suverän kvällsaktivitet!).

Om de sedan vill spela fotboll, träna piano, orientera, dansa balett och gå på brottning ska de givetvis få göra det, men man kan ändå tänka igenom: Vilken tid väljer vi i så fall bort?

image

Och så sa hon en sak som jag, fånigt nog, glömmer allt för ofta. Att man med jämna mellanrum kan försöka tänka sig in i barnets värld. Försöka föreställa sig treåringens tankebanor. Vad känner hon? Vad kan hon allra mest behöva av mig just nu? Vad skulle hon önska? Och oftast gissar jag att det inte så mycket mer än att jag bara ska vara där. Kanske en stund i famnen och en kram. Att vi alla, mamma, pappa, Milea, Matheo, går till bilparken.

Minna påpekade också att man faktiskt inte kan vara på topp precis hela tiden (good enough mesta delen av tiden är helt okej), men att man i alla fall försöker vara närvarande en stund varje dag. Att vara supertrött och närvarande (kanske till och med slumra lite mitt i leken) är i alla fall bättre än att inte vara närvarande alls. Att bara lägga sig i sängen allihop är också att vara tillsammans.

Och tusen andra bra grejer kom fram under gårdagens föräldramöte. Är så glad att vi har plats just på det här dagiset. Herregud, flög ju på moln runt Infjärden, Dragnäsbäck och Metviken i två timmar efteråt! Kände mig så  himla riittävä och så jävla nöjd med allt.

3 Comments

Filed under Mama's got the magic

Sista dagen ut.

imageimage

Hej världen, har nu genomlevt mina allra sista dagar som frilansande hemmafru (hemmadrischare?). Har sett ut ungefär som Snorkfröken och Filifjonkan här ovan. Har städat och gjort äppelpaj och organiserat och hängt tvätt.  Är alldeles trött på all renlighet som omger mig (pah!). Veckan ut hittar man mig återigen på Vasabladet. Är mycket, mycket entusiastisk inför min comeback. Ska bli skönt att använda skrivhjärnan igen. Det är konstigt hur snabbt man börjar känna sig onödig och överflödig när man bara dagdriver hemma. Även om jag faktiskt också har jobbat och mer eller mindre varit sysselsatt hela tiden. Kollegor! Intervjuer! Deadlines!

Hade tänkt mig hela september ledigt, men tja, i tider som dessa är det nog bara att springa scoutaktigt när journalistjobb ringer (Eva har bloggat, Nadia har bloggat, Julie har bloggat om samarbetsförhandlingarna på Yle – och Peppe om motsvarande på KSF). Och jag känner mig SÅ REDO. Och på något konstigt, irrationellt sätt känns det skönt att inte vara fastanställd när allt runtomkring ryker av oro. Har liksom inget att kämpa för. Jag vet ungefär vad jag går för – så länge jag får komma in nu som då är jag glad. Allt står inte på spel för mig just nu. Utan jag kör på så länge det håller.

Förresten, ett tips från mig till dig: äppelpajen blir hundra gånger saftigare om du lägger pajbotten ovanpå äpplena, istället för tvärtom. Först äpplen, sedan degen. Den håller inte ihop när du skär upp, men sak samma. Äpplena håller sin saftighet mycket bättre!

3 Comments

Filed under Mama's got the magic

Kitchen.

Om man har en ny kamera, så vill man ju bara fota fota fota dagarna i ända. Till och med ett nystädat kök duger som objekt. En får ju passa på när det händer ungefär en gång på miljonen. Slog mig också nu att vi aldrig bytte skåpdörrarna som jag lovade mig själv att utföra innan sommaren är över. Nå väl, fanns så mycket annat trevligt att göra.

imageimageimageimageimageimage

En rosa Mårran kom plötsligt och fotobombade.

imageimageimage

Mycket tröttnar man på här i livet, men den svarta tapeten tycker jag fortfarande är svinfin. Några gånger i veckan funderar jag kring just den tapeten och undrar om nästa inneboende i Gula huset ska ha den kvar eller om de ska tapetsera om. Samma gäller vardagsrummet. Finns det också andra som gillar mintgröna vardagsrum?

7 Comments

Filed under Mama's got the magic

Nya utställningar varje gång.

De senaste två dagarna har ju Matheo och min mommo jobbat med något som har gått under arbetsnamnet ”trädutställningen”. Jag har inte fått vara hos mommo alls under den här tiden. Tillträde förbjudet, hemligt hemligt.

I somras öppnade ju Matheo och mommo ett museum här på Tvisäck också (allt rostigt och gammalt bars till ett stockbord i skogen och en stor skylt ”Matheos museum” spikades upp). Under vernissagen bjöds det på skumpa och intendenten himself klippte ett stort blått band (något öppningstal fick han dock aldrig ur sig, där tog modet slut).

Ja, det har blivit lite av Masses och gamlamommos juttu, som sagt. Tror det började när de gick på museum i Ekenäs i början av sommaren. Där fick de inspis och sedan letade de skrot i flera dagar. Den här helgen tog de steget längre och gjorde en konstutställning (allt gammalt skräp var  väl redan funnet).

Klockan 11 i dag var det premiär. Två dagar av slit var över. Mamma, pappa, Anki, Inez och jag var bjudna. Mommo (som enligt inledningspresentationen var praktikant) och Herr Intendent (Masse) hälsade gästerna välkomna och berättade att utställningen bottnade i den anrika fiske- och skogsbrukstraditionen som finns här omkring. Det var liksom det som var utgångsläget för det stora konstverket (tiden räckte tyvärr inte till fler än en skapelse för denna pop up-utställning).

Praktikanten berättade också om ekonomiskt utmanande tider för konstbranschen (intendenten hade bland annat varit ovanligt sträng och flertalet gånger påpekat att praktikanten tar för långa lunchpauser) och att man senare i vår kommer att kunna köpa 2 in 1-armband där man under en och samma helg har rätt att besöka både museum och konstutställning. Allt för att locka nya kunder (mamma föreslog kultursedlar, men det röstades ner).

Det bjöds på plockmat (Mariekex och Tuc-kex på en pall) och närvaroprocenten på ön var mycket hög. Publiken oooh:ade och var sällsynt imponerade av detta extraordinära verk. Intendenten himself rodnade och var mycket tagen av studens allvar. Finns ingenting så underhållande när vuxna är svinallvarliga i en dylik stund och barnen inte riktigt vet vad de ska tro. De kollar på en med stor skepticism och så skrattar de lite halvgenerat. De tänker säkert att alla håller på att LOSE IT. Vuxna som liksom leker. Eller tar något barnsligt på allvar?

image

Nå, det stora konstverket visade sig vara en avsågad tall som Matheo hade skalat barken av (jag antar att det var det dom skulle symbolisera skogsbruket). Tallen var fastkilad i mommos bord och i den hängde alla Pallos drag. ”ALDRIG HADE MAN SETT NÅGOT SÅ VACKERT. SÅ MAKALÖST! SÅ FANTASTISKT!”

image

Och eftersom jag är klipsk räknade jag ut att dragen symboliserade fiskenäringen.

imageimage

Praktikanten berättade också att de nu testar en ny variant där man också involverar besökarna i konsten (man fick alltså plundra tallen från drag när vernissagen var över). Här genomskådade vi de lata utställarna. Hur mycket de än försökte förklara att ”man genom att delta i nedmonteringen fattar tycke och intresset för konsten ökar” tackade vi artigt för oss och sa att herrskapet nog får städa upp efter sig själva.

4 Comments

Filed under Mama's got the magic

Så som det brukar.

Det finns något så otroligt skönt i att veta att nästan varje lördag på Tvisäck ser likadan ut. Även om vi i vår familj alltid varit av den spontana äventyrssorten, så har sommarlördagarna alltid följt mer eller mindre samma mönster. De senaste trettio åren har det ungefär sett ut så här:

image

Klockan nio ska man stå på bryggan för då går båten till torget på Sandnäs udd. Mig veteligen har ingen ännu blivit på bryggan även om pappa alltid mumlar om att båtplatserna tar slut och att man inte hinner med om man inte infinner sig prick nio. I dag gick säsongens allra sista torg av stapeln.

image

Före det hade barnen till och med hunnit vara med och ta upp nätet. Vi fick inga fiskar alls. Så ÖVERUSELT.

imageimageimage

På torget var allt sig likt. Vi fick våra våfflor och fisken och kaffet. Massor av människor var på plats och avnjöt det sista sommartorget i gassande hetta. Ingen septemberfeeling alls. Alla vakkare var på plats.

image

Tycker vi hann med rätt så många torg i år. Säkert fyra, fem. Och ett av de allra svettigaste var just i dag. Tänka sig!

imageimage

Sedan hemåt och äta gösfiléer till lunch. Och om jag inte riktigt missminner mig så sov jag en stund i solstolen efter att ha lurat i väg barnen till min mommo (de arbetar för tillfället med något som kallas för ”trädutställningen”).

image

Sedan gick vi på en promenad med Inez och Isabel, våra grannar och barndomsvänner. Och Fille tog sig ett dopp i vassen, den galningen. Här har vi Matheo med sitt främsta vapen. Ett rör som han skjuter rönnbär med.

imageimage

Vilken otroligt varm dag vi fick. Kändes inte alls som höst. Fanns till och med blommor här och där.

image

Ankis terasstak består av vinrankor (heter de ens så, växterna som producerar vindruvor?) och jag fick en näve med mig hem. Och HERREMINTID så de var goda. Fatta att det hänger ett femtiotal av dessa klasar ovanför huvudet. Bara att plocka ner. Finländska, tvisäckiska vindruvor.

image

Har tidigare skrivit mycket om min kärlek till Tvisäck. Bl.a här.

imageimage

Här gjorde dock hösten sig påmind när båten skulle tas upp. Så gåbbarna tog röda traktorn från lidret och skred till verket.

image

Trailern ner i vattnet. Båten upp på trailern. Traktorn upp på gården och båten ner på land.

imageimageimage

Ett bestående samtalsämne här på holmen är att Milea är nya Isabel. Isabel är yngst av oss alla och var exakt som Milken när hon var liten. Högljudd, envis och så fruktansvårt underhållande. När Milken är här säger alla alltid att det låter som Tvisäck i mitten av nittiotalet. Då körde Isabel omkring på en trehjuling med en absurt stor tuta och kollade var det fanns bäst mat och så åt hon där det fanns den lunch hon gillade mest. Man hörde alltid var hon befann sig för stunden, på skrattet och på tutan. Det är ingen överraskning att Milken avgudar henne.

image

På eftermiddagen förvandlades en svampkonsultation till en spontan samling. Var det nu sedan en björksopp eller en apelsinsopp som pappa hade plockat? Nå, det var varken eller, skål!

image

Vetenskapsmannat var ej intesserad av skumvin. Han sysselsatte sig med kikaren som han ärvt av min farfar Pallo Jung.

image

Detta var efter att han sorterat alla drag som han ärvt att samma Pallo Jung. De är ungefär fyrtio till antalet. Och lådan är så vacker.

image

Sedan grillade vi fantastiska fiskburgare och badade bastu (opererade bort två fästingar på Milken). Antagligen var jag vrålhungrig, för här följer några timmar av kameraskugga. Efter maten hade Inez utlovat fiskesällskap, så jag och Masse kilade över berget för att hämta henne. Där fastnade vi på kaffe, så solen hann nästan gå ner innan vi kom i gång. Och om det är något som skärigåbbarna har lärt en så är det att ingenting nappar efter att solen gått ner.

imageimageimage

Efter en stund fiskande gav vi upp. Mommo och mamma satt uppe på berget och gräddade våfflor, så vi sket i fiskarna. Fattar inte varför det inte kommer fisk mera.

image

Sedan blev det riktigt mörkt i viken.

image

Men vi eldade vid uteplatsen och drack vin och sjasade mygg tills det blev olidligt. Sedan gick vi alla in till oss och Inez sjöng När trollmor har lagt sina elva små troll sjuttiofyra gånger tills barnen somnade.

Ungefär så ser en sommarlördag ut. Man inleder med torg och så går man runt och låter saker och ting hända. Någon gång sammanstrålar man med grannar för mat eller kaffe eller skumpa – eller tja varför inte över ett metspö. Hade det varit juli hade dagen också innehållit boattrip. Den enda tripen båten fick nu var till vinterförvaring. Och bra så. Känns som vi fick en fin avslutning på Tvisäck-säsongen. Och med vi menar jag vi. Mamma och pappa och resten harvar nog på här till november.

5 Comments

Filed under Mama's got the magic

Sista, sista av sommaren finns här.

imageimageimageimageimage

 

Tvisäck / Snappertuna

Leave a Comment

Filed under Mama's got the magic

På spåret

Hej från ett tåg någonstans mellan Vasa och Karis. Man skulle kanske inte tro det, men något av det mest rogivande jag vet är att åka tåg med barnen. Först är de oftast lite hispiga och hoppiga, men när 10 minuter har gått sänker sig lugnet och de gottar sig i sina nya tidningar och iskalla vindruvor. Vi är på väg mot Snappertuna och skären och mamma och pappa och mommo. Vi åker ut direkt ikväll.

Köpte en ny kamera innan jag hoppade på tåget. Den gamla var utom räddning. Blev en likadan som den gamla, fast en nyare G16 istället för G11. SOM jag ska fota i helgen. Tvisäck är så fantastiskt fint om hösten. Jag är så ivrig att jag SPRICKER.

Annat då? Ja, ni såg kanske att sista SNAKK:et kom i dag. Känns vemodigt att det är över. Det var så otroligt roligt. Jestas så jag har lärt mig mycket. Och kommit Nadischen nära. Även om beslutet givetvis var ömsesidigt var det kanske mera mitt fel att vi avslutade här. Känns ibland som om jag bara öser ur mig på alla jävla forum som finns. Blir tidvis riktigt TRÖTT på mig själv. Det räcker kanske med den här bloggen för tillfället. Nu ska vi utforska nya jaktmarker, som sagt.

Och på tal om poddar så har den första Marthapodden haft premiär. Det är Karkkis poddebut och en riktigt bra sådan. Låt icke namnet skrämma er. Marthapodden är inte så där helylle som man kan tänka sig. Mathorna är en så fresh organisation these days. Här ska ni lyssna.

image

2 Comments

Filed under Mama's got the magic

Jelp.

Hej tanter och farbröder och annat löst folk, jag har verkligen försökt att inte gnälla om det, men alltså JAG ÄR SÅ ARMA HANDIKAPPAD UTAN MIN KAMERA. Den dog en sen kväll i slutet av juli och sedan dess har jag gått och sörjt och naturligtvis tänkt att jag måste föra den på reparation, men det vet vi ju alla hur bra det brukar gå.

Skulle nu någon kunna tipsa om lite trevliga kameror som inte kostar tusen euro?

image

5 Comments

Filed under Mama's got the magic

Men å andra sidan..

Hon som efterlyste kläder till familjen vars hus brann upp i Vasa igår har redan fått så många svar att hon drunknar i mejl av folk som vill skänka kläder till de två barnen. Så visst finns det hjälpande händer och medmänsklighet här också. I väntan på mer specifika önskemål från familjen ska jag skramla ihop lite leksaker (ÄNTLIGEN en vettig orsak att bli av med dem!).

Leave a Comment

Filed under Mama's got the magic

Svaret.

image

Sori, jag ska riktigt snart släppa det här ämnet. Men måste bara få ut det sista. Läste en Halvan-bok för barnen nu ikväll. Där han är sjöpolis och går och lägger sig med mobilen påslagen ifall någon skulle ringa och han var tvungen att rycka ut. Fick mig förstås att tänka på Ronnie som var med i nyheterna i dag. Ni kan läsa här.

Jag frågade mig tidigare i veckan varför ingen larmade de frivilliga sjöräddarna. Och svaret var alltså att räddningsverket bedömt att det inte var ändamålsenligt att larma de frivilliga sjöräddarna, även om de kunde (1.) ha varit först på plats. Och även om de (2.) hade viss utrustning och (3.) kapacitet att påbörja släckningsarbete. Jag vet inte med er, men till och med jag hade kunnat göra en smartare bedömning. HERREGUD. Om det inte handlar om cash – vad är det då?

Och de försäkrar sig om att det inte handlar om pengar. MEN – de som rycker ut ska få ersättning och jag misstänker att det är där skon klämmer. Lite så där som det gick på Bergö ifjol. Ni minns konflikten mellan de frivilliga, Österbottens räddningsverk och sjöräddningscentralen. Personer i den frivilliga räddningsstyrkan på Bergö kände sig åsidosatta eftersom de inte hade larmats vid olyckstillfällen i området. Hälften sade upp sig och tjofaderullan. Alla vill förstås ha sin del av kakan. Alla vill åt cashen som finns vid utryckningar. Och det kostar kanske extra när de frivilliga ska ut?

image

Har man inte avtal och budgeter och listor och papper och gåbbar i slips som skakar hand och tanter som gör vettiga bedömningar – ja, då får det brinna. Jag tänker att det egentligen är helt sjukt att det anses naivt att tänka ”vad hände med lite gammal hederlig hjälp?”. Det fanns hjälp och vi hade behövt hjälp. Bedömningen som gjordes var fel och jag tycker det är åt helvete att det ska vara så svårt. Alla invecklade system när de säkert hade kommit helt gratis om man hade bönat och bett om lite medmänsklighet. Eller ens ringt och kollat. Det kan inte vara så svårt.

Vi är ju ändå alla människor (herregud, medmänniskor!).

Var glömde vi det?

Leave a Comment

Filed under Mama's got the magic

Solsken

Äntligen en glädjens dag! I dag ska vi gå på bröllop. Annika och Macke ska gifta sig och Malin ska vara tärna och bara jag ens tänker på hur fint det ska bli får jag tårar i ögonen.

Även om det var ett projekt i sig att hitta en klänning (provade tusen, alla var fel). Men supersnälla Becka fixade klänning och fantastiska Fanny på Clippoteque trimmade frillan. Nu är vi redo!

2 Comments

Filed under Mama's got the magic

Gör dagarna i ända:

image

Jag sover sover sover sover. Sedan gnuggar jag mig i ögonen och sover lite till. Sedan blir det natt och då sover jag och sover och sover. Sedan blir det morgon och jag äter frukost. Sedan sover jag och sover jag och sover. Sover sover sover sover. Blir aldrig pigg.

Hur länge är det meningen att man ska vara så här obeskrivligt sömnig?

5 Comments

Filed under Mama's got the magic

Varför larmades inte frivilliga sjöräddningen?

Ramlade över ett reportage som svenska Yle hade gjort om när Vasa Sjöräddningsförening firade 1000 h patrull i sommar, i föreningens övernattningsstuga i närheten av det gamla färjfästet i Replot. Nu på söndag morgon. Läs gärna. Bra text!

Imponeras storligen att folk som offrar sin fritid åt frivilligt räddningsarbete. Tänk att folk är med i FBK, till exempel, det är ju helt otroligt.

”Efter ett uppdrag på fredag kväll fick patrullen ta det lugnt hela lördagen och utsövda fira söndagsmorgonen med ett årligt jubileum.”

Samtidigt som vi krigade med elden fanns det alltså fyra frivilliga sjöräddare en halv timme bort.

”Förutom skärgårdsbasen i Replot har föreningen även en hemmaham vid Kutterhamnen i Vasa. Föreningen har två patrullbåtar, Wärtsilä Rescue och Prohoc Rescue, som man rycker ut med på uppdrag av räddningsmyndigheterna.”

Varken Wärtsilä Rescue eller Prohoc Rescue kom ju till oss. Det rådde ultimata förhållanden på söndag morgon. Ingen vind. Klar sikt. Med en snabb båt och gasen i botten tar det 30 minuter från färjfästet till Mickelsörarna. Där vi var. Enheten från Vörå kom allra först. En dryg timme efter 112-samtalet. Och det är redan helt huisit, tänk att de kommer så snabbt, natten efter villaavslutningen. Och eftersom Vasa Sjöräddningsförening, enligt Yle-texten, sov gott antar jag att ingen gav dem uppdraget att rycka ut. Varför gjorde ingen det?

En person berättade för mig att sjäräddarna inte släcker stora bränder, men att de har en motorspruta och slangar så potentiellt hade de kunnat hjälpa till att skydda närliggande byggnad. Ja, redan ett armpar till hade betytt massor.

De lär finnas i direkt beredskap från fredag kväll till söndag kväll under den isfria tiden. MEN – av någon anledning ska de inte larmas vid bränder i skärgården, trots att de finns på plats där ute. Fine, de hjälper på många andra sätt vid sjönöd och olyckor och första hjälp. Men jag har fått uppfattningen att de gärna skulle hjälpa till vid bränder – bara de skulle få (det här är förvisso bara andrahandskällor – det kan ju hända att det inte alls är så). Nu är jag ingen arbetsför journalist, så jag orkar inte luska fram all info. Ledsen för det. Orkar just och just stiga ur sängen.

Om jag skulle ha vetat om de frivilliga sjöräddarnas existens så hade jag förstås ringt dem direkt och bönat och bett om hjälp (0294 1000). Men visste inte att de fanns. Tipsar nu gladeligen om det här gänget som har en suverän och personlig facebook-sida.

image

Är det någon som vet hur det ligger till? Varför larmades inte den frivilliga sjöräddningen, som i en perfekt värld hade kunnat vara först på plats? Eller var det för att en annan enhet från Replot kallades in (brandbåtar från Vörå, Kvevlax och Replot kom)?

Vi hade på riktigt behövt alla armpar som bara fanns tillgängliga i skärgården. Och jag är så innerligt tacksam för att vi fick superbra hjälp, men det irriterar lite i mitt öga när jag läser om sovmorgon. Vem kan jag ringa arga medelålders samtal åt? VAR ÄR #fixaskärgården NÄR JAG BEHÖVER DEN?

7 Comments

Filed under Mama's got the magic

Branden, pt. III

Ett helt annat lugn finns i mitt hjärta ikväll. Vi hade debriefing och mys med Ronnie och Malin och barnen ikväll. Det var så förlösande, så otroligt nödvändigt för att vi ska få gå vidare.

Nu har vi gått igenom hela händelseförloppet och fyllt i luckorna där alla frågetecken fanns. Det där som i mitt huvud känns som timmar är egentligen 10 minuter. Att tio minuter kan rymma så mycket är helt otroligt. Från att jag vaknar av primalskrik mitt i natten tar det bara tio minuter innan jag ror iväg. Det har jag svårt att ta in. De där tio minutrarna rymmer så mycket känslor, så mycket skräck och obehag att de känns som timmar. Jag minns varje steg, varje ljud, varje mening som om det skulle hända här och nu.

Och de där 0,2 sekunderna efter skriket när jag låg isad i sängen och trodde någon stod utanför och skulle ha livet av oss. Eller att något hade hänt med Elliot. Först på den tredje tanken förstod jag att det brann. Jag minns varje tanke i rätt ordning.

Jag minns också att jag själv föreslog att jag skulle ta barnen till skogen. Herregud nu i efterhand förstår jag att det nog kan klassas som universums dummaste idé. Fatta skräcken i det, att sitta på en stubbe i skogen mitt i natten. Det var Malin som sa att jag ska ta båten och vart jag ska ro. Och att Elliot och Milea höll varandra i handen.

Att få prata igenom allt det här var så förlösande. Vi skiljdes åt så tvärt och under så snabba omständigheter senast att det kändes tryggt att vara tillsammans. Än skrattade vi som fan och än var det smärtsamt.

Fnissade mycket åt när Malin näckade i skogen i ett klädbyte mitt i branden och Sami plötsligt dök upp och ba ”ÄÄÄÄMEN VA FAN MALIN” och blixtsnabbt vände på klacken. Eller när jag var så noggrann med att låta trevlig och o-panikig när jag knackade på hos paret på andra sidan viken. Med min glättigaste röst knackade jag på för att inte skrämma skiten ur dem. ”Godmorgon godmorgon, ledsen att jag stör så här mitt i natten, men det brinner på andra sidan och det är jävligt bråttom!”.

Och att brandmannen imponerat höjde på ögonbrynen när Ronnie visade upp de fjuttiga hinkarna med vilka de hållit branden under kontroll med. Det borde egentligen inte ens vara möjligt att åstadkomma så där mycket med så lite. Det är ett under att de orkade slita i 90 minuter nonstop. Vem skulle orka springa med fulla vattenhinkar nonstop i en och en halv timme i fruktansvärd hetta så där annars? Man får superpowers när man känner sig hotad.

Och det allra sjukaste är att Malin säger att hon inte kände hettan när hon släckte branden under terassen även om allt brann runt omkring henne och alla plastgrejer hade smält. Att hon ens tänkte tanken på att närma sig branden är sjuk. Jag ryggade tillbaka redan vid ytterdörren. Det måste ha varit sinnessjuka temperaturer och hon kände inget. Utan hon släckte som en superwoman gör.

Det finns så mycket att processa och så mycket att känna stolthet över. Jag tror att det bara är vi som var på plats som kan förstå hur mirakulöst det är att vi lyckades bromsa branden från att sprida sig till det andra huset. Tre små människor mopsade upp sig mot ett absurt stort eldklot – och kom segrande ur striden.

Och det är helt otroligt hur samspelta vi var. Och hur tryggt vi kunde vila i samspelets styrka. Det behövdes inte mer än en blick mellan mig och Malin för att hon fullständigt kunde lita på att jag tar Elliot från och med nu. Jag minns precis hur varm och gosig han var när jag lyfte ner honom från Ronnies famn i bara blöjan.

Det här gjorde vi så förbannat bra. Och det här bandet som finns mellan människor som delar samma trauma, det är oslagbart. Känner att vi alltid har varandras ryggar från och med nu och för alltid. Och det om någonting betyder allt.

16 Comments

Filed under Mama's got the magic

Branden, pt. II

Två dygn efteråt ska man kanske inte säga varken A eller B. Men jag säger det ändå. Det lättar i mitt hjärta. Jag kan tänka på andra saker. Jag kan andas. Jag kan minnas detaljer som bara drunknat i allt virrvarr. Jag känner redan nu att jag stiger ur gröten. Blir långsamt mig själv.

Att det var så himla äckligt dagen efter (och igår) berodde förstås på chocken, men också delvis på att vi bara hade tre timmar sömn i bagaget innan smällen kom. Och att man inte åt och drack i proportion till vad man gjorde av med. Det är så himla skönt att jag är ledig. Alla andra jobbar redan och det avundas jag inte. Om två veckor börjar jag också, men tills dess ska jag bara vila hjärnan.

Ni pratar mycket om krishantering här i kommentarsfältet. Och jag har förstås tänkt mycket på det. I nuläget är det bara jag som potentiellt kan tänkas behöva det – om ens det. Barnen verkar inte alls ha tagit skada. De hade stort behov av att prata om det dagen efter. Och vi gick igenom händelseförloppet kanske 167 gånger. Önskar att jag själv tänkte i samma banor. ”Det brann, vi släckte, jee!”. De ältar inte alla tänk om-scenarion som en vuxen.

Malin är ju som känt doktor-Malin och jag har också snackat igenom saken med min andra läkarkompis och min psykologbuddy. Vi är alla överrens om att det känns sundast att låta barnen styra diskussionen nu. Inte pracka på dem professionell krishantering i onödan. Att prompt föra dem till en mottagning och potentiellt göra det här till en kris. De verkar på riktigt helt okej. De sover bra, kan prata om branden utan problem, de leker som vanligt, de bråkar som vanligt. Det finns i nuläget inga tecken på trauma, men det kan förstås komma i efterhand och man får vara uppmärksam. Men jag vågar påstå att jag känner dem som bra att jag kan avläsa avvikelser i trygghetsmönstret. Vi får se, helt enkelt.

Jag själv har mått bra av att prata och berätta om samma sak tusen gånger. Rapporterandet efteråt har en så helande effekt. Jag hade herregud så mycket risk för posttraumatiskt stressyndrom efter Tampere, men det bröt aldrig ut ordentligt. Jag pratade ihop mig själv. Pratade sönder traumat. Både med kaveris och med psyk.

Jag vet på ett ungefär när jag behöver professionell hjälp och när jag själv räcker till. I nuläget vet jag inte riktigt. Jag hade en kraftig ångestattack dagen efter. Hyperventilerade så jag nästan svimmade i duschen. Om de återkommer vet jag precis att det är dags för mig. Men i nuläget känns det fjärran.

Hur som helst tycker jag man ska vara tydlig och prata öppet om trauma. Ni är många som har hört av er om ödesdigra brandtraumor. Tack för ert stöd! Att tiga ihjäl en skräckinjagande brand hjälper sällan. Vare sig det slutar lyckligt eller i katastrof. Dödsångest och livshotande fara ska man inte gambla med.

3 Comments

Filed under Mama's got the magic

Branden.

Efter en sagolik dag ute i skärgården somnade jag tätt omringad av min familj. Vi hade åkt långt ut i den österbottniska skärgården för att fira det vi kallar för villaavslutning. En knapp timmes båtfärd ut i södra Kvarken.

Det var en fin dag med båtutflykt och picnic på en karg holme. Fiske på bryggan. En fantastisk kräftmiddag för fyra. Diskussioner under en stjärnklar natthimmel. Nakendopp vid midnatt. Ett fantastiskt vittvin och en vänskap så stark som Freddie Smulter. Två familjer, en gemenskap. Det var med frid i själen jag somnade på kompisarnas vind, sent omsider. Vilken plats. Vilken kväll.

Det som sedan hände är ännu så pass nära och så pass traumatiskt att jag har svårt att sätta ord på det. Det är en av händelserna som jag förmodligen kommer att bära med mig hela livet. I alla fall prägla min reaktionsförmåga en lång framöver. Så känns det nu.

Jag tror att jag aldrig hört någon skrika av rädsla på riktigt. Liksom äkta rop på hjälp, så panikartat att blodet isar sig i ådrorna. Det här ljudet ringer ännu i mina öron. Vi hann bara sova några få timmar den natten innan jag väcktes av just det skriket. Någonstans uppfattar jag att Malin skriker att det brinner.

De påföljande timmarna känner jag så mycket skräck som jag aldrig känt i hela mitt liv. Först bär jag ner barnen utan kläder. Då tror jag ännu att det gäller liv och död. Synen som möter mig genom fönstret på nedre våningen är fruktansvärd. Byggnaden bredvid, där bastun och en minikämppä finns, står fullt i brand.

Huset är övertänt från mark till tak och enorma lågor slår i luften. Bara några meter skiljer vårt hus från det. Hettan som finns i luften går inte att beskriva. Ljudet som hörs är olidligt. Vi förstår genast att den byggnaden är bortom all räddning. Det enda som gäller är att rädda huvudbyggnaden som är minuter från antändning. Det brinner redan i gräset runt huset.

I något slags obeskrivligt tillstånd av panik besluter vi att jag ska ta barnen. De andra ska bromsa branden. Även om jag normalt är hysteriskt lagd sänker sig ett klartänkt lugn över mig. Jag klär på alla tre barnen kläder som jag hittar lite här och där och spänner hårt deras flytvästar. Packar en väska.

Telefonerna har inte täckning så här långt ut så Ronnie tar stora båten och kör iväg i hopp om att få tag på 112. Oberoende vet vi att det kommer att ta över en timme innan brandkåren hinner fram.

image

Här långt ute vid den röda pricken var vi. Umeå nästa!

Malin och Sami springer som galningar mellan havet och terassen för att hålla passagen mellan den brinnande byggnaden och huvudbyggnaden fri. Malins tandkött är så torrt av värme och panik att hennes tänder och läppar är alldeles blodiga. Hettan är så olidlig när jag bär ner barnen i roddbåten. Jag vågar inte ens kolla mot branden för jag är säker på att mina ögonbryn ska smälta. Något av barnen skriker och jag tror att det är Matheo för han saknar sina skor.

Barnen sitter som ljus i båten. Skräckslagna stirrar vi mot branden när vi ror över viken där vi vet att det finns hjälp och folk. Jag ser att branden har tagit fäste på några delar av huvudbyggnaden. Och jag hör hur Malin skriker om gasen och explosioner och hela jag vill panikera, men för att barnen inte ska freaka pratar jag lugnt om fiskar och hav och nät.

Hela situationen är så surrealistisk. Det är en så sagolikt vacker morgonnatt. Havet är spegelblankt och solen är på väg upp. Himlen är rosa. Hela vägen över hör jag det öronbedövande brummandet från elden. Ser hur Malin springer med dränkta täcken och kväver de små bränderna runt omkring. Ser hur Sami och Ronnie ger an. Hinkvis med vatten som bara ångas förödmjukande i den slukande, hungriga branden. Gasflaskor som slängs i sjön. Röken som stiger rakt upp i den blickstilla morgonhimlen.

Där sitter jag med tre barn i en roddbåt och är övertygad om att de andra kommer att dö. Jag tar i land och får husera i en stuga hos ett ljuvligt par medan de åker över och hjälper. Håller lugnet, även om det brinner inuti. Adrenalinet pumpar och pulsen är olidlig.

Jag vet att det var avgörande att vi åkte, för båda parters skull. Barnen skulle ha mått dåligt av att se paniken i släckningsarbetet. Av röken. Av de svarta, våta föräldrarna. Föräldrarna skulle ha varit oroliga för barnen.

1,5 h senare hinner brandkåren fram med tre enheter. Brandbåtarna släcker det som finns kvar. Då har Ronnie och Malin hunnit släpa ut det viktigaste ur huvudbyggnaden (ni vet, det där man alltid föreställer sig att man ska hämta). Mest oroar de sig för vad som ska hända när väggarna i det brinnande huset slutligen faller. Lättnaden när brandbåten kikade fram kring udden lär ha varit topp tre någonsin.

Det hårda arbetet belönade sig storligen för den stora byggnaden klarade sig med bara obetydliga brännskador på ena sidan. Taket fick sig en törn, men det är inget att bry sig om. Den andra byggnaden brann ner till grunden.

Det kanske låter som en solskenshistoria. Ena huset räddades och ingen kom till skada. Men det var på alla sätt en fruktansvärd natt och en stor sorg för oss alla.

Man ska absolut inte gräva ner sig i what if:s, men hade Ronnie och Malin inte vaknat just i den stunden som de gjorde hade också huset vi sov i mycket möjligt varit övertänt. Varför vaknade de mitt i natten, de som annars sover så gott? 15 minuter senare hade jag kanske inte alls skrivit det här blogginlägget.

När man en gång varit nära den där hotande hettan som bara tränger närmare vill man inte tänka tanken på att bli innebränd. Att stå meter ifrån en så där fasansfull brand är det absolut värsta jag har varit med om. När jag stod öga mot öga med Malin, som var på väg ut, tog tag i hennes axlar och sa ”MALIN, DU TAR SEN INGA ONÖDIGA RISKER!” – ja, där mitt i skräcken med lågorna utanför fönstret trodde jag på riktigt att vi alla skulle dö. Yrvaken med barnen runt fötterna.

Jag visste inte ännu då att det enbart brann i andra huset. Men det spelar ingen roll. Den skräcken där och då är så förlamande att jag ännu får panikkänslor. Det är så många små ögonblick från det där brutala uppvaknandet som har etsat sig fast.

Barnens tappra, förståndiga ansikten när det verkligen gäller. De var alla tre så fantastiska i kris. Hjälpte varandra och tröstade. Att panikartat dra dem ur sömnen ner för trappan i tron om att det gäller livet är gärna en erfarenhet jag hade varit utan.

När jag rodde ut och hörde de andra skrika om gasexplosioner ville jag inte längre titta ditåt. Jag ville inte se mina bästa vänner och Sami sprängas i luften. Att alla klarade sig är förstås det viktigaste, men en nära ögat-situation sätter spår. De upplevda känslorna där och då känns fortfarande i mig.

När allt var över och de andra kom och hämtade barnen och mig blinkade vi alla bort känslor. Det var inte läge att bryta ihop. De såriga, utarbetade händerna som drack vatten. Tröttheten, de nedslagna blickarna, tacksamheten och adrenalinet. Vi skulle inte ha gjort någonting annorlunda om det hände igen. Allt klaffade. Det var ett teamwork som aldrig svek. Vi räddade allas liv och ett hus som betyder väldigt mycket för många.

Och det inte utan att det känns. Jag drabbades inte fysiskt av branden, men paniken är inte nära på över. Jag drabbas om och om igen av branden. Just nu är det bara den som fyller mitt bröst. Minsta lilla oväntade ljud är jag på helspänn. Ibland får jag inte ens luft när tankarna tar fart. Jag knyter långsamt upp det jag tystade ner för att skydda barnen. Och det känns så mycket.

Tack för allt stöd!

61 Comments

Filed under Mama's got the magic

Avslutningsfesten

image

Frid i själen här och nu. Är bara så förbannat trött pga av förkylning, att minsta lilla ansträngning känns som första steget mot den sista vilan. Ändå tvingade jag mig att ställa till med bageri här ikväll. Vi ska ha avslutningsfest på jobbet vid halv 3-kaffet. Alla ska klä ut sig till ett valfritt folkslag. Mycket öppet tema. Man får vara Karisbo, same, finlandssvensk, tysk, Vöråbo, sydkorean – ja, precis vad man vill. Det har jag bestämt. Och så ska jag bjuda på bakverk och så ska vi ha fredagsdisco. Håller som bäst på med outfit-provning här hemma. Skrattar ihjäl mig. Min maskeradoutstyrsel är så LÄCKER.

Men det tog också alla mina krafter. Ska lägga mig och snyta mig i soffan här lite. Mest av snor, men också sorg över att det imorgon är den sista dagen. Även om det förmodligen kommer att bli den ALLRA BÄSTA DAGEN. Håll för bövelen utkik på insta!

2 Comments

Filed under Mama's got the magic

Hjölp, va nu då?

Men alltså VAD DET REGNAR! Det har regnat varje dag i flera veckor nu. Den där myyyysiga, soliga, gula hösten finns ingenstans. Jag kommer inte alls i feeling. Ni vet, den där höstmelankolin som är så ljuvlig. Känslan av nystart och ny go i själen – nowhere to be found. JAG VILL ÅT DEN KÄNSLAN. Det är ju därför jag älskar hösten. När man kan sprätta omkring i löven och ba ”COME ON VÄRLDEN, SHOW ME WHAT YA GOT”. Inte alls där ännu.

Men de facto är den här hösten – och kanske just specifikt den här veckan – en brytningspunkt för mig. Nästa vecka har jag inget dayjob längre. Och det roligaste är att det inte ens känns stressigt. Kan gott och väl unna mig några veckor av ledig tid. Få gotta mig i hösten (den gula versionen kommer nog snart!). Inte stressa om morgnarna. Föra minigåbben till förskolan i lugn och ro. Klippa poddar (och den nya Marthapoddden som kommer snart!). Strosa hemma. Tupplura. Blogga. Fota. Ströjobba.

Och så ska jag tänka på vad jag verkligen vill med livet och jobbet. Jag blir alldeles pirrig bara för att det nu finns chans till en NYSTART. Knappast vill jag göra så mycket annat än skriva och prata, men redan tanken på att det nu faktiskt är ett gyllene läge att byta bana gör mig helvild. Googlar jobbannonser, scrollar mol.fi, tänker på att bli skogshuggare. Tänk om jag kanske kunde söka ett riktigt nytt jobb? SÅ SPÄNNANDE. För i slutändan löser det sig alltid. Det är förvisso usla tider, men med blogg och podd ska vi nog klara den här vintern. Om inte annat.

Voi ledighet, så LJUVLIGT det ska bli. Ensam hemma. Mycket kaffe. Massa bra tankar. Och BOOM så är det jul och nyår och min födelsedag och syrrans nya baby. Och BOOM så är det januari och 18 dagar dagar Thailand. Ja, hösten. Bästa tiden.

image

6 Comments

Filed under Mama's got the magic

Flödesradion, den svåraste.

Dagens allra bästa inlägg skrevs av Frantzy Eva. Innan ni läser vidare här på min blogg måste ni läsa Evas inlägg om den bespottade flödesradion.

”I en direktsändning händer det ofta mycket på en gång. En gäst är på väg ut från studion (tack så mycket, jag ska se till att du får erättning för taxiresan) medan en annan är på väg in (hejhej, välkommen, får det vara ett glas vatten?) samtidigt som nyhetsuppläsaren ringer och frågar om det är okej att väderrapporten är lite lång i dag, myndigheterna skickar ut ett meddelande om trafikolycka på Åboleden och programvärden inser att den låt som ska spelas efter intervjun om eutanasi är Heaven I’m in heaven och måste hastigt byta. Melissa Horn funkar i de flesta situationer.”.

Jag hör säkert till dem som gnällde över finlandssvensk radio i tiderna. Trodde ungefär att jag skulle göra det bättre själv (HAHAHAHAHA). I dag skulle jag aldrig klaga överhuvudtaget. En blir väldigt ödmjuk inför kritiserande när en vet hur fruktansvärt svårt det är att göra radio. Jag håller med Eva i allt hon säger, förutom de facto att hon själv säger att hon behärskar uppgiften (vilket hon gör – det gör jag sannerligen inte).

Däremot älskar jag radio. Att klippa ljud är bland det bästa jag vet. Att göra intervjuer är så rrrrrrroligt. Att snacka sånt man behärskar, aaah, det är bara så härligt. Jag är så stolt över att jag överlevde en sommar (ifjol) med fem timmar långa livesändningar varje lördag och söndag (jag var fan i mig inte bra, men jag överlevde och lärde mig massor).

Myteriet har varit mitt bästa jobb hittills i livet. Det är bara ett så ofantligt bra program. Håller hög standard och är dessutom ett program som är så roligt att göra.

Tillbaka till Evas resonemang om hur snabbt och lättvindigt folk klagar:

Nu är det ingen som har klagat på Myteriet, men det händer ju nu som då att folk gärna berättar att X3M är en skitkanal med bara dravel. Då tänker jag precis som Eva: ”herregud tänk om folk bara visste hur svårt det är”.

Vet ni hur Myteriet görs? Nå, jag ska berätta. Det är alltså ett två timmar långt aktualitetsprogram. Nyheter och dagsaktuella händelser. Dagens viktigaste samtalsämnen nerkokt på två timmar mellan 12-14.

Vi är tre stycken som gör det. En programledare och två co-hosts som samlas halv nio varje morgon med ett tomt papper. På morgonmötet scrollar vi nyheter, tidningar och webb efter de viktigaste nyheterna från världen. Och bestämmer 5,6 ämnen som tas upp i dagens sändning. Sedan gör man maniskt intervjuer i timmarna tre. Ringer, klipper, skriver manus och går in i sändning och levererar. På tre timmar gör vi VARJE DAG en ny sändning. Fatta hur svettigt det är när folk man behöver intervjua inte svarar i telefon t.ex. Och klockan tickar. De gånger man ska transportera sig till någon plats, intervjua, gasa tillbaka, klippa – ja, då är tre timmar lite.

Till och med jag som annars tycker mig vara en maskin har svårt att hinna med i tempot. Det kräver så otroligt mycket finess och tur och talang för att göra bra radio. My och Kia är superstars. De är så ofantligt duktiga båda två. Jag är så tacksam för att jag har fått vara med och lära mig av de bästa.

Liksom TÄNK att det ens går att göra ett så här bra program med den tid som finns. Tre timmar före programmet går igång och röda lampan tänds har vi ännu ingen aning om vad det ska handla om. Skulle du palla trycket?

Jag skulle i alla fall inte våga klaga i en insändare utan att ens ha tänkt den tanken.

11 Comments

Filed under Mama's got the magic

Sjukstuga med Tooticki.

I och med att jag den här gången kunde förutspå det är det faktiskt lättare att acceptera. Varje år, ett par veckor efter dagisstart, slår höstsjukan till. Det är så det är och det är så det ska vara. Redan igår var jag stregrig och gnällig, men tänkte att jag lika gärna kan kriga mig igenom min sista vecka på Myteriet. Så jag åkte dit. Stretade  på i motvind.

Sov sedan några timmar efter jobbet och försökte vakna till liv. Men likväl är min öron onda som spädbarns och min kroppstemp förhöjd. JA JA JA ÄR VÄL SJUK DÅ. Trött är jag också. Och jävligt gnällig. Och måste stanna hemma från jobbet. Vill inte slösa sista veckan på sjukdom yyyyl (och som vi läste i tidningen ser det ju inte hoppfullt ut för oss frilansare där).

En annan grej: Jag sa ju att mitt hår växer snabbt. Redan nu är det så långt att det är svårstylat om morgonen. I dag är jag så eländig, men illustrerar med vindpinat exempel från förra veckan. HAHA, se så knasigt det har blivit. Är nästan långhårig igen. Kalla mig gärna Tooticki.

image

Nedan ultimata längden:

image

3 Comments

Filed under Mama's got the magic

Sökes: Hus i Brändö / Vikinga

image 

Varje kväll innan jag lägger mig har jag samma kvällsrutin. Jag går via Etuovi till Oikotie. Vidare till Jokakoti och ännu ett varv via Nettiasunto. Varje kväll hoppas jag samma sak. Att ett trevligt litet hus i rimlig prisklass ska ploppa upp i Vikinga-Brändö-området.

Inte för att vi direkt vill bort från Gula huset, men mest för att jag så innerligt längtar efter en egen gräsplätt som bara är min. Där jag kan gå ut och dricka kaffe utan att borsta håret och switcha från pyjamas. Och kanske för att jag vet att vi knappast kommer att kunna bo här för alltid (vi bor i en trea) som jag långsamt börjar söka mig utåt.

Och så är det någonting med Vikinga som gör att jag mår bra. Fine, här finns absurda skrytbyggen, havsutsikter och överdådiga strandtomter, men det känns som en så MYSIG liten stadsdel. Pastellfärgade gamla fyrkantiga trähus. Små, lummiga trädgårdar. Nära till skolan. Nära till stranden. Nära till stan. Små guppiga grusvägar i rutmönster. Vacka parker, havsluft och Yle runt hörnet. En av få platser jag kan slappna av i tanken på att rota mig.

Men varje kväll är det likadant. Det finns inga hus på Brändö eller i Vikinga. Eller jo, det finns ett par stycken men de är för fina (hah!) för att vi ens ska ha möjlighet att gå på visning. Vad vi behöver är alltså ett fallfärdigt ruckel på bra plats som vi med nöd och näppe har råd med, och som vi efterhand kan fixa till. Det är vår enda chans. Och min stora förhoppning.

Att någon ska ge ifrån sig sitt gamla eländiga hus med liten gård. Göra snabb affär och överlåta huset till en glad liten brändöromantisk familj som vill slå sig ner. Jag försöker sprida mitt budskap till alla jag känner. Och ni också till er. Ifall någon har kopplingar hit och känner till någon mormor som ska flytta till lägenhet eller så. HÄR finns en familj som gärna vill flytta in. Storlek, stil och skick spelar INGEN roll. Allt är intressant.

Håll öronen öppna!

7 Comments

Filed under Mama's got the magic

Anti-slitage

Barnen går inte längre på samma dagis. De sliter inte på varandra och sin relation dagarna i ända. Utan de skiljs åt på morgonen, hon till dagis – han till förskolan, och så möts de igen på eftermiddagen.

Det är så rörande att se när de tar farväl varje morgon. Så länge det bara går vinkar de åt varandra när vi släpper av Milea på dagis. Milea går baklänges in och Matheo öppnar bilfönstret och lägger ut sin vinkande hand. Ropar hejdå kanske femton gånger, turvist.

Och när jag plockar upp henne på eftermiddagen blir hon så glad att hon rusar till bilen. Sedan håller de i varandras händer ända tills vi kommer fram.

Att barnen går på skilda dagvårdsinstanser märks så tydligt här hemma. Och det är kanske bara hälsosamt. Att de inte kör slut på varandra dygnet runt. Att de också orkar uppskatta och älska. Inte bara slåss och gräla. De fyra komponenterna som syskon är till för.

imageimage

3 Comments

Filed under Mama's got the magic

Söndag, veckans bästa podcastdag

Söndag är den bästa dagen. Speciellt nu under hösten. Allt går i vilosam slow motion och frukosten drar ut i flera timmar. I bakgrunden kan man lyssna på poddar som blev över från veckan och kaffekopparna slinker ner, en efter en. Vasabladets söndagstidningar är veckans överlägset bästa och förmiddagen blir oftast en riktig jävla fullpott.

Jag och Nadia har som känt en podcast som kommer varje söndag. Snakk heter den. I slutet av veckan möts vi upp, den här gången parkerade vi bilen vid Vasa universitets havsutsikt (precis där Kanadagässen för ett himla liv) och pratar om sånt som två personer mellan 30-40 ofta tänker på. Nu känns det som om vi är på G efter sommarpausen. ON FIRE, som en säger.

Vi pratar om hur mycket man ska förbereda barn på att världen är en ojämlik plats. Ska de få upptäcka det själv eller ska man chansa och så ett ondskefullt frö? Och så pratar vi komplimanger IRL vs. komplimanger på Insta: Lajkar vi i onödan när det är så lätt på nätet? Och så den lilla simpla frågan: Hur mycket måste barn lyda?

HÄR ska ni trycka så kommer ni till podden.

Ha en fantastisk söndag!

1 Comment

Filed under Mama's got the magic